(Det här är eventuellt lika mycket en recension av utgåvan Poesiåret 2021, som en notering av kalenderns recension av Notapparat.)
Sajten Örnen och Kråkan har i några års tid publicerat en litteraturkritisk
kalender, Poesiåret det och det. Nu finns den färska och femte i ordningen,
Poesiåret 2021, i omlopp.
Kalendern ”vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som
poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier,
journalister, forskare, redaktörer, lärare, studenter…”
Den innehåller runt trettio enskilda essäer samt primus motorn Magnus
William-Olssons genomgång av en ofantlig mängd diktböcker på svenska som inte behandlats
i de enskilda artiklarna.
Så här skriver W-O själv: ”Sedan 2016 har jag läst nästan alla diktsamlingar
som utgivits på svenska med ambitionen att nå en större offentlighet. Jag har
också försökt att hålla mig ajour med svensk poesi publicerad på internet. Verksamheten
har givit mig omtumlande erfarenheter och insikter i konstartens mångfald och
variation. Liksom frustration av hur begränsad den offentliga bilden av svensk
poesi i de stora medierna är, men också i tidskrifter, liksom i akademiska
uppsatser och avhandlingar. Inte bara kanonbildningen, utan också litteraturhistorieskrivningen
ter sig idag besvärande impressionistisk.”
Jag förstår att både örnar och kråkor kan bli lite
flygtrötta och uppgivna i sådana luftrum – och att dessutom "tvingas" eller "tvinga sig" att konsumera en sådan
överdos poesi i många herrans år. Men som bibliotekarie och intresserad av
poesi tycker jag mig kunna skönja, här ur mitt markperspektiv, att det ovan
sagda gäller – åtminstone i viss mån – också den litteraturkritiska kalendern
Poesiåret i egen hög person.
W-O brinner för poesi, det är klart. Han är be- och inläst, det betvivlar jag
inte. Han har en agenda, en mission, att ge dikterna den plats de förtjänar,
inget tvivel om den saken.
Men, och här är kruxet, eller kraxet… På samma sätt som det kan inträffa på
nationella och internationella plan, mellan människor i arbete och fritid, i
relationer et cetera – att man avsiktligen eller oavsiktligen trycker ner
andra, eller bara sänker dem en aning, själv flyger högre, för att komma upp på bärvindar ovanför andra, får jag den känslan (ledsen för det!) att W-O inte
egentligen försöker se godbitarna, skapa intresse för poesin i stort, locka
till läsning av respektive verk.
Ja som bibliotekarie och intresserad av poesi blir jag ju inte direkt
intresserad av att befatta mig liksom, att kolla in närmare.
Och ändå skriver han i kalenderns förord: ”Kvalitativt är en överväldigande del
av de etthundrasjuttiotre böckerna ur 2021 års utgivning som behandlas i denna kalender
bättre än tidigare år. Kanske vittnar det om att poesin också på andra vis
ägnas större omsorg idag.”
Jag undrar alltså vad W-O menar, trots sin förtrogenhet med de lyriska ansatserna
och språken, med uttalanden som (beträffande Johan Rantala Bonniers samling Jag,
du, vi): ”Vad ska man egentligen göra med dikter som den här?” Ja, ja som
bibliotekarie och intresserad av poesi kunde man rentav vända poesin ryggen,
vingarnas undersidor och segla vidare. Om meningen är att skapa goodwill för
lyrikböcker behövs det kanske andra infallsvinklar.
Och då han kommer till två översättningsvolymer med en av mina nyare favoriter,
Louise Glück, kan han måla ut henne genom en smått uttråkad hållning: "Men
dikterna tycks liksom skrivna av nån som stoppat händerna i fickorna och ’härmar
en som ser lugnt på världen’, för att tala med en annan nobelpristagare.”
Som poet däremot tar jag gärna emot Magnus William-Olssons kritik. För det
första är jag tacksam att han fäster uppmärksamhet på att jag trots åtskilliga ”närläsningar”
inte märkt ett saknat ”r” i verbet virvla.
För det andra vet jag via hans
kritik att jag måste ha gjort något rätt, att jag inte kan ha misslyckats helt
och hållet. Jag menar: inte kan ett punkband känna sig nöjt om kritiken kallar
plattan mesig, eller en ambientartist om den karaktäriseras som oroväckande. På grund
av W-O:s omdöme vet jag, att mina avsikter träffat rätt, även om inte just han
godkänner eller tycker om dem.
Så att:
”Också Gunnar Högnäs (f. 1957) kommer för andra året i rad med en diktsamling.
Den här heter Notapparat och ger ett rastlöst, näst intill maniskt
intryck. Varför, tänker jag, ska allt detta publiceras? Varför ser poeten det
inte istället som ett material att arbeta vidare med, för att kanske på några
års sikt finna fram till en tydligare form. Ofta rinner jag bara igenom
dikterna, men ibland dyker det upp en bild som känns intressant att undersöka. Vad
är det till exempel för hus som här beskrivs? Och hur är det egentligen
beläget?
Kvällshimlen vivlar
som en slak fallskärm.
Huset är sakta på glid
i mörkret, en maskerad
ubåt med okänd order
i barlast. Du simmar
förbi utanför fönstret,
med ditt huvud som
en självlysande fisk.
Hur kvällshimlen gör när den ’vivlar’ ser jag inte framför mig. Kanske, tänker
jag, skulle det ha stått ’virvlar’ men varför skulle ’slaka’ fallskärmar göra
så? Metaforen med huset som en ubåt är okay. Men den okända ordern – och i barlasten?
Bilden av simmaren med huvudet som en ’självlysande fisk’ tycker jag dock är
stark. Jag ser henom tydligt framför mig utanför ubåtsfönstret.”