 |
| Osallistava valinta @ Åbo stadsbibliotek |
onsdag 6 december 2017
fredag 27 oktober 2017
onsdag 20 september 2017
Poesi som går åt på Stockholms stadsbibliotek
 |
| Helt kul att för en stund finnas med på Stockholms stadsbiblioteks lista med 57 st diktsamlingar (per 20.9): "Här hittar du den mest lånade poesin på svenska det senaste året". (Milstolpar femte från vänster i rad tre uppifrån sett.) |
onsdag 6 september 2017
Gunnar i Gunnar, Asplund om Högnäs
 |
Stockholms stadsbiblioteks byggnad är alltså en skapelse av Gunnar Asplund och det invigdes 1928, för snart 90 år sedan och 15 år efter det att Åbo huvudbiblioteks Bibliotheca togs i bruk.
Milstolpar i gärdsgårdsserien finns förutom i Stockholms stadsbiblioteks samling också i Poesibazaren:
"Här kan du titta i blädderexemplar av ny lyrik, lyssna på författare som läser och talar om poesi samt läsa i våra tidskrifter. I rotundan finns låneexemplar av all poesi.
Poesi är en genre som rymmer otroligt många olika stilar och som förändras hela tiden. Hos oss på Stadsbiblioteket finner du den allra nyaste och mest moderna poesin, den som bryter nya vägar och utmanar, men också den som tröstar och ger oss energi. Vi har dessutom all den poesi som kommit tidigare, romantiker, modernister, konkretister."
fredag 18 augusti 2017
måndag 24 juli 2017
Science fiction i gärdsgårdsserien
Tillsammans med min kompis Stefan - som senare skissade pärmbild och teckningar för min debutsamling Ansiktet mot muren (1978) - skrev jag några science fiction noveller under skoltiden, i mitten av 1970-talet. Vi skickade en till SFSF:s (Skandinavisk Förening för Science Fiction) fanzin.
Namn som John-Henri Holmberg, Mats Dannewitz Linder, Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg har varit redaktörer för tidningen; då vi postade vill jag minnas att Mårtensson höll i trådarna.
Också Stieg Larsson figurerade i de sammanhangen. Larsson hade vi ändå aldrig någon kontakt med. Men under inspelningarna av Mika Kaurismäkis The Girl King råkade jag få en liten pratstund med Michael Nyqvist som spelade Mikael Blomkvist i Millennium-serien. Det artade sig till en intressant diskussion om "hon, han och hen" i det svenska 2000-talets språkbruk. Mötet illustrerade på sitt sätt tumregeln att det på sin höjd är sex steg (personer) till vilken som helst människa på vårt klot.
I Ansiktet mot muren syntes ännu några spår av det tidiga(re) intresset för science fiction. Milstolpar i gärdsgårdsserien innehåller inte längre sf-smulor, bara vissa rymdperspektiv och teknologi-hänvisningar.
Namn som John-Henri Holmberg, Mats Dannewitz Linder, Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg har varit redaktörer för tidningen; då vi postade vill jag minnas att Mårtensson höll i trådarna.
Också Stieg Larsson figurerade i de sammanhangen. Larsson hade vi ändå aldrig någon kontakt med. Men under inspelningarna av Mika Kaurismäkis The Girl King råkade jag få en liten pratstund med Michael Nyqvist som spelade Mikael Blomkvist i Millennium-serien. Det artade sig till en intressant diskussion om "hon, han och hen" i det svenska 2000-talets språkbruk. Mötet illustrerade på sitt sätt tumregeln att det på sin höjd är sex steg (personer) till vilken som helst människa på vårt klot.
I Ansiktet mot muren syntes ännu några spår av det tidiga(re) intresset för science fiction. Milstolpar i gärdsgårdsserien innehåller inte längre sf-smulor, bara vissa rymdperspektiv och teknologi-hänvisningar.
 |
Klipp ur SFSF-fanzinets innehåll, nr 67, år 1975. Vi skrev under pseudonymen Konrad & Hula, men vårt följebrev har tydligen gett arkivarien uppslaget att bunta ihop oss under samma släktnamn. Novellen Ditt liv är ett för mycket handlade om överbefolkningshotet. |
tisdag 9 maj 2017
Till minnet av en tolvårig flicka, offer för hat, för terrorism, för vår mänsklighet
Jag har fått fina recensioner för Milstolpar i gärdsgårdsserien, åtminstone är jag mer än nöjd.
Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.
Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.
Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.
De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.
Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.
På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.
Girl gone, but the memory
It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.
But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.
The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.
This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.
She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.
But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.
The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.
And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.
But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.
Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.
Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.
Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.
De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.
Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.
På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.
Girl gone, but the memory
It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.
But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.
The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.
This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.
She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.
But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.
The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.
And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.
But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.
fredag 14 april 2017
Överhuden (latin: epidermis) i gärdsgårdsserien
 |
| Allt emellanåt blir nätet en automatisk gene- rerare av surrealism. Dofac.com har en träff eller tråd med sökordet "Överhud". Förutom en artikel om överhud i Wikipedia, lägger Dofac.com fram bland annat ett inlägg i bloggen Allas med rubriken "Akne och dålig hud: Hudläkarens bästa råd!" och en bokrecension på Svenska Yles sidor, "Lyrik med glimt och splint i ögat". Bloggtexten innehåller ordet överhud och recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien citerar några rader ur en dikt: "Fingrar trevar över hud, / övar sig i melodier, / pauser, / kaskader. // Du är över mig nu, / du är över nu." Så kan det på nätet, ofrivilligt eller inte, skapas vardagssurrealism. - Litet åt det håll som Comte de Lautréamont (Isidore Lucien Ducasse) pekade ut för halvtannat sekel sedan. "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord" (Comte de Lautréamont, Maldorors sånger, 1869) Vad lär jag mig av detta. Ja, ibland brukar recensenter et cetera tala om hudlös dikt. Eftersom min dikt möter överhud, kan den alltså inte kallas hudlös. |
tisdag 11 april 2017
Kungliga gärdsgården
 |
| Första lilla stolpskottet i Sverige. Kungliga biblioteket har katalogiserat och ställt på avbytarhyllan. Att en artikel som heter Mellan två böcker (om två böcker av Fredrik Lång och Kjell Westö) ingår mellan två böcker ser ju nästan ut som en tanke, eller åtminstone som poesi. |
torsdag 16 mars 2017
Nya Argus spanar in milstolpar
En av de nya är Milstolpar i gärdsgårdsserien, "...en tankeväckande vackert formgiven bok och under det ståtliga förlagsnamnet 1PR eller Ett Projekt Ryggverk" som Öst skriver i Nya Argus (Nr 1-2 * 2017, ss 10-11, 14). Hon lyfter fram byten av mikro- och makroperspektiv, namngivningen av dikterna. Speciellt gläder det att hon hittar fram till de röda trådarna i riktning utanför gärdsgårdsserien.
"'Gräset är mullens sätt / att svalka sig.' verkade Gunnar Högnäs, i en dikt han förankrat på en kyrkogård i Närpes, ifjol svara på Gösta Ågrens tal i Dikter utan land ett år tidigare: 'Gräset är mullens sätt att / brinna.'"
tisdag 7 februari 2017
1PR 8.1.2018 | Väggfönster
 |
| Gunnar Högnäs: Väggfönster. Ny diktsamling inbokad för Ett Projekt Ryggverk måndag 8.1.2018. |
lördag 21 januari 2017
Förstärkt verklighet bortom gärdsgårdsserien
 |
| En milstolpe igen då Donald Trump installerades på sin tron igår fredag 20.1.2017. Han var sig själv trogen i sitt tal, det blev en förstärkt verklighet. Så heter också min dikt i senaste numret av Nya Argus, och berör, tangerar, dessutom DT himself (skriven i glappet mellan Trumps valseger- och farsdag). I samma nummer (11-12 - 2016) ingår Laura Saarikoskis och Saska Saarikoskis artikel Trump och teorin om den Stora Lögnen (som är ett utdrag ur deras bok Trump och vredens Amerika). |