Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).
Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.
Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."
Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om
Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.
konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".
Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".
Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.
För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"
Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.
Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.
Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.
Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.
Visar inlägg med etikett Hufvudstadsbladet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hufvudstadsbladet. Visa alla inlägg
onsdag 19 februari 2020
torsdag 2 januari 2020
Dikt som återvändsgränd
Lyrikskörden innehåller Claes Anderssons Jag har all tid i världen. Egna favoriter, Johanna Boholms Inna, Lina Bondes Tecknar snö, Thomas Brunells Nocturnala män. Arton taxiresor genom en grön metropol, Tomas Mikael Bäcks Vers, Agneta Enckells (med eget namn, utan namn, ditt namn), Gunnar Högnäs | Haiculdesac |, Gösta Ågrens Dikter och slutsamtal.
lördag 8 juni 2019
Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen
Kan man bli Åbobo om man inte är född på Heideken. När och hur blir man finländare och vad är en äkta finlandssvensk. Var går klassgränser och är det möjligt att platsa innanför två eller tre samtidigt. Är det rätt eller fel att grunda föreningar och herr- eller damklubbar som utesluter representanter för andra kön.
Vårt jorde- och samhällsliv handlar om tillhörighet och utanförskap på gott och ont; vi balanserar på slaka linor, på ena eller andra sidan spända gränser. Gemenskap och tillhörighet baseras ofta på ”inne och utanför boxen”.
Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp.
I Stefan Nygårds och Henrika Tandefelts färska historik, Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019, behandlas också inkluderings- och exkluderingssträvanden. Det är klart att ”inträdeskraven” har varierat under en så händelserik tidsperiod, allt från tillhörigheter som klass, kön, region och politisk hemhörighet kan och har varit tungan på vågen.
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.
Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det.
På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.”
För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.
För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning).
Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.
Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.
Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.
”Vem får vara med?” frågar alltså Ingström (Hufvudstadsbladet 26.5). Hon inleder mera allmänt, för att sedan citera ur min blogg (26.6.2018):
" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.
Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.”
Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)
Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.
Är det brott mot mänskliga rättigheter att exkludera. Borde alla ha rätt att bli inkluderade i vad som helst när som helst. Är det i praktiken så att Svenskfinland inte är en enda pirrig plaskepöl utan de tusen ankdammarnas territorium – är det just denna mångfald, -dubbelhet och -tydighet som skall och är värd att bevaras.
Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp.
I Stefan Nygårds och Henrika Tandefelts färska historik, Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019, behandlas också inkluderings- och exkluderingssträvanden. Det är klart att ”inträdeskraven” har varierat under en så händelserik tidsperiod, allt från tillhörigheter som klass, kön, region och politisk hemhörighet kan och har varit tungan på vågen.
Men Nygård påpekar också, i en intervju för Svenska Yle (publicerad på webben 10.5), att inom ”Finlands svenska författareförening har man varit medveten om att man är en liten folkgrupp och att man inte kan utestänga någon” – vilket förstås i ljuset av historiken i sig och den verklighet som inte syns i den verkar vara en sanning med en och annan modifikation.
Med rubriken ”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.
Med rubriken ”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.
Som Ingström skriver: ”Exakt vem som fått och inte fått bli medlem under de tio decennierna finns det synbarligen inga riktiga detaljerade studier av. En översikt gjord av Trygve Söderling 1983 ger vid handen att kvinnligt genus, bonde- och arbetarbakgrund samt att ha gett ut böcker på det ’folkliga’ förlaget Bro minskat chanserna att bli medlem i föreningen…Vem som under de senaste decennierna inte getts tillträde har Tandefelt och Nygård inte utrett.”
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.
Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det.
På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.”
För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.
För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning).
Själv är jag väl ett gott exempel på finlandssvensk författare som inte beviljats inträde till innersta kretsen. I efterordet till diktsamlingen Milstolpar i gärdsgårdsserien har jag karaktäriserat mig som glad amatör, ett tilltag som kan ha sina sidor. Men med amatör avser jag inte kvalitet, utan den ekonomiska biten.
I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.
Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.
Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i Resonerande bokkatalog (2/1979):
I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.
Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.
Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i Resonerande bokkatalog (2/1979):
”…överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande…Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt.”
Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.
Jag förstod helt enkelt inte, att föreningens författare indirekt kunde tänkas signalera att recensenter i finlandssvenska medier inte har kalibrerat sina respektive ribbor med tillräcklig hög ambitionsnivå.
Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.
Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.
Diverse beslut och val kan inte beskrivas bara med det som inkluderas, helhetsbilder och analyser av linjedragningar kräver kännedom om det exkluderade som fond och motvikt.
”Vem får vara med?” frågar alltså Ingström (Hufvudstadsbladet 26.5). Hon inleder mera allmänt, för att sedan citera ur min blogg (26.6.2018):
" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.
Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.”
Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)
Just för att jag uppskattar och högaktar föreningens verksamhet tycker jag att det är på sin plats att analysera den, både innan och utan. Den är att betrakta som ett slags ”metalitteratur” eller ”metarecension” som är värd också kritiska granskningar.
Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.
fredag 2 november 2018
AABBA
Ibland är det skönt att koppla av med ordglädje av det lättare slaget. Hufvudstadsbladet utlyste ett limerickmästerskap för ett antal veckor sedan. Jag deltog med en hel del, av bara farten och rena glädjen. Här finns de alla, av varierande slag och kvalitet.
Om jag skulle välja en fyrväppling jag är något så när nöjd med så är det väl nedanstående försök.
Klimathjälp
Vitt är räddning, reflekterar solens starka ljus.
Snö och isberg, prästkragar och glittrande grus.
Men har ni tänkt,
vad en fågel skänkt?
Skarven som målat skärgården till vita opus.
En limerick följer rimskemat AABBA och första raden skall helst sluta med ett ortnamn, vilken ovanstående i och för sig inte gör. Men den bjuder på ett par aktuella teman. Av någon anledning är det också frestande att raljera om och kring en bankjätte, vilket råkar vara fallet i följande limerick.
Tvättbjörntjänster
Och en bank trodde sig vara en ort, Nordea.
Bjöd ut service till höger och vänster på rea.
Tvättade vitaste vitt,
rikedomar skattefritt.
Allt bakom lås och bom som i Nordkorea.
Silvervatten och "svart salva" har variot på tapeten eller huden och rentav i strupen på sistone. Limericken som tar upp det temat är rätt impressionistisk, säger inte allt rakt ut.
Salvekvack i ankdammen
Finns nu en ort, kalla den Bågmark,
där folk tar silvervatten som knark.
Åhå och salvan
tog andra halvan.
Men ett ben är nog för en klackspark.
Limerickar brukar ofta kryddas med absurditeter och/eller fräcka finaler. Sådana kokade jag också ihop.
Limericktrick
En gammal ungmö ifrån Fladan
såg chans till en omgång i ladan.
Partnern var käck,
i munnen rätt fräck.
Men ett strå hon grep trots svadan.
Om jag skulle välja en fyrväppling jag är något så när nöjd med så är det väl nedanstående försök.
Klimathjälp
Vitt är räddning, reflekterar solens starka ljus.
Snö och isberg, prästkragar och glittrande grus.
Men har ni tänkt,
vad en fågel skänkt?
Skarven som målat skärgården till vita opus.
En limerick följer rimskemat AABBA och första raden skall helst sluta med ett ortnamn, vilken ovanstående i och för sig inte gör. Men den bjuder på ett par aktuella teman. Av någon anledning är det också frestande att raljera om och kring en bankjätte, vilket råkar vara fallet i följande limerick.
Tvättbjörntjänster
Och en bank trodde sig vara en ort, Nordea.
Bjöd ut service till höger och vänster på rea.
Tvättade vitaste vitt,
rikedomar skattefritt.
Allt bakom lås och bom som i Nordkorea.
Silvervatten och "svart salva" har variot på tapeten eller huden och rentav i strupen på sistone. Limericken som tar upp det temat är rätt impressionistisk, säger inte allt rakt ut.
Finns nu en ort, kalla den Bågmark,
där folk tar silvervatten som knark.
Åhå och salvan
tog andra halvan.
Men ett ben är nog för en klackspark.
Limerickar brukar ofta kryddas med absurditeter och/eller fräcka finaler. Sådana kokade jag också ihop.
En gammal ungmö ifrån Fladan
såg chans till en omgång i ladan.
Partnern var käck,
i munnen rätt fräck.
Men ett strå hon grep trots svadan.
måndag 9 april 2018
Nej nu blommar det!
 |
| Erik Bergqvist recenserade Väggfönster i Hufvudstadsbladet 28.3.2018. Också Ann-Christin Snickars tyckte i Åbo Underrättelser om det oväntade: "Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket." Men där Snickars såg stilsäkerhet, fann Bergqvist alltså ojämnheter, "sådant som känns påbörjat och lämnat i hast". Visst hittade Bergqvist bland annat "småfinurliga meditationer", "livsvisdom, allvarliga och lite mer tramsiga språklekar". Och tillägger han, "Högnäs starkt bildspråkliga impuls saknar inte värde". Sedan kan man smått undra vad Bergqvist riktigt menar med ordet - bedömningen - "osannolik" i det följande: "Efter ett allegoriskt kärlekspoem med en avslutande Edith Södergran-variation följer den osannolika "Modeflugor, 1235" som börjar 'Det är en dag som andra / mot slutet av Songdynastin'." Dikten Bergqvist refererar till ingår också i Lyrikvännen 1 / 2018 (f.ö. ett nummer som tillägnas Elsa Grave), och där med en förklaring (se nedan). Avslutningsvis anser Bergqvist att "Inget fel på spretiga buketter, men inte heller fel att gallra... Så finns, som sagt, ändå dikter som på sitt vis bär vad de skall bära, ända in i läsaren. Till exempel denna, 'Stora granen': Solen blåser ut tungan. Ett flexibelt spetsmoln. Ringlar över blånaden, slickar den djupare. Sommardagens varma sensus. Också evigheter har en dekorerad punkt." Det lustiga är ju, att i det skede (under större delen av år 2017) då jag sammanställde Väggfönster, gallrade, filade och målade över, var Stora granen en av de dikter jag inte var speciellt nöjd med, som jag var på vippen att kassera. Tur för Erik Berqvist gjorde jag det ändå inte. (Nu kunde man också ha tänkt sig, att Bergqvist hade nämn den dikt där den rätt unge skribenten röker torra Hufvudstadsblad, eftersom han recenserar i nämnda tidning. Det att han inte gjorde det, kullkastar åtminstone inte min försynta misstanke, att han skyndat igenom Väggfönster och stängt det lika hastigt som han öppnat.)  |
söndag 14 januari 2018
"Från 1918 till dystopisk framtid"
Texten innehåller uppgifter från Ellips, Förlaget M, PQR, Schildts & Söderströms och Svenska litteratursällskapet. Marginal, Minimal Förlag och Vilda har ingen utgivning i vår. Litorales och Scriptums uppgifter saknas.
Det gör däremot inte Ett Projekt Ryggverks notering, i artikelns nätversion:
"Poesi
Emma Ahlgren: Isotopia , Ellips förlag, april. Debutdiktsamling.
Eva-Stina Byggmästar: Orkidébarn, Schildts & Söderströms, mars. Känsliga själar och det hudlösa barnet, den andra barndomen eller konsten att bli sin egen farfar. Den produktiva, innovativa och naturnära poeten bringar glädje.
Tomas Mikael Bäck: Morgon, Schildts & Söderströms, januari. En meditation över en gul husgavel på en målning av Fanny Churberg, naturen och musiken, det korta formatet och långa bågar. Författarens tjugoandra diktsamling.
Oscar Rossi: Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång, Ellips förlag, maj.
Matilda Södergran: Överlevorna, Schildts & Söderströms, april. Om det som försiggår människor emellan, "Medgörlighetens förbannelse. Smärtkransen runt samtalet."
Gunnar Högnäs: Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk, januari. Dikter."
Som synes ger Ellips ut två diktsamlingar våren 2018, Schildts & Söderströms tre, medan till exempel Förlaget M inte ger ut någon alls. Situationen är beskrivande för de senaste årens poesiverksamhet och intresse i den finlandssvenska verkligheten. Läget innevarande vår är helt normalt. Kanske antalet titlar till och med är större än intresset hos den läsande allmänheten, så ingen vits att klaga.
fredag 16 september 2016
Språkgrodan i gärdsgårdsserien
 |
| Recension "igen", tredje gången gillt. Fredrik Hertzberg finner nöje i det han läser, redogör i Hufvudstadsbladet 15.9. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)