Under ytan fast mark (cli-fi-novell)

Som ung valp, pojkspoling, det vill säga gymnasiepilt hade jag en tid inte mycket till övers för annan skönlitteratur än science fiction (fantasy fanns inte på det sättet då, och knappast hade jag fått samma förkärlek för det). Tillsammans med min kompis skrev vi några noveller, och en publicerades i ett svensk sci-fi fanzin. - Ja, det här har jag visserligen skrivit om tidigare, i inlägget Science fiction i gärdsgårdsserien.

Nu har jag återvänt till min ungdom, eller i alla fall skrivit en sci-fi-novell, "Under utan fast mark". Den finns publicerad på nätet, i DAST Magazine, en tidskrift för underhållningslitteratur. Här är länken till novellen.

I själva verket är det rentav fråga om en cli-fi-novell - eller alltså climate fiction (Wikipedia).

Svenska under ytan, poesins horisont

I Horisont nr 3 / 2019 med temabestämningen under ytan ingår 11 dikter av Sanna Karlström, som jag översatt ur samlingen Alepala. Det är fråga om helheten eller avdelningen "Muna" - Ägget på svenska - som rymmer nästan ett dussin, det vill säga elva dikter. Eller som det sägs i Horisonts eget förord: "Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta)".

Plastsonett (frågemått)

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 9-10/2019.
(Dessutom recenserar jag Christer Beregströms
Den äventyrliga sonen från Benvik. En historisk roman
- som tangerar trakter jag diktat om.

Låg tröskel i remix

Lindängenbibliotekets (Malmö) remix av uppläsningar i Podpoesi har fortsatt, som de meddelar i sin Facebook: "nr 25: Låg tröskel av Gunnar Högnäs".

Vill man gå direkt till remixen i SoundCloud är tröskeln låg, här finns den...

Tillbaka till framtiden | Ansiktet mot muren

Ibland är det om inte en chock så i alla fall uppfriskande och lärorikt att möta sig själv, sådan man var för sisådär 41 år sedan. Jag gjorde det här om dagen, då jag skrev ut min diktsamling från 1978 i sin helhet på nätet. Nu finns den här: Ansiktet mot muren alltså.

Jag diktade min första poesi - på svenska det vill säga - någon gång hösten 76, våren 77, då jag började studera i Åbo (Akademi). Efter ett antal lyriska försök vågade jag fråga Roger Holsmtröm om han kunde säga sin åsikt. Han var uppmuntrande och tyckte om dem och så hände det sig att två dikter kom i tryck i Finsk Tidskrift 1 / 1978.

Efter några om och men gav jag ut en hel samling, min bokdebut, på Författarnas Andelslag hösten 1978. Mina lektörer var Gurli Lindén och Anita Wikman, ett stort tack till dem, också så här från det nya årtusendets sida.

Dikterna i Ansiktet mot muren är rätt pessimistiska, dystopiska. Jag hade vaknat upp till inte bara världens orättvisor, hur vi och de politiska systemen behandlar varandra, utan också den ekologiska krisen, i dagens läge mera känd som klimatkrisen (vilket i och för sig är ett litet begränsande begrepp, i värsta fall en snedvridning av det vi håller på med - kanske rentav gör det hela till ett "goda-fiende-syndrom").

Jag ville skriva en så genommörk dikt, att den skulle vara ett slag i ansiktet, en krävande tankeställare. Kommer att tänka på Kaj Korkea-ahos roman Onda boken (2015), som bland annat handlar om en gammal diktsamling av Leander Granlund. "Granlund är en opublicerad modernist, men hans poesi har varit förödande för var och en som läst den", som det står på Schildts & Söderströms nätsida. En sådan verkningsfull poesi ville jag också skriva.

Men med facit på hand är det klart att jag misslyckades och det totalt - den ekologiska krisen inklusive klimatkrisen har fortsatt att bygga ut rälsnätet för sitt segertåg.

Då jag nu dryga fyrtio år senare skrev ut dikterna överraskades jag såväl positivt som negativt. Men okej, jag var ung då - klart att mycket är juvenilt och puerilt. Världen var en annan, men inte helt. Terrorismen hade mål som Aldo Moro och vid torget i Åbo kunde det finnas ett schapp som hette Itämeri. Och spänningar fanns liksom nu även då. På det stora planet mellan USA, Sovjet och Kina, på det lilla planet mellan höger, mitten och vänster. U-landsproblematiken, feminismen, kärnkraften var saker som debatterades och ledde till stridigheter.

Då jag läser mina dikter drar jag mig till minnes alla mina influenser. Musiken - här synlig som citat med referens till Gentle Giant och Van der Graaf Generator. Men också filmer spökar, till exempel Federico Fellini (tycker jag mig se). Och dystopiska romaner, science fiction. Kort och gott, ett sammelsurium av nya intryck, som det är då man börjar studera (i mitt fall litteratur, filosofi och sociologi); vaknar upp humanistiskt, mänskligt, socialt, politiskt, ekologiskt - med en tilltagande ångest i bröstkorgen och baken.

Dikter bygger ju sina mikrovärldar med språkets hjälp. Och språket lever i sin tid och laddas med nya kopplingar och energier. Därför kan de ursprungliga avsikterna lätt falla i glömska, bli stumma.

De avslutande raderna i Ansiktet mot muren innehåller till exempel ett ord eller begrepp som för dagens läsare kanske väcker helt andra associationer (än den ironiska, maskerat nattsvarta utgång jag själv hade i tankarna):

Jag svingade mig upp mot
universums stjärnbeströdda
ängar och betade i regnbågens
skugga.

Då jag avslutade min lilla barriärtrilogi - som började med Ansiktet mot muren (1978) och fortsatte med Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) - med Väggföster (2018) gjorde jag en kort tillbakablick, en blinkning till den tid som existerade på andra sidan millenniemuren.

FACIT PÅ FÖRHAND, 1978

Morgonen gror i ett vasst regn skriver

morgonen gror i det vassa regnet evig

natten ruvar på sin punkt bokstavs

armar slår mot papper fönster-

smattrar i i i urblekt alfabet.

Skriver regn som rötter streck

stalaktiter stalagmiter Skriver

att jag Skriver harmrar Rött, aniktet

s mur (K)löser himlens vitkalk((yl)er)ade

bindväv Skriver människan Att vet

Jag inte alltid vad hon vill Där

dikten tar vid Bokstäver  be 

tonerade i metall Det var så

jag Debuterade i förgänglighet,

Sjönk jag till Botten skodd

med verklighets lättnad

Och om jag namngav en diktsamling som betydde mycket (mest) för mig då i tiden, skulle det utan tvekan vara Larry Silváns Dikter. På sidan 58 i Ansiktet mot muren återfinns en dikt som beskriver hur det var att julaftonen 1977 för första gången dyka in i Silváns posttuma värld; hur känslorna myllrade och jag mitt i läsningen måste gå ut i en ödslig småstad där tillochmed snöfallet kändes som tinnitus.

Kulturministeriet: Väggfönster kvalitetslitteratur

På Undervisnings- och kulturministeriets webbsidor finns en notis om

"Stöd för inköp av kvalitetslitteratur

Undervisnings- och kulturministeriet beviljar årligen biblioteken stöd för inköp av kvalitetslitteratur med liten upplaga. Invånarantalet i kommunen är utslagsgivande för stödets storlek.

Inköpsstödet riktas årligen förslagsvis in på böcker som tas upp på den lista som Statens litteraturkommission och Delegationen för informationsspridning året innan har gjort upp över kvalitetslitteratur med liten upplaga."

Boklistan för 2019, "Vuoden 2019 vähälevikkisen laatukirjallisuuden ostotukikirjojen luettelo", finns här. Tydligen har Statens litteraturkommission en rakt motsatt syn på det här med litteratur, än Finlands svenskaförfattareförening som konstaterade att mina två senaste diktsamlingar saknar "estetisk fördjupning".

Och kring slutet av H finns följande namn...

Grundhandbok i dikt - Väggfönster

Finsk Tidskrift, där jag debuterade med dikter i början av år 1978, gör en genomgång av fjolårets finlandssvenska lyrikskörd: "Civilisationskritik, språk, sorg. Poesiåret 2018". Jenny Jarlsdotter Wikström kallar Väggfönster "ett slags grundhandbok i dikt".

"FT:s årliga litteraturnummer... bjuder på översikter av förra årets finlandssvenska utgivning av prosa, poesi och barnlitteratur samt spännande essäer om Berlin som romanmiljö, uppväxtskildringar i Folkhemmets Sverige, familjen och autofiktionen i litteraturen samt spänningen mellan det kosmopolitiska och vernakulära i världslitteraturen. Plus naturligtvis recensioner av essäsamlingar, biografier och facklitteratur."

                                                                                                                                                    Wikström har delat in sin genomgång med några underrubriker; "Språklig kris och klimatkris", "Språk och motstånd", "Ord och bild" samt "På eget förlag". Säkert är sorteringen motiverad, även om man ju å andra sidan kunde tänka sig att till och med egenutgivningar (i det här fallet förutom Väggfönster också Nicko Smiths Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Bengt Ahlfors Dikter från bortre Tölö) har teman, innehåll av olika de slag.

Men i sig är Wikströms omdöme positivt, hon sällar sig därmed till raden av recensenter som är välvilligare inställda än Finlands svenska författareförenings inträdesförhörare  (se "Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen"). Eller vad sägs -

"Den första dikten i Gunnar Högnäs Väggfönster är betitlad 'Låg tröskel'. På sätt och vis beskriver denna titel hela diktsamlingen - detta är opretentiös dikt. Med detta inte sagt att Väggfönster är simpel. Den är bara tillgänglig, öppen och tydlig, lätt att ta till sig. Här beskrivs Åbos olika stadsdelar, skärgården och dess invånare: trafikljusen i hörnet av Eriksgatan och Slottsgatan, Aura ås vatten, småfågelsortimentet. Men här finns också betraktelser om livet, politik, kärlek och språk. Samlingen kunde kallas ett slags grundhandbok i dikt, det måste nämligen inte alltid vara så krångligt och dikt får faktiskt vara rolig: 'TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR / UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR', som det heter i en dikt."

Eller som Jenny Jarlsdotter Wikström sammanfattar hela genomgången - "Årets dikter tar dsig alltså an klassisk tematik: språkets bräckliga uppbyggnad, vardagsdetaljer, sorgearbete och samtidens skeenden. Men den eviga tematiken verkar trots allt hitta nya former, också i år."

Ö-prick, mitt i prick

Horisont nummer 2 år 2019, som utkom lagom till midsommar, har öar som tema. På baksidan skvalpar följande klipp ur en av de två sonetter som återfinns mitt i tidskriften.

Jurmo är en av de öar som lockande inringas, av ansvariga redaktören Camilla Lindberg ("En magisk ö för smugglare och annat") samt av författaren och Jurmobon Agneta Andersson ("Ön, vinden och jag").

Själv skrev jag för övrigt om Jurmo så här, i Milstolpar i skärgårdsserien:

PERISKOP

Skärgård, härdskiva, belägen.
Inhemsk ö, roterar ur minnet.
Moln, laddar upp vattenfärgstjänster.
Solstrålar, firar som trapetskonstnärer.
Terräng, kopierar alvar med lustnavigering.
Stenar, vittnar om klimatlogikens utskrifter.
Hjärta, hackar som en gröngöling.

Andra intressanta Horisont-inslag står Sophia Brink ("Öar som litteraturens skådeplats") och Mikaela Nyman ("När ett hav av öar är mer än öar i ett hav") för.

Men Ralf Andtbackas "Minnets öar och skriftens - en personlig odyssé" får det att tända till ordentligt. Som liten gosse lekte jag bland annat "ö-liv" utanför Kaskö. Och ett par-tre årtionden senare skrev jag en dubbel proseminarieuppsats på knappa åttio sidor om robinsonadernas historia, fram till William Goldings Flugornas herre. Det är ett ämne och en idévärld som aldrig riktigt lämnar mig i fred, så helt fast mark har jag tydligen inte under fötterna.

De sonetter som passade in i Horisonts tema är för övrigt:

Kanske ingen människa är en ö, men många vill vara det, vara där.

Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen

Kan man bli Åbobo om man inte är född på Heideken. När och hur blir man finländare och vad är en äkta finlandssvensk. Var går klassgränser och är det möjligt att platsa innanför två eller tre samtidigt. Är det rätt eller fel att grunda föreningar och herr- eller damklubbar som utesluter representanter för andra kön.

Är det brott mot mänskliga rättigheter att exkludera. Borde alla ha rätt att bli inkluderade i vad som helst när som helst. Är det i praktiken så att Svenskfinland inte är en enda pirrig plaskepöl utan de tusen ankdammarnas territorium – är det just denna mångfald, -dubbelhet och -tydighet som skall och är värd att bevaras.

Vårt jorde- och samhällsliv handlar om tillhörighet och utanförskap på gott och ont; vi balanserar på slaka linor, på ena eller andra sidan spända gränser. Gemenskap och tillhörighet baseras ofta på ”inne och utanför boxen”.

Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp. 

I Stefan Nygårds och Henrika Tandefelts färska historik, Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019, behandlas också inkluderings- och exkluderingssträvanden. Det är klart att ”inträdeskraven” har varierat under en så händelserik tidsperiod, allt från tillhörigheter som klass, kön, region och politisk hemhörighet kan och har varit tungan på vågen. 

Men Nygård påpekar också, i en intervju för Svenska Yle (publicerad på webben 10.5), att inom ”Finlands svenska författareförening har man varit medveten om att man är en liten folkgrupp och att man inte kan utestänga någon” – vilket förstås i ljuset av historiken i sig och den verklighet som inte syns i den verkar vara en sanning med en och annan modifikation.

Med rubriken ”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.

Som Ingström skriver: ”Exakt vem som fått och inte fått bli medlem under de tio decennierna finns det synbarligen inga riktiga detaljerade studier av. En översikt gjord av Trygve Söderling 1983 ger vid handen att kvinnligt genus, bonde- och arbetarbakgrund samt att ha gett ut böcker på det ’folkliga’ förlaget Bro minskat chanserna att bli medlem i föreningen…Vem som under de senaste decennierna inte getts tillträde har Tandefelt och Nygård inte utrett.” 

 
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.

Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det. 

På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.” 

För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.

För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning). 

Själv är jag väl ett gott exempel på finlandssvensk författare som inte beviljats inträde till innersta kretsen. I efterordet till diktsamlingen Milstolpar i gärdsgårdsserien har jag karaktäriserat mig som glad amatör, ett tilltag som kan ha sina sidor. Men med amatör avser jag inte kvalitet, utan den ekonomiska biten.

I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.

Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.

Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i Resonerande bokkatalog (2/1979):

”…överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande…Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt.”

Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.

Jag förstod helt enkelt inte, att föreningens författare indirekt kunde tänkas signalera att recensenter i finlandssvenska medier inte har kalibrerat sina respektive ribbor med tillräcklig hög ambitionsnivå. 

Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.

Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.

Diverse beslut och val kan inte beskrivas bara med det som inkluderas, helhetsbilder och analyser av linjedragningar kräver kännedom om det exkluderade som fond och motvikt.

”Vem får vara med?” frågar alltså Ingström (Hufvudstadsbladet 26.5). Hon inleder mera allmänt, för att sedan citera ur min blogg (26.6.2018):

" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.” 

Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)

Just för att jag uppskattar och högaktar föreningens verksamhet tycker jag att det är på sin plats att analysera den, både innan och utan. Den är att betrakta som ett slags ”metalitteratur” eller ”metarecension” som är värd också kritiska granskningar. 

Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.

Gunnar gör Podpoesi nu

Podpoesi
Gunnar Högnäs @ Podpoesi
Podpoesi @ Facebook

Att äta upp sina ättlingar

Soppsonett (kryddmått)

Hur mycket väntar vi oss att äta.

Serveras det snart klimat på ett fat.

Räkna med koldioxid eller kolhydrat.

Fluga gömd i soppa, hur kan man veta.

Men den enes död är den andres mat.

Och är det inte den ena så den andra.

Kanske kommer ättlingar att klandra.

Kalaset på framtiden rätt så ackurat.

Programmerades skrapa tallriken ren.

Smakar det inte, tänk på dem i Afrika.

Gå inte från bordet innan skålen tom.

Och vi slevade snällt tills faten sken.

Förstod ju att det var en plikt för rika.

Läran att samla allt under egen gom.

Flyg fina kråka flyg

Nykänen

Som kråkan knäar,

en backhoppare på väg

utför stupets lyft.

Foto: Salpausselkä-spelen 1935, Lahtis, Finland.
Ingår i Finnas samlingar. Ägare är Lahtis stadsmuseum, samlingen Hiihtomuseo..
Materialets användarrättigheter: CC BY-ND 4.0

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."

Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."

Kvinnodagen, Sipilä & Sote

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 3-4 2019 som damp ner på
dörrmattan idag - då Juha Sipilä i Donald Trums fotspår meddelar
att ibland måste man gå. Och då vi firar internationella kvinnoda'n.
Knappast har de här omständigheterna med varandra att göra. Men
Sote, som blev Sipiläs fall, är ganska långt en kvinnofråga. Det är
kvinnorna som i slutändan sköter om oss finländare, från vaggan
till graven (så mycket har samhället & jämlikheten inte förändrats),
Det är också kvinnorna som lever längre och behöver omsorg i fler
år än vi män. Så ett tack till kvinnokraften och kvinno(om)tanken!

Vintersonett (snömått)

Vintersonett (snömått)

Snö som stora flagor papper.

Faller i öronbedövande tystnad.

Finns ingen som kan bli lystrad.

Viskningar lindade i attrapper.

Spåret en livlina ouppnystad.

Svårt att se sikte, tabula rasar.

Liksom huvud i stillhet krasar.

Rim och reson ser sig krystad.

Skidar på för brinnkära livet.

Det oskrivna en oskriven lag.

Faller snö som negativens sot.

Svårt att se som det är skrivet.

Stavar på i glesnande andetag.

Tystnad fångad i en enda not.

Klättrar i stora granen

Testar att klättra i stora granen = läsa dikten Stora granen ur Väggfönster i SoundCloud.

Iceface (climate change)

(Det var då det)

Klimatförändring

upp i halsen, upp över

öronen i går.

Vändikt 14.2.2019

Vinterns navelsträng tunnas ut.

Isflaken glider kant mot kant.

Molnen sneglar på sin framtid.
Dikten saknar det sista ordet.

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

Ny Tid spanar in skaparglädje genom Väggfönster

I stort sett ett år efter utgivningen av Väggfönster överraskar Ny Tid med en recension av samlingen, "Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje". Det är bara att tacka och ta emot, nästan på Gunnar-dagen. Speciellt uppskattar jag att recensenten Peter Nyberg till och med i sin kritiska invändning ändå nuddar vid det som varit min avsikt: "Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket."

Eftersom recensionen finns publicerad på nätet i sin helhet tar jag mig frihet att återge den i sin helhet.

(Men Sòng Cí var nog inte en bonde utan kan närmast betraktas som en "kriminalteknikens fader".)

*

Ny Tid 12 / 2018 (publicerad på nätet 11.1.2019)

Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje

Gunnar Högnäs arbetar som bibliotekarie i Åbo, är kulturskribent och bloggar flitigt. I och med föreliggande Väggfönster avslutas ”Lilla barriärtrilogin”, vilken inleddes med debuten Ansiktet mot muren (1978). Därefter tog det till 2016 innan mellanboken Milstolpar i gärdsgårdsserien kom ut. Högnäs berättar i Nicko Smiths blogg ”Poetens lördagssoffa” att han blev för manisk i sitt skrivande och att det fyra decennier långa uppehållet närmast var en överlevnadsstrategi. I efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien menar Högnäs att den är hans egentliga debut då diktböckerna till och med skrevs i olika årtusenden. Min förhoppning är att Gunnar Högnäs bibehåller den väsentligt ökade produktionstakten.

Väggfönster innehåller en mängd olika typer av poesi. Mittsektionen känns snarast som en provkarta innehållande kortdikter, längre dikt, en kort berättelse och olika grafiska former på diktverken. Även motiven glider mellan rent existentiella betraktelser, ordvitsande och vardagsnära iakttagelser. Här får vi stifta bekantskap med orterna Knåpnäs och Näsby, österbottnisk familjebok och topos. En stor mängd konkreta detaljer lyfter poesin och gör den visuell. Ofta är poeten munter och låter språket vitsa, på gott och ont. Dikten ”SLÄKT VILLA” är ganska symptomatisk. Högnäs leker med orden i titeln och ger läsaren en impression:

Kvällningens sken
tvinnar stubintrådar
bland gyllene gräs.
En mygga kvicknar till.
Mitt i mörkret
en gnista.

Den tillkvicknande myggan, liksom titeln signalerar att dikten är humoristisk, men naturimpressionernas skönhet och deras symboliska laddning däremellan skapar en allvarligare scen. De dubbla intrycken förtar varandra. Mer preciserad är dikten ”U-SVING” där en aforism säger något både humoristiskt och tragiskt om vad jag uppfattar är ett fallerande förhållande: ”Mot slutet började / du är alltid sådär kännas / mer som ett löfte, / mindre som en förebråelse.”

Många av dikterna i boken är den här typen av kvicka småtexter men det finns även längre berättande poem, som ”MODEFLUGOR, 1235”. Här berättas om bonden Sòng Cí i Kina som givits epitetet flugornas herre eftersom han alltid har ett moln av insekter över sig. Dikten avslutas vemodigt, nästan bittert: ”Sòng Cí suckade, hade sett / det tusen sinom tusen gånger / nu hur de glimmande flugorna / fängslades av förruttnelse.”

Väggfönster kännetecknas av skrivarglädje och formmässig spretighet. Mellan pärmarna finns mästerliga formuleringar och snedskär. Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket.

Peter Nyberg

Gunnar Högnäs, Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk (eget förlag), 2018.