måndag 17 oktober 2016

Minnets minne

Igår skulle min yngsta bror ha fyllt femtio år. Men han hann tillryggalägga bara hälften av de milstolparna. Ju längre vi lever, desto djupare lever vi - också - i våra minnen. Och en gång var jag på vippen att skriva upp, att det är våra minnen vi dör ifrån.

Det blev tal om min brors död, och en av oss sade, att minnet bleknat, att han låtit honom gå. Det är fint sagt. Förstås, då också handlar det om processer inom oss själva. Som det ofta konstaterats, jorden runt: så länge vi minns finns den bortgångna kvar. Ändå kan det vara svårt i längden, att hålla kvar minnet, som vi kommer ihåg det, och barmhärtigare att släppa taget.

Jag råkade se filmen "Mr. Holmes" med Ian McKellen i huvudrollen, också det igår. Jag blev tagen på sängen, jag hade inte väntat mig en så bra film, vetat att den finns. Filmens teman passade väl in i stämningarna: att minnas, att leva, att dö. Att ta emot stafettpinnen och låta gå.

I Milstolpar i gärdsgårdsserien återfinns en dikt, som tar fasta på konkreta minnen av min lillebror. Vila i frid.

Sankta Maria, på kyrkbacken

Fördriver tid
men tiden är inte
flyktig.
Den har gjutit sig fast
i urverkets visare,
fossilerats i kyrkklockornas
kläppar,
flänger av
och an som lågor
i syrebrist.

Gräset är mullens sätt
att svalka sig.
Och mitt.
Stakar mig igenom
gravstenars årtal
och namn.
Läser mellan rader.

Och han över min axel, leende,
inåtvänt,
som han en gång gjorde.

Röken följer mig.
Näsborrars minne.



(Kyrkan i Närpes heter Sankta Maria.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar