lördag 18 september 2021
Åbo Underrättelser om | Haiculdesac | - "I stället blir bildspråket så mycket starkare"
Ann-Christine Snickars var först ut med att recensera | Haiculdesac | - "Känslans sjutton stavelser" (ÅU 29.1.2020).
”Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.
Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.”
”Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ’Tystnad är språkets / tavelduk. Språk är tystnad / i underläge.’ Den dikten heter ’Övertalning’.
Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.
De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.”
”I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ’Rötter’): ’Huvud alldeles / vitt, en maskrosboll. Minnets / vind lagt sig till ro.’”
***
Och jämför gärna Ann-Christine Snickars överblick här nedan med omdömet i Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, där Magnus William-Olsson tyckte till: "Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang... Greppet är inte särskilt lyckat."
Örnen ock Kråkan / Poesiåret 2020 om | Haiculdesac | - "kaotiska meningssammanhang"
I Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, utgivare poesisajten Örnen och Kråkan, skärskådar Magnus William-Olsson De övriga böckerna.
Om | Haiculdesac | har han följande rader att komma med:
"Gunnar Högnäs (f. 1957) Haiculdesac är en helt annan karaktär. Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang. Så har dikten
Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.
försätts med titeln 'Oraklet i Selfie' och kommentaren 'Årstider i ett. Vår höst'. Greppet är inte särskilt lyckat. Anti-haikus är inte en ovanlig genre, haikus som artikulerar sin poetik genom att förstöra. I bästa fall leder det till en förnyelse i tecknet av det samma. Men det putslustiga i Högnäs angrepp förtar, i mina ögon, effekten. Det mesta blir platt."
***
Det är naturligtvis inte lätt att skriva poesi. Men inte lätt att läsa och förstå heller, alla gånger. Det som för William-Olsson är putslustiga kommentarer är i självaverket rader med självständiga haiku-dikter som löper mera traditionellt från vänster till höger i en sträng, litet som undertexter i nyhetsprogram et cetera. W-O ser bara en kommentar till en viss haiku. I själva verket är raden "Årstider i ett. Vår höst" del av helhet som med titel och allt lyder:
Glimma
Poesi, alla
årstider i ett. Vår höst
blommar snöflingor.
Finsk Tidskrift om | Haiculdesac | - "behåller sin syrliga livssyn"
Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).
I Finsk Tidskrift 3-4 / 2021 behandlar Jenny Jarlsdotter Wikström året som gått i poesin: "Alfabetets användning. Poesiåret 2020".
Granskningen av | Haiculdesac | återfinns i samband med underrubriken Vad kan bokstäverna?
"Gunnar Högnäs egenutgivna [Haiculdesac] är en samling haikudikter, men titelns återvändsgränd visar sig som en insikt i formens
begränsning. En haiku är en återvändsgränd, men det gör att man
kan slappna av och unna sig: 'Isbjörnen på sitt / isflak rakryggad,
saknar / paddeluthyrning'. Högnäs behåller sin syrliga livssyn
också när han förverkligar rolighetsprojekt. Hans haikuexperiment aktualiserar åter frågan om alfabetets användning jag tog
upp i början. Vad ska vi egentligen med alfabetet till? Ska vi skriva
haikudikter om klimatförändringen? Vad kan bokstäver och ord
göra när de ställs emot smältande is och tinande kyrkogårdar?"
Nya Argus om | Haiculdesac | - "stramt hållna ögonblicksbilder...överraskande iakttagelser"
Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).
I Nya Argus 1-2 / 2021 går Marit Lindqvist igenom ny inhemsk lyrik: "Dikter om bygd och blygd
och regnbågsfärgade folkdräkter
– det finlandssvenska lyrikåret 2020".
Beträffande | Haiculdesac | noterar hon:
Gunnar Högnäs dikter kännetecknas allmänt av kluriga språklekar, en stillsam humor och välsvarvad ironi. I de tidigare diktsamlingarna har Högnäs visat att han har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket.
I | Haiculdesac | ger sig Gunnar Högnäs i kast med haikun som form och i dikterna följer han stavelseformen fem-sju-fem, men i övrigt förhåller han sig fritt till de krav som allmänt ställs på en äkta, traditionell haiku.
Slutresultatet är stramt hållna ögonblicksbilder, aforistiska tankefrön som ofta bjuder på överraskande iakttagelser, reflektioner som andas melankoli snarare än munterhet, en form av stillhet snarare än ståhej.
Huvud alldeles
vitt, en maskrosboll. Minnets
vind lagt sig till ro."
Vasabladet om | Haiculdesac | - "rätt så imponerande diktbok"
Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).
"Att hantera en återvändsgränd" (2.9.2020) är rubriken över Kaj Hedmans recension i Vasabladet.
"Gunnar Högnäs har tidigare skrivit flera experimenterande och språkligt spännande böcker. Med 'Väggfönster' inledde han ett projekt med ytterligare dimensioner, Han har, med alla dess risker och fördelar, valt att ge ut på 'eget förlag'. Det syns också i hans nyaste, rätt så imponerande diktbok 'Haiculdesac'.
"Boktiteln är kongenial. Genom att ifrågasätta kärnan i haikuformen, och samtidigt bekräfta den, låter författaren rubriken tala för sig själv: haiculdesac. Liksom allt annat i dikten och livet är allt en återvändsgränd. Men då man kommer till slutet av återvändsgränden ser man sig omkring, och upptäcker alternativ."
"...för det allra mesta blir åtminstone den här läsaren mycket imponerad av hur bra Högnäs lyckats med att spika in sina egna teser kring och tolkningar av det ofullbordade i våra möjligheter att lösa livets mysterier och utmaningar."
"Det som gör Gunnar Högnäs kanske mest sammanhållna bok 'Haiculdesac' så lätt och bra att läsa är hans integration av smart självironi och knappnålsskarp realism.
Till exempel i dikten 'Törnrosasömn' sammanfattar han sin egen både tro och skepsis i anslutning till haikuns väsen: 'Skelettets hundra / år av doldisskap, höljt i / köttets sarkofag.'"
Österbottens Tidning om | Haiculdesac | - "tack för att du gett oss dessa"
Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).
Österbottens Tidning rubricerar sin recension "Trevlig diktsamling i haikuformat" (28.2.2020).
"Sviktande hälsa, åldrande, kommunikation, kärlek, förhållandet mellan tystnad och tal, samt fotboll med mera, avhandlas i haikuns korta, koncisa form. Resultatet är mångbottnat, underfundigt och tankeväckande."
"Vissa av dikterna upplever jag att jag 'förstår', andra tror jag att jag förstår. En del förstår jag inte alls, medan jag bara älskar vissa."
"Efter att ha läst denna bok vill jag utbrista: 'Mera haiku åt folket.' Jag tror ju knappast att vi blir överösta med haiku i fortsättningen heller, men tack för att du gett oss dessa, Gunnar Högnäs."
Ja, var så god Janet Wallsten - och alla ni andra!
söndag 2 maj 2021
Bibbasonett. Klassificeringsmått
Eftersom jag jobbar på bibliotek är det väl inte så konstigt att jag ibland tangerar det här med bibbor också i dikt. Senast det begav sig var i coronatider, vårvintern 2021. I årets nummer ett - av tidningen Bibban - pryds bakpärmen av min sonett. Utgångspunkten är KAB - Allmänna bibliotekens klassifikationssystem (som har tio huvudklasser, från 0-9).
Bibbasonett. Klassificeringsmått
0 Bibliotek och journalistik är utgångspunkten
1 för ett filosofiskt, psykologiskt grepp om livet.
2 Att ta reda på varför tro som tro tar för givet
3 kan ju passa dem som kollar samhällsskicken.
4 Så varför inte resa världen runt i åttio böcker,
5 sätta sig in i det naturliga och mentala slitet,
6 kalkylera med vinst, förlust i teknikgebitet.
7 Behövs friska tag finns musik - öronsocker.
8 Språkens, litteraturens värld är nära paradis.
9 I historier om andra människor du hittar hem.
A Så nästa gång du går till bibban, tänk på det.
B Tänk på det, det är nog universum just precis.
C Dessutom kan det rädda dig! Till liv och lem!
D Men kanske bibbor bara är så skoj, ja du vet.
lördag 2 januari 2021
År 2020 som sonett
Januari: Ett nytt coronavirus hittas i Wuhan.
Februari: En Oscar går till koreanska Parasit.
Mars: Sommar-OS i Tokyo får ett års respit.
April: Dröm om jämlikare Finland blir sann.
Maj: George Floyd polisdödas i Minneapolis.
Juni: Utredning av Palme-mordet bevisar nit.
Juli: Trots covid svårt att leva sommareremit.
Augusti: Afrika fritt från polio enligt expertis.
September: Venus visar tecken på liv, fosfin.
Oktober: Berlin öppnar flygfält, Brandenburg.
November: D. Trump distanseras, vägrar lyfta.
December: V. Putins Sputnik V, coronavaccin.
Året 2020: Tack vården, från skötare till kirurg.
Året 2021: Hoppas det blir nya saker att dryfta.
***
(Finland i april 2020:
gifta par av samma kön fick rätt att adoptera.)
fredag 30 oktober 2020
Diego Maradona 60
Idag fyller Diego Maradona sextio år. Han har nog inte hört till mina favoriter bland fotbollsspelare, men det hindrar ju inte att jag kan skriva en haiku om honom.
MARADONAS MÅLNING
Den kulan visste
var den tog. Diego gav
Gud en mänsklig hand.
lördag 22 augusti 2020
tisdag 4 augusti 2020
Minibarock
"Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är."
(Nu är det väl inte så svartvitt, det där med hur man på franska uttalar "l" i cul-de-sac. Men det är en annan historia. Det som däremot är klart är, att den text som finns nertill i boken inte är "en enda uppbruten dikt", så som Valtiala ser det, utan också de texterna är haikun, men vågrätt skrivna och inte lodrätt (alltså på det sätt som den japanska haikun skrivs).)
"I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).
Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:
Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.
Struken, för att sättas i ugnen?
Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:
Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan."
"Natur, teknologi, ordinvention
Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:
RUNDGÅNG
Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.
Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:
Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.
NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:
Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren."
(Ja, vår finlandssvenska plasdamm, ankdamm är ju ingen enhet, tvärtom. Och precis som människor som härstammar i olika kulturer, har föräldrar som är uppväxta på olika språk, kan det vara lite splittrat att vara både finlandssvensk i Finland och en en finlandssvensk som vuxit i upp i en finlandssvensk verklighet och sedan bosatt sig i en annan. Något kåseri är det väl inte, mer då blodigaste allvar.)
"Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.
Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i jusit det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflaton i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt."
"Senmodernistiska strategier
Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):
Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.
Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.
Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:
KULTURVARVET
Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.
I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det."
Kulturvarvet är också en konkret byggnad som ligger mittemot det slott i Helsingør i Danmark där Hamlets drama så att säga utspelar sig. Öga mot öga är förstås Hamlets och skallens. Och han frågar inte - av/ut - svaret, utan den fråga han ställer är också ett svar, alltså frågeställningen är det samma som ett svar.
"Matematik eller spontanitet
Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.
I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.
Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken."
"Vad är ord värda?
Redan i inledningen har jag undrat över raden 'Stavelser som solsystem'. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.
De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa."
måndag 13 juli 2020
lördag 20 juni 2020
"Haiku av högsta klass"
Så här recenserar Alqvist (och roligt att han inte upplever att jag bara mal på med min haikukvarn, så som Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet 18.2.2020 - och att han anser därtill att jag har ett författarskap på gång, med tanke på...):
"Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida."
"Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade."
"Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.
I flera av dikterna finns en svart humor som i 'Verksamhetsplan':
Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.
I 'Leverans' visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:
Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.
Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen."
måndag 15 juni 2020
lördag 6 juni 2020
Glad amatör, pillemarisk poet
Ja, redan då kopplade han ihop uttrycket pillemarisk med mina dikter!
"Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac.
Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter 'Färgfäste':
'Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.'
och vidare på nästa sida möter jag dikten 'Oraklet i Selfie':
'Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.'
Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.
Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten 'Nomen est omen', som får avsluta den här recensionen.
'Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.'"
måndag 1 juni 2020
Ännu fler favoriter i bokparadiset
"I Haiculdesac I (2020) av Gunnar Högnäs som länge har varit intresserad av den japanska haiku-dikten. En av inspiratörerna har varit Marshall McLuhan (professor i engelsk litteratur) som på 1960 talet myntade begreppet Global Village - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet: "Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas. Också haikun är ett medium som formar innehållet." Dessa dikter är skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och utan de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku.
Denna lyriksamling handlar om livet, på allvar och med humor. Så fyndigt skrivna, ordvalen påhittiga, ett nöje att läsa. Dessa korta dikter skapar massa bilder i huvudet, om livet, döden, glädje, skratt. Både Hercule Poirot och Samuel Beckett skymtar mellan sidorna, förmodligen i väntan på älgen. Flera pärlor som jag är glad att jag hittat, många favoriter och nya upptäcker jag vid omläsning."
De fyra kommentarerna (per 25.5) är också uppiggande:
"Det är spännande att du skriver om poesi. Och här är det ju en som också använder sig av nya medier. Skrivet - muntligt. Poesi är ju inte lika mycket Bok som prosa."
"...det är spännande att få läsa ny lyrik."
"Den låter väldigt intressant!"
lördag 23 maj 2020
Flera favoriter i bokparadiset
"Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.
Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner."
De fyra kommentarerna (per 22.5.) är också uppiggande:
"Roligt att få ta del av ett par dikter. De säger mig verkligen något."
"...väcker mycket tankar, en diktsamling för omläsning."
"Finurliga. Första mötet med författaren!"
"...underbart att läsa, det kommer mer..."
tisdag 19 maj 2020
Efter Ansiktet mot muren: Trioder
En del finns kvar, tydligen. Hittade just - då jag höll på med skattedeklerationen för 2019 - en Horisont från 1979 (Nr 6 / Årgång 26). I den ingår en dikt som jag kallat Trioder. Så här, ett besök i forntiden, då skribenten var tjugotvå år "gammal".
Trioder
1.
Gråsparvar flyger.
Människor beställer samtal och avlyssnar systematiskt varandras tystnad.
Regn står som fönster mot dagar.
Träd växer genom årsringar och söker rötter under lodräta gränser.
Tystnaden halkar genom kopparvener fram och tillbaka.
Människor härmar tystnad.
Gråsparvar folkas på telefonlinjer.
Träd slår i fönster och ritar spår med regn.
Människor trycker sig mot telefonlurar gråsparvar sänder stavelser in
i rum människor talar med varandra förutsättningar finns
och tillflykter
ochmen framför allt undanflykter.
Genvägar går till människor via människor.
2.
Ord har hud. Orden har hudar som döljer deras språkrör på samma sätt
som radioapparater döljer sina rör. I dessa hudar förklädd söker jag
mig längs rader måncirklar av spörjande ansikten spända ansikten.
Jägaren slår på trumma trum trum.
Jag vilar som stenar i ordens buk. Där vilar jag som lod i vargens buk.
Där vilar jag som tyngder i vargens buk. Brumma brunn brunn.
Men jägarn behöver stenar trum trum.
Och jägarn tar fram saxen dum dum.
Och svarthatten sitter stum stum.
3.
Efter det första långsökta utsökta utdragna fördröjda menoch skrämda
skottet är ingenting som förut.
Spänningen ger vika.
Rädslan kryper under bordet.
Krutröken står som stelnad sky i backen.
Manskapet mullrar. Manskapet mullrar.
Kocken kokar soppa på enslik.
Stödjebenens hållning är otadlig och kan fixeras
fyrgott
fyrgott
i sina dimensioner.
Skotten följer slag på sla på sl på s.
Senvägar går skenvägar går
går bort.
Himmlerriket är nära.
söndag 10 maj 2020
Minnesvärd mormorsdag
måndag 20 april 2020
Motto för Materiella vändningar
I Fredrik Soncks intervju i Hufvudstadsbladet (20.4.2020) säger Wikström så här:
"När människor skriver om naturen har vi ett förhållande till den. Vanligtvis tänker vi att det är människan som sträcker sig in i naturen. Men vi kan också ta en annan väg: om vi vet att tarmbakterier påverkar personligheten väldigt mycket, så kan vi också tänka att naturen sträcker sig in i människan, och på så sätt vidare in i boken.
De vetenskapliga rön som naturvetenskapen gett oss i dag visar att människan inte är någon hermetiskt sluten enhet, utan att vi läcker och att naturen läcker in i oss, rent fysiskt. Möjligtvis är det så att bakterierna i våra tarmar skriver böckerna vi läser!"
"Disputation - Jenny Jarlsdotter Wikström" (Umeå universitet 9.4.2020)
onsdag 8 april 2020
Coronaskrift
I Museu de Marinha i Lissabon finns också en skrivmaskin utställd. Jag tänkte inte på det då, att den kunde bli en symbol för fenomen som globaliseringen skriver oss på näsan. |
onsdag 25 mars 2020
Lustiga algoritmer
lördag 21 mars 2020
Runebergs corona
Eftersom corona betyder krona, människan är skapelsens krona (homo sapiens = skapelsens covid-19) och J.L. Runeberg är nationalskald och den finlandssvenska parnassens konung, tänker jag mig själv ovan- och enastående bakelse (gjord på s.k. tusenbladsdeg). Det här är ett både konkret och abstrakt bakverk. Eftersom smaken är som ars-let, var och en har sitt, är det bara att följa stundens ingivelse, fukta med rom eller punsch. Och gör man inte det, vill ha sitt på det torra, kan man utnyttja bitar som blir kvar till att skriva ner smakupplevelser på eller till att dikta eget.
lördag 7 mars 2020
onsdag 19 februari 2020
HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"
Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.
Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."
Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om
Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.
konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".
Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".
Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.
För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"
Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.
Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.
Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.
Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.
tisdag 4 februari 2020
| Haiculdesac | mellan pärmar
Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!
söndag 19 januari 2020
Sjutton stavelser som morot och piska
![]() |
Följande pressmeddelande ingår i utskicken av recensionsexemplaren. Brevets text återfinns också i till exempel Adlibris produktinformation: | Haiculdesac |. |
torsdag 9 januari 2020
Nicko öppnar Väggfönster
Recension: Väggfönster av Gunnar Högnäs (Eget förlag)
"Att läsa Gunnars Högnäs Väggfönster är lite som att ge sig ut på en gemytlig promenad genom ett småcharmigt diktlandskap där både småfåglar och Atlantis får plats. Det är en trevlig bok som varvas av kortare och längre dikter och Gunnar diktar inledelsevis i Väggfönsters första dikt Låg tröskel:
'I min skärgård kryper
inte öar
stora
nattfjärilar
över glas.
De är varelser, besläktade.
De bottnar
i betongkrukor, näsors yttersta
spets över
speglingars vatten'
'Jag kan nästan fantisera
hur det är att känna
sig modig'
och vidare längre fram i dikten Program:
handen ljudspår, kodar in
spontana uttryck'
Väggfönster är en lugn och stilla diktsamling som inte överraskar speciellt mycket, men ändå har en behagligt ton genom sidorna. Det känns lite som att åka på en trevlig liten utflykt när jag läser boken. Den är så där lagom att jag blir lite imponerad hur man kan skriva en sådan lagom diktsamling, utan att den blir trist och puttrar på som en trevlig liten utombordare i en småtrevlig skärgård.
Visst finns det dikter som sticker ut mer än andra bland sidorna, men jag tycker ändå att helheten i Väggfönster är bokens största styrka. Det är en personlig och välskriven diktsamling som i sin enkelhet är trevlig läsning i hängmattan eller i gungstolen…och i min värld håller den minst samma mått som andra diktsamlingar som utgivits på mindre och större förlag i modern tid."
torsdag 2 januari 2020
Dikt som återvändsgränd
Lyrikskörden innehåller Claes Anderssons Jag har all tid i världen. Egna favoriter, Johanna Boholms Inna, Lina Bondes Tecknar snö, Thomas Brunells Nocturnala män. Arton taxiresor genom en grön metropol, Tomas Mikael Bäcks Vers, Agneta Enckells (med eget namn, utan namn, ditt namn), Gunnar Högnäs | Haiculdesac |, Gösta Ågrens Dikter och slutsamtal.
tisdag 26 november 2019
Under ytan fast mark (cli-fi-novell)
Nu har jag återvänt till min ungdom, eller i alla fall skrivit en sci-fi-novell, "Under utan fast mark". Den finns publicerad på nätet, i DAST Magazine, en tidskrift för underhållningslitteratur. Här är länken till novellen.
I själva verket är det rentav fråga om en cli-fi-novell - eller alltså climate fiction (Wikipedia).
måndag 11 november 2019
Svenska under ytan, poesins horisont
söndag 3 november 2019
Plastsonett (frågemått)
Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 9-10/2019. (Dessutom recenserar jag Christer Beregströms Den äventyrliga sonen från Benvik. En historisk roman - som tangerar trakter jag diktat om. |
måndag 23 september 2019
Låg tröskel i remix
Vill man gå direkt till remixen i SoundCloud är tröskeln låg, här finns den...
lördag 20 juli 2019
Tillbaka till framtiden | Ansiktet mot muren
Jag diktade min första poesi - på svenska det vill säga - någon gång hösten 76, våren 77, då jag började studera i Åbo (Akademi). Efter ett antal lyriska försök vågade jag fråga Roger Holsmtröm om han kunde säga sin åsikt. Han var uppmuntrande och tyckte om dem och så hände det sig att två dikter kom i tryck i Finsk Tidskrift 1 / 1978.
Efter några om och men gav jag ut en hel samling, min bokdebut, på Författarnas Andelslag hösten 1978. Mina lektörer var Gurli Lindén och Anita Wikman, ett stort tack till dem, också så här från det nya årtusendets sida.
Dikterna i Ansiktet mot muren är rätt pessimistiska, dystopiska. Jag hade vaknat upp till inte bara världens orättvisor, hur vi och de politiska systemen behandlar varandra, utan också den ekologiska krisen, i dagens läge mera känd som klimatkrisen (vilket i och för sig är ett litet begränsande begrepp, i värsta fall en snedvridning av det vi håller på med - kanske rentav gör det hela till ett "goda-fiende-syndrom").
Jag ville skriva en så genommörk dikt, att den skulle vara ett slag i ansiktet, en krävande tankeställare. Kommer att tänka på Kaj Korkea-ahos roman Onda boken (2015), som bland annat handlar om en gammal diktsamling av Leander Granlund. "Granlund är en opublicerad modernist, men hans poesi har varit förödande för var och en som läst den", som det står på Schildts & Söderströms nätsida. En sådan verkningsfull poesi ville jag också skriva.
Men med facit på hand är det klart att jag misslyckades och det totalt - den ekologiska krisen inklusive klimatkrisen har fortsatt att bygga ut rälsnätet för sitt segertåg.
Då jag nu dryga fyrtio år senare skrev ut dikterna överraskades jag såväl positivt som negativt. Men okej, jag var ung då - klart att mycket är juvenilt och puerilt. Världen var en annan, men inte helt. Terrorismen hade mål som Aldo Moro och vid torget i Åbo kunde det finnas ett schapp som hette Itämeri. Och spänningar fanns liksom nu även då. På det stora planet mellan USA, Sovjet och Kina, på det lilla planet mellan höger, mitten och vänster. U-landsproblematiken, feminismen, kärnkraften var saker som debatterades och ledde till stridigheter.
Då jag läser mina dikter drar jag mig till minnes alla mina influenser. Musiken - här synlig som citat med referens till Gentle Giant och Van der Graaf Generator. Men också filmer spökar, till exempel Federico Fellini (tycker jag mig se). Och dystopiska romaner, science fiction. Kort och gott, ett sammelsurium av nya intryck, som det är då man börjar studera (i mitt fall litteratur, filosofi och sociologi); vaknar upp humanistiskt, mänskligt, socialt, politiskt, ekologiskt - med en tilltagande ångest i bröstkorgen och baken.
Dikter bygger ju sina mikrovärldar med språkets hjälp. Och språket lever i sin tid och laddas med nya kopplingar och energier. Därför kan de ursprungliga avsikterna lätt falla i glömska, bli stumma.
De avslutande raderna i Ansiktet mot muren innehåller till exempel ett ord eller begrepp som för dagens läsare kanske väcker helt andra associationer (än den ironiska, maskerat nattsvarta utgång jag själv hade i tankarna):
Jag svingade mig upp mot
universums stjärnbeströdda
ängar och betade i regnbågens
skugga.
Då jag avslutade min lilla barriärtrilogi - som började med Ansiktet mot muren (1978) och fortsatte med Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) - med Väggföster (2018) gjorde jag en kort tillbakablick, en blinkning till den tid som existerade på andra sidan millenniemuren.
FACIT PÅ FÖRHAND, 1978
fredag 12 juli 2019
Kulturministeriet: Väggfönster kvalitetslitteratur
"Stöd för inköp av kvalitetslitteratur
Undervisnings- och kulturministeriet beviljar årligen biblioteken stöd för inköp av kvalitetslitteratur med liten upplaga. Invånarantalet i kommunen är utslagsgivande för stödets storlek.
Inköpsstödet riktas årligen förslagsvis in på böcker som tas upp på den lista som Statens litteraturkommission och Delegationen för informationsspridning året innan har gjort upp över kvalitetslitteratur med liten upplaga."
Boklistan för 2019, "Vuoden 2019 vähälevikkisen laatukirjallisuuden ostotukikirjojen luettelo", finns här. Tydligen har Statens litteraturkommission en rakt motsatt syn på det här med litteratur, än Finlands svenskaförfattareförening som konstaterade att mina två senaste diktsamlingar saknar "estetisk fördjupning".
Och kring slutet av H finns följande namn...
tisdag 25 juni 2019
Grundhandbok i dikt - Väggfönster
Wikström har delat in sin genomgång med några underrubriker; "Språklig kris och klimatkris", "Språk och motstånd", "Ord och bild" samt "På eget förlag". Säkert är sorteringen motiverad, även om man ju å andra sidan kunde tänka sig att till och med egenutgivningar (i det här fallet förutom Väggfönster också Nicko Smiths Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Bengt Ahlfors Dikter från bortre Tölö) har teman, innehåll av olika de slag.
Men i sig är Wikströms omdöme positivt, hon sällar sig därmed till raden av recensenter som är välvilligare inställda än Finlands svenska författareförenings inträdesförhörare (se "Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen"). Eller vad sägs -
"Den första dikten i Gunnar Högnäs Väggfönster är betitlad 'Låg tröskel'. På sätt och vis beskriver denna titel hela diktsamlingen - detta är opretentiös dikt. Med detta inte sagt att Väggfönster är simpel. Den är bara tillgänglig, öppen och tydlig, lätt att ta till sig. Här beskrivs Åbos olika stadsdelar, skärgården och dess invånare: trafikljusen i hörnet av Eriksgatan och Slottsgatan, Aura ås vatten, småfågelsortimentet. Men här finns också betraktelser om livet, politik, kärlek och språk. Samlingen kunde kallas ett slags grundhandbok i dikt, det måste nämligen inte alltid vara så krångligt och dikt får faktiskt vara rolig: 'TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR / UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR', som det heter i en dikt."
Eller som Jenny Jarlsdotter Wikström sammanfattar hela genomgången - "Årets dikter tar dsig alltså an klassisk tematik: språkets bräckliga uppbyggnad, vardagsdetaljer, sorgearbete och samtidens skeenden. Men den eviga tematiken verkar trots allt hitta nya former, också i år."
söndag 23 juni 2019
Ö-prick, mitt i prick
Jurmo är en av de öar som lockande inringas, av ansvariga redaktören Camilla Lindberg ("En magisk ö för smugglare och annat") samt av författaren och Jurmobon Agneta Andersson ("Ön, vinden och jag").
Själv skrev jag för övrigt om Jurmo så här, i Milstolpar i skärgårdsserien:
PERISKOP
Skärgård, härdskiva, belägen.
Inhemsk ö, roterar ur minnet.
Moln, laddar upp vattenfärgstjänster.
Solstrålar, firar som trapetskonstnärer.
Terräng, kopierar alvar med lustnavigering.
Stenar, vittnar om klimatlogikens utskrifter.
Hjärta, hackar som en gröngöling.
Andra intressanta Horisont-inslag står Sophia Brink ("Öar som litteraturens skådeplats") och Mikaela Nyman ("När ett hav av öar är mer än öar i ett hav") för.
Men Ralf Andtbackas "Minnets öar och skriftens - en personlig odyssé" får det att tända till ordentligt. Som liten gosse lekte jag bland annat "ö-liv" utanför Kaskö. Och ett par-tre årtionden senare skrev jag en dubbel proseminarieuppsats på knappa åttio sidor om robinsonadernas historia, fram till William Goldings Flugornas herre. Det är ett ämne och en idévärld som aldrig riktigt lämnar mig i fred, så helt fast mark har jag tydligen inte under fötterna.
De sonetter som passade in i Horisonts tema är för övrigt:
Kanske ingen människa är en ö, men många vill vara det, vara där.
lördag 8 juni 2019
Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen
Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp.
I Stefan Nygårds och Henrika Tandefelts färska historik, Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019, behandlas också inkluderings- och exkluderingssträvanden. Det är klart att ”inträdeskraven” har varierat under en så händelserik tidsperiod, allt från tillhörigheter som klass, kön, region och politisk hemhörighet kan och har varit tungan på vågen.
Med rubriken ”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.
Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det.
På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.”
För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.
För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning).
I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.
Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.
Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i Resonerande bokkatalog (2/1979):
Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.
Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.
Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.
”Vem får vara med?” frågar alltså Ingström (Hufvudstadsbladet 26.5). Hon inleder mera allmänt, för att sedan citera ur min blogg (26.6.2018):
" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.
Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.”
Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)
Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.
tisdag 16 april 2019
torsdag 21 mars 2019
Att äta upp sina ättlingar
tisdag 19 mars 2019
Flyg fina kråka flyg
![]() |
Nykänen
Som kråkan knäar,
en backhoppare på väg
utför stupets lyft.
Ingår i Finnas samlingar. Ägare är Lahtis stadsmuseum, samlingen Hiihtomuseo.. Materialets användarrättigheter: CC BY-ND 4.0 |
måndag 18 mars 2019
Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster
Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:
"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."
Då Magnus William-Olsson inleder avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".
Han inleder med en sammanfattning:
"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."
Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):
- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.
- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.
- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.
- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.
Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."