Jag har fått fina recensioner för Milstolpar i gärdsgårdsserien, åtminstone är jag mer än nöjd.
Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.
Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.
Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.
De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.
Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.
På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.
Girl gone, but the memory
It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.
But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.
The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.
This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.
She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.
But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.
The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.
And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.
But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.