Poesiåret 2021 – flygtrötta fåglar?

(Det här är eventuellt lika mycket en recension av utgåvan Poesiåret 2021, som en notering av kalenderns recension av Notapparat.)

Sajten Örnen och Kråkan har i några års tid publicerat en litteraturkritisk kalender, Poesiåret det och det. Nu finns den färska och femte i ordningen, Poesiåret 2021, i omlopp.

Kalendern ”vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, journalister, forskare, redaktörer, lärare, studenter…”

Den innehåller runt trettio enskilda essäer samt primus motorn Magnus William-Olssons genomgång av en ofantlig mängd diktböcker på svenska som inte behandlats i de enskilda artiklarna.

Så här skriver W-O själv: ”Sedan 2016 har jag läst nästan alla diktsamlingar som utgivits på svenska med ambitionen att nå en större offentlighet. Jag har också försökt att hålla mig ajour med svensk poesi publicerad på internet. Verksamheten har givit mig omtumlande erfarenheter och insikter i konstartens mångfald och variation. Liksom frustration av hur begränsad den offentliga bilden av svensk poesi i de stora medierna är, men också i tidskrifter, liksom i akademiska uppsatser och avhandlingar. Inte bara kanonbildningen, utan också litteraturhistorieskrivningen ter sig idag besvärande impressionistisk.”

Jag förstår att både örnar och kråkor kan bli lite flygtrötta och uppgivna i sådana luftrum – och att dessutom "tvingas" eller "tvinga sig" att konsumera en sådan överdos poesi i många herrans år. Men som bibliotekarie och intresserad av poesi tycker jag mig kunna skönja, här ur mitt markperspektiv, att det ovan sagda gäller – åtminstone i viss mån – också den litteraturkritiska kalendern Poesiåret i egen hög person.

W-O brinner för poesi, det är klart. Han är be- och inläst, det betvivlar jag inte. Han har en agenda, en mission, att ge dikterna den plats de förtjänar, inget tvivel om den saken.

Men, och här är kruxet, eller kraxet… På samma sätt som det kan inträffa på nationella och internationella plan, mellan människor i arbete och fritid, i relationer et cetera – att man avsiktligen eller oavsiktligen trycker ner andra, eller bara sänker dem en aning, själv flyger högre, för att komma upp på bärvindar ovanför andra, får jag den känslan (ledsen för det!) att W-O inte egentligen försöker se godbitarna, skapa intresse för poesin i stort, locka till läsning av respektive verk.

Ja som bibliotekarie och intresserad av poesi blir jag ju inte direkt intresserad av att befatta mig liksom, att kolla in närmare.

Och ändå skriver han i kalenderns förord: ”Kvalitativt är en överväldigande del av de etthundrasjuttiotre böckerna ur 2021 års utgivning som behandlas i denna kalender bättre än tidigare år. Kanske vittnar det om att poesin också på andra vis ägnas större omsorg idag.”

Jag undrar alltså vad W-O menar, trots sin förtrogenhet med de lyriska ansatserna och språken, med uttalanden som (beträffande Johan Rantala Bonniers samling Jag, du, vi): ”Vad ska man egentligen göra med dikter som den här?” Ja, ja som bibliotekarie och intresserad av poesi kunde man rentav vända poesin ryggen, vingarnas undersidor och segla vidare. Om meningen är att skapa goodwill för lyrikböcker behövs det kanske andra infallsvinklar.

Och då han kommer till två översättningsvolymer med en av mina nyare favoriter, Louise Glück, kan han måla ut henne genom en smått uttråkad hållning: "Men dikterna tycks liksom skrivna av nån som stoppat händerna i fickorna och ’härmar en som ser lugnt på världen’, för att tala med en annan nobelpristagare.”

Som poet däremot tar jag gärna emot Magnus William-Olssons kritik. För det första är jag tacksam att han fäster uppmärksamhet på att jag trots åtskilliga ”närläsningar” inte märkt ett saknat ”r” i verbet virvla.

För det andra vet jag via hans kritik att jag måste ha gjort något rätt, att jag inte kan ha misslyckats helt och hållet. Jag menar: inte kan ett punkband känna sig nöjt om kritiken kallar plattan mesig, eller en ambientartist om den karaktäriseras som oroväckande. På grund av W-O:s omdöme vet jag, att mina avsikter träffat rätt, även om inte just han godkänner eller tycker om dem.

Så att:

”Också Gunnar Högnäs (f. 1957) kommer för andra året i rad med en diktsamling. Den här heter Notapparat och ger ett rastlöst, näst intill maniskt intryck. Varför, tänker jag, ska allt detta publiceras? Varför ser poeten det inte istället som ett material att arbeta vidare med, för att kanske på några års sikt finna fram till en tydligare form. Ofta rinner jag bara igenom dikterna, men ibland dyker det upp en bild som känns intressant att undersöka. Vad är det till exempel för hus som här beskrivs? Och hur är det egentligen beläget?

Kvällshimlen vivlar
som en slak fallskärm.
Huset är sakta på glid

i mörkret, en maskerad
ubåt med okänd order
i barlast. Du simmar

förbi utanför fönstret,
med ditt huvud som
en självlysande fisk.

Hur kvällshimlen gör när den ’vivlar’ ser jag inte framför mig. Kanske, tänker jag, skulle det ha stått ’virvlar’ men varför skulle ’slaka’ fallskärmar göra så? Metaforen med huset som en ubåt är okay. Men den okända ordern – och i barlasten? Bilden av simmaren med huvudet som en ’självlysande fisk’ tycker jag dock är stark. Jag ser henom tydligt framför mig utanför ubåtsfönstret.”

Notapparaten vid havet - Gunnar och Gurnah

Fint att förknippas med en Nobelprisförfattare.
Och by the way, by the sea är också en
av många händelsehorisonter i samlingen Notapparat.
(Köps ofta tillsammans påstår alltså Adlibris.)

 

Björn Wahlroos ger skralt med avkastning, Gunnar Högnäs nästan i överkant

Det hände sig en julafton på Åbo Underrättelsers webbsida, att två typer som inte har så mycket till övers för varandras världbilder och åsikter hamnade i samma nätkö.

 

Notapparaten i bokhyllan i pepparkakshuset

Bloggen Bokhyllan i pepparkakshuset nappade för en tid sidan på utmaningen Tisdagstrion: Böcker/författare från mina hemtrakter. Det blev Siv Bergman, Sara Razai (vars pappa var en av mina första bibbakolleger på stadsbiblioteket i Kristinestad) samt undertecknad:

"Den andra boken, Notapparat, har jag inte heller läst än. Däremot hörde jag några av hans dikter då Gunnar Högnäs besökte biblioteket och läste upp och berättade om sina dikter. Gunnar Högnäs bor i Åbo men växte upp här."

Bokkatalogen 2021 innehåller Notapparat

"Läser gör man för sig själv, men att samtala
kring gemensamma läsupplevelser är utvidgad läslycka.
Läsglädje. Läslycka. Det är ingen slump
att vi har sådana ord i förrådet."
skriver Wivan Nygård-Fagerudd
i förordet till Bokkatalogen 2021.

Skriver gör man också för sig själv.
Men det kan vara en glädje 
att göra det.
Och också att förmedla
och dela med sig av den glädjen.

 

"Lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi"

 Nickopoet.com, den poetiska oasen i litteraturens kungarike, recenserar Notapparat: 

"Jag läser vidare och Gunnar Högnäs diktar en del om kärlek i det sista kapitlet Invärtes som påminner om en lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi, där överraskande bilder målas upp genom dikterna ibland."

"Så vad har hänt sen sist i Högnäs diktuniversum? Mycket, men ändå inte mycket. Jag behöver inte läsa många sidor i en diktsamling signerad G.Högnäs innan jag känner igen hans finurliga diktstil."

"Det känns som jag sätter på mig en stickig yllekofta och ska bege mig ut på ett par dagars skogsutflykt när jag läser Notapparat. En vandring till en plats där Träden bär frusna/moln på sina axlar och vidare till Omsorg där Regn, en spikmatta/vänd upp och ner./Masserar höstens knopp till ro."

MEN:

"Notapparat är en redig skapelse på knappt två hundra sidor, där både dikter och prosasviter trängs bland sidorna. Jag hade nog hellre sett två olika böcker av dessa, än den helhet som blev till här. Varför då då? Jo, för att det blir lite för mycket av allt det goda och blir lite för råddigt tillslut för min smak.

Gunnar Högnäs dikter handlar mycket om natur. Det är träd, vind och regn genom diktjagets resa genom den frodiga vegetation som smyckar diktsamlingens sidor. När det gäller prosasviterna, så finns det mer variation där."

"Vad det innebär att vara människa" - se i Notapparaten

 Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin Opulens kulturtipsar 15.10.2021: "Kulturtips: Från förlängd sommarkänsla till gladlynt poet"

"Efter fyra diktsamlingar kommer nu Gunnar Högnäs med sin femte, Notapparat, som är ett slags förklaring eller randanmärkning och innehåller en hänvisning till olika källor. För Högnäs är dikten ett sätt att beskriva, känna på pulsen eller ge värdet i ett nötskal.

Högnäs förra diktsamling, Haiculdesac, bestod av haikus. Även i Notapparat är han som bäst i de riktigt koncentrerade dikterna. Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket tycks vara hans melodi. Många av dikterna är av existentiell natur, där han skriver om vad det innebär att vara människa och vart vi är på väg. Han blandar högt och lågt, stort och smått, ljus och mörker och glädje och sorg. De vardagsnära iakttagelserna är legio men även ordvitsarna. Gunnar Högnäs är en gladlynt poet och skriver med glimten i ögat."

Och Thomas Almqvists recension av Notapparat rubriceras "Språket som fest och vardag" (7.10.2021)

Hups, jag gjorde det igen, det blev en Notapparat

Ovanstående notis/reklam ingår för övrigt i Svenska Folkskolans Vänners SFV-magasinet 3/2021.