Kan man bli Åbobo om man inte är född på Heideken. När och hur blir man finländare och vad är en äkta finlandssvensk. Var går klassgränser och är det möjligt att platsa innanför två eller tre samtidigt. Är det rätt eller fel att grunda föreningar och herr- eller damklubbar som utesluter representanter för andra kön.
Är det brott mot mänskliga rättigheter att exkludera. Borde alla ha rätt att bli inkluderade i vad som helst när som helst. Är det i praktiken så att Svenskfinland inte är en enda pirrig plaskepöl utan de tusen ankdammarnas territorium – är det just denna mångfald, -dubbelhet och -tydighet som skall och är värd att bevaras.
Vårt jorde- och samhällsliv handlar om tillhörighet och utanförskap på gott och ont; vi balanserar på slaka linor, på ena eller andra sidan spända gränser. Gemenskap och tillhörighet baseras ofta på ”inne och utanför boxen”.
Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp.
Men Nygård påpekar också, i en
intervju för Svenska Yle (publicerad på webben 10.5), att inom ”Finlands svenska författareförening har man varit medveten om att man är en liten folkgrupp och att man inte kan utestänga någon” – vilket förstås i ljuset av historiken i sig och den verklighet som inte syns i den verkar vara en sanning med en och annan modifikation.
Med rubriken
”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.
Som Ingström skriver: ”Exakt vem som fått och inte fått bli medlem under de tio decennierna finns det synbarligen inga riktiga detaljerade studier av. En översikt gjord av Trygve Söderling 1983 ger vid handen att kvinnligt genus, bonde- och arbetarbakgrund samt att ha gett ut böcker på det ’folkliga’ förlaget Bro minskat chanserna att bli medlem i föreningen…Vem som under de senaste decennierna inte getts tillträde har Tandefelt och Nygård inte utrett.”
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.
Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det.
På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.”
För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.
För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning).
Själv är jag väl ett gott exempel på finlandssvensk författare som inte beviljats inträde till innersta kretsen. I efterordet till diktsamlingen Milstolpar i gärdsgårdsserien har jag karaktäriserat mig som glad amatör, ett tilltag som kan ha sina sidor. Men med amatör avser jag inte kvalitet, utan den ekonomiska biten.
I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.
Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.
Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i
Resonerande bokkatalog (2/1979):
”…överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande…Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt.”
Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.
Jag förstod helt enkelt inte, att föreningens författare indirekt kunde tänkas signalera att recensenter i finlandssvenska medier inte har kalibrerat sina respektive ribbor med tillräcklig hög ambitionsnivå.
Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.
Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.
Diverse beslut och val kan inte beskrivas bara med det som inkluderas, helhetsbilder och analyser av linjedragningar kräver kännedom om det exkluderade som fond och motvikt.
" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.
Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.”
Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)
Just för att jag uppskattar och högaktar föreningens verksamhet tycker jag att det är på sin plats att analysera den, både innan och utan. Den är att betrakta som ett slags ”metalitteratur” eller ”metarecension” som är värd också kritiska granskningar.
Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.
