fredag 30 oktober 2020

Diego Maradona 60

 



Idag fyller Diego Maradona sextio år. Han har nog inte hört till mina favoriter bland fotbollsspelare, men det hindrar ju inte att jag kan skriva en haiku om honom.

Och det har jag också gjort, i min senaste samling | Haiculdesac | (2020). Undret jag där refererar till inträffade 22:a juni 1986 på Azteca Stadium i Mexico City. I själva verket var matchen för Maradona något av "äktenskapet mellan himmel och helvete". Det andra målet han gjorde kom som en avslutning på en lång dribbling, slalomrusch eller soloräd från Argentinas egen planhalva.

Det första målet skulle däremot klart ha hört hemma i handbollssammanhang, eftersom han pangade in bollen med vänstra handen eller "guds hand", som han själv förklarade saken.


MARADONAS MÅLNING

Den kulan visste
var den tog. Diego gav
Gud en mänsklig hand.

tisdag 4 augusti 2020

Minibarock

Robin Valtiala recenserar | Haiculdesac | i Lysmasken (24.7.2020) under rubriken "Haiku som återvändsgränd eller minibarock".


"Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är."

(Nu är det väl inte så svartvitt, det där med hur man på franska uttalar "l" i cul-de-sac. Men det är en annan historia. Det som däremot är klart är, att den text som finns nertill i boken inte är "en enda uppbruten dikt", så som Valtiala ser det, utan också de texterna är haikun, men vågrätt skrivna och inte lodrätt (alltså på det sätt som den japanska haikun skrivs).)

"I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).

Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:

Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.

Struken, för att sättas i ugnen?

Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:

Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan."


"Natur, teknologi, ordinvention

Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:

RUNDGÅNG

Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.

Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:

Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.

NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:

Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren."

(Ja, vår finlandssvenska plasdamm, ankdamm är ju ingen enhet, tvärtom. Och precis som människor som härstammar i olika kulturer, har föräldrar som är uppväxta på olika språk, kan det vara lite splittrat att vara både finlandssvensk i Finland och en en finlandssvensk som vuxit i upp i en finlandssvensk verklighet och sedan bosatt sig i en annan. Något kåseri är det väl inte, mer då blodigaste allvar.)

"Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i jusit det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflaton i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt."


"Senmodernistiska strategier


Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):

Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.

Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:

KULTURVARVET

Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.

I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det."

Kulturvarvet är också en konkret byggnad som ligger mittemot det slott i Helsingør i Danmark där Hamlets drama så att säga utspelar sig. Öga mot öga är förstås Hamlets och skallens. Och han frågar inte - av/ut - svaret, utan den fråga han ställer är också ett svar, alltså frågeställningen är det samma som ett svar.

"Matematik eller spontanitet

Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.

I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken."


"Vad är ord värda?

Redan i inledningen har jag undrat över raden 'Stavelser som solsystem'. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.

De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa."

måndag 13 juli 2020

Språk, språk, språk: | Haiculdesac |

Det är fint sällskap, det (sett på Adlibris i samspråk 13.7.2020).

lördag 20 juni 2020

"Haiku av högsta klass"

"Haiku av högsta klass" tycker Thomas Almqvist i kulturmagasinet Opulens (18.6.2020).
Så här recenserar Alqvist (och roligt att han inte upplever att jag bara mal på med min haikukvarn, så som Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet 18.2.2020 - och att han anser därtill att jag har ett författarskap på gång, med tanke på...):

"Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida."

"Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade."

"Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.

I flera av dikterna finns en svart humor som i 'Verksamhetsplan':

Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.


I 'Leverans' visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.


Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen."

lördag 6 juni 2020

Glad amatör, pillemarisk poet

Nicko Smith paketerar in "2 år av Lördagssoffan" (26.5.2020) och beskriver mötena på till exempel följande sätt: "Förbryllad av den yngre Högnäs pillemariska poesi".

I februari levererade han inlägget "Recension: Haiculdesac av Gunnar Högnäs (Ett projekt Ryggverk)".

Ja, redan då kopplade han ihop uttrycket pillemarisk med mina dikter!

"Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac.
Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter 'Färgfäste':

'Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.'


och vidare på nästa sida möter jag dikten 'Oraklet i Selfie':

'Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.'

Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.

Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten 'Nomen est omen', som får avsluta den här recensionen.

'Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.'
"

måndag 1 juni 2020

Ännu fler favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar | Hauculdesac | 25.5.2020. Citerar dikterna Vinn-vinn och Verksamhetsplan, samt skriver mellan dessa in följande:

"I Haiculdesac I (2020) av Gunnar Högnäs som länge har varit intresserad av den japanska haiku-dikten. En av inspiratörerna har varit Marshall McLuhan (professor i engelsk litteratur) som på 1960 talet myntade begreppet Global Village - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet: "Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas. Också haikun är ett medium som formar innehållet." Dessa dikter är skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och utan de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku.

Denna lyriksamling handlar om livet, på allvar och med humor. Så fyndigt skrivna, ordvalen påhittiga, ett nöje att läsa. Dessa korta dikter skapar massa bilder i huvudet, om livet, döden, glädje, skratt. Både Hercule Poirot och Samuel Beckett skymtar mellan sidorna, förmodligen i väntan på älgen. Flera pärlor som jag är glad att jag hittat, många favoriter och nya upptäcker jag vid omläsning."

De fyra kommentarerna (per 25.5) är också uppiggande:

"Det är spännande att du skriver om poesi. Och här är det ju en som också använder sig av nya medier. Skrivet - muntligt. Poesi är ju inte lika mycket Bok som prosa."

"...det är spännande att få läsa ny lyrik."


"Den låter väldigt intressant!"

"...riktigt fina fyndiga dikter!"

lördag 23 maj 2020

Flera favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar Väggfönster 22.5.2020. Citerar dikterna Trädgårdshandling och Tvåsamhet, samt skriver mellan dessa in följande:

"Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.

Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner."

De fyra kommentarerna (per 22.5.) är också uppiggande:

"Roligt att få ta del av ett par dikter. De säger mig verkligen något."

"...väcker mycket tankar, en diktsamling för omläsning."

"Finurliga. Första mötet med författaren!"

"...underbart att läsa, det kommer mer..."

tisdag 19 maj 2020

Efter Ansiktet mot muren: Trioder

Efter min debutsamling Ansiktet mot muren (1978) körde jag rätt snart fast, satte ribban för högt, blev krystad; men visst skrev jag eller hann jag skriva några dikter, ändå.

En del finns kvar, tydligen. Hittade just - då jag höll på med skattedeklerationen för 2019 - en Horisont från 1979 (Nr 6 / Årgång 26). I den ingår en dikt som jag kallat Trioder. Så här, ett besök i forntiden, då skribenten var tjugotvå år "gammal".

Trioder

1.

Gråsparvar flyger.
Människor beställer samtal och avlyssnar systematiskt varandras tystnad.
Regn står som fönster mot dagar.
Träd växer genom årsringar och söker rötter under lodräta gränser.
Tystnaden halkar genom kopparvener fram och tillbaka.
Människor härmar tystnad.
Gråsparvar folkas på telefonlinjer.
Träd slår i fönster och ritar spår med regn.
Människor trycker sig mot telefonlurar gråsparvar sänder stavelser in
i rum människor talar med varandra förutsättningar finns
och tillflykter
ochmen framför allt undanflykter.
Genvägar går till människor via människor.

2. 

Ord har hud. Orden har hudar som döljer deras språkrör på samma sätt
som radioapparater döljer sina rör. I dessa hudar förklädd söker jag
mig längs rader måncirklar av spörjande ansikten spända ansikten.
Jägaren slår på trumma trum trum.
Jag vilar som stenar i ordens buk. Där vilar jag som lod i vargens buk.
Där vilar jag som tyngder i vargens buk. Brumma brunn brunn.
Men jägarn behöver stenar trum trum.
Och jägarn tar fram saxen dum dum.
Och svarthatten sitter stum stum.

3.

Efter det första långsökta utsökta utdragna fördröjda menoch skrämda
skottet är ingenting som förut.
Spänningen ger vika.
Rädslan kryper under bordet.
Krutröken står som stelnad sky i backen.
Manskapet mullrar. Manskapet mullrar.
Kocken kokar soppa på enslik.
Stödjebenens hållning är otadlig och kan fixeras
fyrgott
fyrgott
i sina dimensioner.
Skotten följer slag på sla på sl på s.
Senvägar går skenvägar går
går bort.
Himmlerriket är nära.

söndag 10 maj 2020

Minnesvärd mormorsdag

Man kan också uppmärksamma mormor, så här på morsdagen. Följande diktvideo baserar sig på texten "Det som inte blev dikt", ur samlingen Väggfönster (2018).

måndag 20 april 2020

Motto för Materiella vändningar

Då man får stå till tjänst med motto för en doktorsavhandling, Jenny Jarlsdotter Wikströms "Materiella vändningarLäsningar av Parland, Lispector, Berg och Byggmästar" (Umeå universitet, 2020), ja då känns det nog inte bara som en milstolpe i gärdsgårdsserien för egen del, en höjdpunkt, ett inslaget väggfönster... Det svänger som en akademisk älg, liksom...

I Fredrik Soncks intervju i Hufvudstadsbladet (20.4.2020) säger Wikström så här:

"När människor skriver om naturen har vi ett förhållande till den. Vanligtvis tänker vi att det är människan som sträcker sig in i naturen. Men vi kan också ta en annan väg: om vi vet att tarmbakterier påverkar personligheten väldigt mycket, så kan vi också tänka att naturen sträcker sig in i människan, och på så sätt vidare in i boken.

De vetenskapliga rön som naturvetenskapen gett oss i dag visar att människan inte är någon hermetiskt sluten enhet, utan att vi läcker och att naturen läcker in i oss, rent fysiskt. Möjligtvis är det så att bakterierna i våra tarmar skriver böckerna vi läser!"

"Disputation - Jenny Jarlsdotter Wikström" (Umeå universitet 9.4.2020)

onsdag 8 april 2020

Coronaskrift

I Museu de Marinha i Lissabon finns också en skrivmaskin utställd.
Jag tänkte inte på det då, att den kunde bli en symbol
för fenomen som globaliseringen skriver oss på näsan.
Domkyrkobron

Det är corona
i luften. Måsar prövar
vindarnas bärkraft.

onsdag 25 mars 2020

Lustiga algoritmer

Så här fungerar Adlibris algoritmer, det sätt på vilket Adlibris blir en "Tinder-sajt" för böcker. Ta två i ett svep.




lördag 21 mars 2020

Runebergs corona

Coronaviruset har fört med sig ett och annat, högt och lågt. Hamstring av toalettpapper och karantänsliv, med eller utan karaktär. Precis som i dikaturer, där utegångsförbud råder, och hyllor töms på det ena och det andra - eller bara annars är barskrapade - kan fenomen föda ett flöde av humor. Just wc-pappersbunkringen har lett till en massa roliga spekulationer och alternativa matrecept (inte så långsökt, en gång blandade man bark i brödet; toalettpappret är ju bara en ännu mer förädlad produkt som passar dagens konsumenter).


Eftersom corona betyder krona, människan är skapelsens krona (homo sapiens = skapelsens covid-19) och J.L. Runeberg är nationalskald och den finlandssvenska parnassens konung, tänker jag mig själv ovan- och enastående bakelse (gjord på s.k. tusenbladsdeg). Det här är ett både konkret och abstrakt bakverk. Eftersom smaken är som ars-let, var och en har sitt, är det bara att följa stundens ingivelse, fukta med rom eller punsch. Och gör man inte det, vill ha sitt på det torra, kan man utnyttja bitar som blir kvar till att skriva ner smakupplevelser på eller till att dikta eget.

lördag 7 mars 2020

Räkna med | Haiculdesac |

Boklådan i SVF magasinet 1 / 2020
Algoritm-matching i Adlibris. Visst kan Puppe räkna...

onsdag 19 februari 2020

HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.


konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.


Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

tisdag 4 februari 2020

| Haiculdesac | mellan pärmar

Så här ser | Haiculdesac | ut, framtill och baktill. Pärmens foton har jag knäppt vid Jahndiket i Kurala i Åbo samt i Ode vindeltrappa i centrum av Helsingfors.

Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!



söndag 19 januari 2020

Sjutton stavelser som morot och piska

Följande pressmeddelande ingår
i utskicken av recensionsexemplaren.
Brevets text återfinns också i till exempel
Adlibris produktinformation: | Haiculdesac |.

torsdag 9 januari 2020

Nicko öppnar Väggfönster

Så här dagen efter Gunnar och på väg mot nästa utgivning sitter det rätt bra med att återge en recension av Väggfönster från 8.12.2019.

Recension: Väggfönster av Gunnar Högnäs (Eget förlag)

"Att läsa Gunnars Högnäs Väggfönster är lite som att ge sig ut på en gemytlig promenad genom ett småcharmigt diktlandskap där både småfåglar och Atlantis får plats. Det är en trevlig bok som varvas av kortare och längre dikter och Gunnar diktar inledelsevis i Väggfönsters första dikt Låg tröskel:

'I min skärgård kryper
inte öar
stora
nattfjärilar
över glas.

De är varelser, besläktade.

De bottnar
i betongkrukor, näsors yttersta
spets över
speglingars vatten'

Högnäs rör sig en del geografiskt från Åbo till södra Österbotten i sina dikter. Lappfjärds kyrkby, Ömossa och Virmo å är några av platserna som diktjaget passerar genom sidorna och ett poetiskt lugn blomstrar upp i landskapen runtomkring. När det gäller de inre landskapen diktar Högnäs i slutet på dikten Hamarijärvi:

'Jag kan nästan fantisera
hur det är att känna
sig modig'

och vidare längre fram i dikten Program:

'I hjärnan rister
handen ljudspår, kodar in
spontana uttryck'

Väggfönster är en lugn och stilla diktsamling som inte överraskar speciellt mycket, men ändå har en behagligt ton genom sidorna. Det känns lite som att åka på en trevlig liten utflykt när jag läser boken. Den är så där lagom att jag blir lite imponerad hur man kan skriva en sådan lagom diktsamling, utan att den blir trist och puttrar på som en trevlig liten utombordare i en småtrevlig skärgård.

Visst finns det dikter som sticker ut mer än andra bland sidorna, men jag tycker ändå att helheten i Väggfönster är bokens största styrka. Det är en personlig och välskriven diktsamling som i sin enkelhet är trevlig läsning i hängmattan eller i gungstolen…och i min värld håller den minst samma mått som andra diktsamlingar som utgivits på mindre och större förlag i modern tid."

torsdag 2 januari 2020

Dikt som återvändsgränd

Hufvudstadsbladet presenterar en del av årets utgivning, "Från feelgood-debut till kärlek som kapital och övergivna söner" (2.1.2010)

Lyrikskörden innehåller Claes Anderssons Jag har all tid i världen. Egna favoriter, Johanna Boholms Inna, Lina Bondes Tecknar snö, Thomas Brunells Nocturnala män. Arton taxiresor genom en grön metropol, Tomas Mikael Bäcks Vers, Agneta Enckells (med eget namn, utan namn, ditt namn), Gunnar Högnäs | Haiculdesac |, Gösta Ågrens Dikter och slutsamtal.