tisdag 18 oktober 2022

Iscensatt poesikaraktär

Kulturrådet i Norge har publicerat en skrift, Digtoplæsning. Former og fællesskaber av  Louise Mønster, Hans Kristian S. Rustad, Michael Kallesøe Schmidt. Den finns här i sin helhet.

På sidan 198 börjar ett kapitel som heter Podpoesi og mere end 100 digtere. Och följande sida innehåller ett stycke som Google translator serverar så här:

"Podpoesis gränssnitt påminner om Lyrikports, genom att det också presenterar poetens fotografier på en vit yta. Fotografierna på Podpoesi har dock ingen enhetlig estetik. De är alla i svart och vitt, men varierar i stil. En del av fotografierna är konventionella författarporträtt, och en del är utomhusfotografier med träd och hus som bakgrund, medan en del har en neutral bakgrund. Andra fotografier bryter med dessa vanligare och stiliserade former och har en uppenbart iscensatt karaktär.

Till exempel tittar Gunnar Högnäs fram bakom en vägg med en spegel i bakgrunden, så vi kan se hälften av hans ansikte och bakhuvudet. Freke Räihä stöder sitt huvud tungt med ena handen, medan han tittar in i kameran. Och Johan Jönson svarar inte på fotografens blick, utan tittar ner med glasögonen i pannan."

Märkväl att Podpoesi nu har stängt ner och inte längre finns. Men så här kunde det se ut.
Eller så här.

***

"Kulturrådet har som formål å stimulere samtidens mangfoldige kunst- og kulturuttrykk og skal bidra til å løfte fram kulturens rolle i samfunnet. Kulturrådet støtter kunst- og kulturprosjekter over hele landet, driver utviklingsarbeid og er rådgiver for staten i kulturspørsmål. Gjennom støtte til profesjonelle kunstnere, arrangører, utgivere og ulike kulturvirksomheter bidrar Kulturrådet til at kunst og kultur skapes, dokumenteres, bevares og gjøres tilgjengelig for flest mulig. Målet er at Norge skal ha et levende og mangfoldig kunst- og kulturliv."


"Arts Council Norway is the main governmental operator for the implementation of Norwegian cultural policy. Arts Council Norway functions as an advisory body to the central government and public sector on cultural affairs. The Arts Council is fully financed by the Ministry of Culture."

måndag 17 oktober 2022

Ordfestival i Östhammar

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.

Gunnar Högnäs, Leverans från diktsamlingen Haiculdesac (2020)

Jag tycker att det är en mycket fin skildring i haiku-form av den årstid som kanske är den vackraste vi har, och som vi är mitt i just nu. Med alla sinnen öppna kan man åtminstone för en stund njuta av naturen och bli påmind om att världen i sig inte är så tokig ändå, även om, ja ni vet. Homo sapiens kämpar med sig själv. Med allt. Ibland mot.

Upplevelsen av det sköna och vackra i livet klarar vi oss knappast utan. Inte heller kan vi leva utan sådant som väcker vår fantasi, nyfikenhet, ger spänning, motstånd och vidgar våra horisonter på olika sätt. Det som får oss att känna en stunds njutning, frihet, bekräftelse, kommer nära, berör, förvånar, förströr, förundrar eller väcker engagemang."

Så står det i Josef Nyléns Ordförandebrev 7 / 2022. Det gäller Östhammars litteraturförening som ordnar Ordfestivalen (årets gick av stapeln för ett par dagar sedan, 15.10). 

Det är ju alltid trevligt då ens ordfestande sprider sig, exempelvis till Östhammar i Uppsala län. 

torsdag 22 september 2022

Lager på lager

Vi lär av historien att vi inte
lär av historien, därför lär vi inte
lära oss. Nyspråket är en tidskapsel:
aldrig igen betyder alltid igen.

måndag 8 augusti 2022

lördag 6 augusti 2022

Bibbabukett

Efter att Lillholmsstipendiaten (- Svenska Folkskolans
Vänners vistelsestipendium -) berättat om sitt yrke som 
bibliotekarie/informatiker, sin roll som kulturpåverkare,
och samtidigt uppträtt som författare, med poesiuppläsning
(bl,a, med några nyskrivna dikter som också refererar till
Rysslands diaboliska överfall på "broderfolket" Ukraina)
på biblioteket i Västanfjärd 4.8 belönades han en bukett.

Här framför allmogetorpet Lillholmens paraddörr. 

(Foto: Pauliina Sandberg)


 

onsdag 27 juli 2022

Lillholmsstipendiaten på Västanfjärds bibba


☀️ Lillholmen stipendiat Gunnar Högnäs i Västanfjärds bibliotek 4.8.2022 kl. 18.00

Diktaren, kulturpåverkaren och informatikern Gunnar Högnäs berättar om sitt arbete och poesi.

Kaffeservering. Välkommen!
☀️ Lillholmen stipendiaatti Gunnar Högnäs Västanfjärdin kirjastossa 4.8.2022 klo 18.00

Runoilija, kulttuurivaikuttaja ja informaatikko Gunnar Högnäs kertoo työstään ja runoudesta.

Kahvitarjoilu. Tervetuloa!


(Svenska Folksskolans Vänner - vistelsestipendier https://sfv.fi/sv/tavlingar_pris_stipendier/stipendier/ )


tisdag 26 juli 2022

fredag 27 maj 2022

Algoritmen, Aspenström, Brueghel och döden

Döden bor i mig som en objuden gäst, en airbnb-resenär, en kartläggare av utrymmen och skrymslen, kanske ett frö, ett fisköga. Eller är döden en algoritm; den som lyssnat på Radiohead har också – den som läst Garp och hans värld har också – den som strövat genom Brueghel den äldres landskap har också – den som försjunkit i Wes Andersons filmatiska värld har också – den som seglat iväg med Aspenströms poesi har också – den som sett Lasse Virén falla och vinna har också – den som satt sig ner vid kusten i Åbolands skärgård har också – och ändå, när det kommer till kritan, trasslar algoritmen in sig i verklighetens oberäkneliga logik; för ingen har älskat dig så som jag har.

torsdag 7 april 2022

Poesiåret 2021 – flygtrötta fåglar?

(Det här är eventuellt lika mycket en recension av utgåvan Poesiåret 2021, som en notering av kalenderns recension av Notapparat.)

Sajten Örnen och Kråkan har i några års tid publicerat en litteraturkritisk kalender, Poesiåret det och det. Nu finns den färska och femte i ordningen, Poesiåret 2021, i omlopp.

Kalendern ”vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, journalister, forskare, redaktörer, lärare, studenter…”

Den innehåller runt trettio enskilda essäer samt primus motorn Magnus William-Olssons genomgång av en ofantlig mängd diktböcker på svenska som inte behandlats i de enskilda artiklarna.

Så här skriver W-O själv: ”Sedan 2016 har jag läst nästan alla diktsamlingar som utgivits på svenska med ambitionen att nå en större offentlighet. Jag har också försökt att hålla mig ajour med svensk poesi publicerad på internet. Verksamheten har givit mig omtumlande erfarenheter och insikter i konstartens mångfald och variation. Liksom frustration av hur begränsad den offentliga bilden av svensk poesi i de stora medierna är, men också i tidskrifter, liksom i akademiska uppsatser och avhandlingar. Inte bara kanonbildningen, utan också litteraturhistorieskrivningen ter sig idag besvärande impressionistisk.”

Jag förstår att både örnar och kråkor kan bli lite flygtrötta och uppgivna i sådana luftrum – och att dessutom "tvingas" eller "tvinga sig" att konsumera en sådan överdos poesi i många herrans år. Men som bibliotekarie och intresserad av poesi tycker jag mig kunna skönja, här ur mitt markperspektiv, att det ovan sagda gäller – åtminstone i viss mån – också den litteraturkritiska kalendern Poesiåret i egen hög person.

W-O brinner för poesi, det är klart. Han är be- och inläst, det betvivlar jag inte. Han har en agenda, en mission, att ge dikterna den plats de förtjänar, inget tvivel om den saken.

Men, och här är kruxet, eller kraxet… På samma sätt som det kan inträffa på nationella och internationella plan, mellan människor i arbete och fritid, i relationer et cetera – att man avsiktligen eller oavsiktligen trycker ner andra, eller bara sänker dem en aning, själv flyger högre, för att komma upp på bärvindar ovanför andra, får jag den känslan (ledsen för det!) att W-O inte egentligen försöker se godbitarna, skapa intresse för poesin i stort, locka till läsning av respektive verk.

Ja som bibliotekarie och intresserad av poesi blir jag ju inte direkt intresserad av att befatta mig liksom, att kolla in närmare.

Och ändå skriver han i kalenderns förord: ”Kvalitativt är en överväldigande del av de etthundrasjuttiotre böckerna ur 2021 års utgivning som behandlas i denna kalender bättre än tidigare år. Kanske vittnar det om att poesin också på andra vis ägnas större omsorg idag.”

Jag undrar alltså vad W-O menar, trots sin förtrogenhet med de lyriska ansatserna och språken, med uttalanden som (beträffande Johan Rantala Bonniers samling Jag, du, vi): ”Vad ska man egentligen göra med dikter som den här?” Ja, ja som bibliotekarie och intresserad av poesi kunde man rentav vända poesin ryggen, vingarnas undersidor och segla vidare. Om meningen är att skapa goodwill för lyrikböcker behövs det kanske andra infallsvinklar.

Och då han kommer till två översättningsvolymer med en av mina nyare favoriter, Louise Glück, kan han måla ut henne genom en smått uttråkad hållning: "Men dikterna tycks liksom skrivna av nån som stoppat händerna i fickorna och ’härmar en som ser lugnt på världen’, för att tala med en annan nobelpristagare.”

Som poet däremot tar jag gärna emot Magnus William-Olssons kritik. För det första är jag tacksam att han fäster uppmärksamhet på att jag trots åtskilliga ”närläsningar” inte märkt ett saknat ”r” i verbet virvla.

För det andra vet jag via hans kritik att jag måste ha gjort något rätt, att jag inte kan ha misslyckats helt och hållet. Jag menar: inte kan ett punkband känna sig nöjt om kritiken kallar plattan mesig, eller en ambientartist om den karaktäriseras som oroväckande. På grund av W-O:s omdöme vet jag, att mina avsikter träffat rätt, även om inte just han godkänner eller tycker om dem.

Så att:

”Också Gunnar Högnäs (f. 1957) kommer för andra året i rad med en diktsamling. Den här heter
Notapparat och ger ett rastlöst, näst intill maniskt intryck. Varför, tänker jag, ska allt detta publiceras? Varför ser poeten det inte istället som ett material att arbeta vidare med, för att kanske på några års sikt finna fram till en tydligare form. Ofta rinner jag bara igenom dikterna, men ibland dyker det upp en bild som känns intressant att undersöka. Vad är det till exempel för hus som här beskrivs? Och hur är det egentligen beläget?

Kvällshimlen vivlar
som en slak fallskärm.
Huset är sakta på glid

i mörkret, en maskerad
ubåt med okänd order
i barlast. Du simmar

förbi utanför fönstret,
med ditt huvud som
en självlysande fisk.

Hur kvällshimlen gör när den ’vivlar’ ser jag inte framför mig. Kanske, tänker jag, skulle det ha stått ’virvlar’ men varför skulle ’slaka’ fallskärmar göra så? Metaforen med huset som en ubåt är okay. Men den okända ordern – och i barlasten? Bilden av simmaren med huvudet som en ’självlysande fisk’ tycker jag dock är stark. Jag ser henom tydligt framför mig utanför ubåtsfönstret.”

onsdag 16 februari 2022

Nyordssonett tjugohundratjugoett

"Hybridlivet är det nya normala
Coronabubbla, maskne, vaccinnationalism – även i år sätter coronans framfart tydliga spår i nyordslistan. Det konstaterar språkvårdaren Ola Karlsson."

Och mer om fjolårets nyord kan man läsa i hans krönika på Institutets för språk och folkminnens sidor (27.12.2021).

Här en Nyordssonett som ingår i Nya Argus 1-2 2022. (Fono betyder fear of normal. Vad de andra orden har i beredskap framgår ur krönikan eller ur själva Nyordslistan 2021.)


 

fredag 28 januari 2022

Notapparaten vid havet - Gunnar och Gurnah

Fint att förknippas med en Nobelprisförfattare.
Och by the way, by the sea är också en
av många händelsehorisonter i samlingen Notapparat.
(Köps ofta tillsammans påstår alltså Adlibris.)

 

fredag 24 december 2021

Björn Wahlroos ger skralt med avkastning, Gunnar Högnäs nästan i överkant

Det hände sig en julafton på Åbo Underrättelsers webbsida, att två typer som inte har så mycket till övers för varandras världbilder och åsikter hamnade i samma nätkö.

 

måndag 29 november 2021

Notapparaten i bokhyllan i pepparkakshuset

Bloggen Bokhyllan i pepparkakshuset nappade för en tid sidan på utmaningen Tisdagstrion: Böcker/författare från mina hemtrakter. Det blev Siv Bergman, Sara Razai (vars pappa var en av mina första bibbakolleger på stadsbiblioteket i Kristinestad) samt undertecknad:

"Den andra boken, Notapparat, har jag inte heller läst än. Däremot hörde jag några av hans dikter då Gunnar Högnäs besökte biblioteket och läste upp och berättade om sina dikter. Gunnar Högnäs bor i Åbo men växte upp här."

torsdag 11 november 2021

Skapardag också den dag/det datum skapelsen visade sig




Också en(s) födelsedag kan firas framför datorn, i lyriska tongångar.
Enligt vissa källor samma datum som 
Fjodor Dostojevskij kom till världen. 
Men förvisso - han håller numera hov uppe på parnassen, medan undertecknad
bara bankar tangenter i ett källarhål.

lördag 30 oktober 2021

Poeten återvänder till brottsplatsen

I ungdomen jobbade jag mina första bibbaturer i Kristinestad, på det lokala biblioteket. Nu i medlet av oktober återvände jag - även om inte till samma byggnad som då (i slutet av 1970-talet, i början av 1980-talet) - för en ännu kortare seans, ett författarbesök med mellansnack och diktuppläsning. Det blev en mysig timme i det forna bankhuset vid torget.

I samma veva knöt Lotta Sjöblad ihop trådarna till en intervju i tidningen Sydösterbotten (21.10-2021) och knäppte några "shots" av brottslingen.

fredag 29 oktober 2021

Bokkatalogen 2021 innehåller Notapparat


"Läser gör man för sig själv, men att samtala
kring gemensamma läsupplevelser är utvidgad läslycka.
Läsglädje. Läslycka. Det är ingen slump
att vi har sådana ord i förrådet."
skriver W
ivan Nygård-Fagerudd
i förordet till Bokkatalogen 2021.

Skriver gör man också för sig själv.
Men det kan vara en glädje 
att göra det.
Och också att förmedla
och dela med sig av den glädjen.

 

torsdag 28 oktober 2021

"Lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi"

 Nickopoet.com, den poetiska oasen i litteraturens kungarike, recenserar Notapparat

"Jag läser vidare och Gunnar Högnäs diktar en del om kärlek i det sista kapitlet Invärtes som påminner om en lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi, där överraskande bilder målas upp genom dikterna ibland."

"Så vad har hänt sen sist i Högnäs diktuniversum? Mycket, men ändå inte mycket. Jag behöver inte läsa många sidor i en diktsamling signerad G.Högnäs innan jag känner igen hans finurliga diktstil."

"Det känns som jag sätter på mig en stickig yllekofta och ska bege mig ut på ett par dagars skogsutflykt när jag läser Notapparat. En vandring till en plats där Träden bär frusna/moln på sina axlar och vidare till Omsorg där Regn, en spikmatta/vänd upp och ner./Masserar höstens knopp till ro."

MEN:

"Notapparat är en redig skapelse på knappt två hundra sidor, där både dikter och prosasviter trängs bland sidorna. Jag hade nog hellre sett två olika böcker av dessa, än den helhet som blev till här. Varför då då? Jo, för att det blir lite för mycket av allt det goda och blir lite för råddigt tillslut för min smak.

Gunnar Högnäs dikter handlar mycket om natur. Det är träd, vind och regn genom diktjagets resa genom den frodiga vegetation som smyckar diktsamlingens sidor. När det gäller prosasviterna, så finns det mer variation där."

onsdag 27 oktober 2021

"Vad det innebär att vara människa" - se i Notapparaten

 Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin Opulens kulturtipsar 15.10.2021: "Kulturtips: Från förlängd sommarkänsla till gladlynt poet"




"Efter fyra diktsamlingar kommer nu Gunnar Högnäs med sin femte, Notapparat, som är ett slags förklaring eller randanmärkning och innehåller en hänvisning till olika källor. För Högnäs är dikten ett sätt att beskriva, känna på pulsen eller ge värdet i ett nötskal.

Högnäs förra diktsamling, Haiculdesac, bestod av haikus. Även i Notapparat är han som bäst i de riktigt koncentrerade dikterna. Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket tycks vara hans melodi. Många av dikterna är av existentiell natur, där han skriver om vad det innebär att vara människa och vart vi är på väg. Han blandar högt och lågt, stort och smått, ljus och mörker och glädje och sorg. De vardagsnära iakttagelserna är legio men även ordvitsarna. Gunnar Högnäs är en gladlynt poet och skriver med glimten i ögat."

Och Thomas Almqvists recension av Notapparat rubriceras "Språket som fest och vardag" (7.10.2021)

måndag 25 oktober 2021

Diktmässande

På Åbo Bokmässa söndag 2:a oktober, sex minuter dikter i Runoviikkos Varsinais-Suomen runokimara.

I lyrikcocktailen bubblade också Ann-Charlotte Palmgren, Mia Rönkä, Sampo Sihvola ja Henriikka Tavi.

(Det ursprungliga fotot taget av Zoila Forss, här starkt beskuret.)


lördag 18 september 2021

Åbo Underrättelser om | Haiculdesac | - "I stället blir bildspråket så mycket starkare"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Ann-Christine Snickars var först ut med att recensera | Haiculdesac |  - "Känslans sjutton stavelser" (ÅU 29.1.2020).

”Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.

Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.”

”Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ’Tystnad är språkets / tavelduk. Språk är tystnad / i underläge.’ Den dikten heter ’Övertalning’.

Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.

De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.”

”I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ’Rötter’): ’Huvud alldeles / vitt, en maskrosboll. Minnets / vind lagt sig till ro.’”

***

Och jämför gärna Ann-Christine Snickars överblick här nedan med omdömet i Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, där Magnus William-Olsson tyckte till: "Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang... Greppet är inte särskilt lyckat."


Örnen ock Kråkan / Poesiåret 2020 om | Haiculdesac | - "kaotiska meningssammanhang"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, utgivare poesisajten Örnen och Kråkan, skärskådar Magnus William-Olsson De övriga böckerna.

Om | Haiculdesac | har han följande rader att komma med:

"Gunnar Högnäs (f. 1957) Haiculdesac är en helt annan karaktär. Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang. Så har dikten 

Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.

försätts med titeln 'Oraklet i Selfie' och kommentaren 'Årstider i ett. Vår höst'. Greppet är inte särskilt lyckat. Anti-haikus är inte en ovanlig genre, haikus som artikulerar sin poetik genom att förstöra. I bästa fall leder det till en förnyelse i tecknet av det samma. Men det putslustiga i Högnäs angrepp förtar, i mina ögon, effekten. Det mesta blir platt."

***

Det är naturligtvis inte lätt att skriva poesi. Men inte lätt att läsa och förstå heller, alla gånger. Det som för William-Olsson är putslustiga kommentarer är i självaverket rader med självständiga haiku-dikter som löper mera traditionellt från vänster till höger i en sträng, litet som undertexter i nyhetsprogram et cetera. W-O ser bara en kommentar till en viss haiku. I själva verket är raden "Årstider i ett. Vår höst" del av helhet som med titel och allt lyder:

Glimma

Poesi, alla
årstider i ett. Vår höst
blommar snöflingor.

Finsk Tidskrift om | Haiculdesac | - "behåller sin syrliga livssyn"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Finsk Tidskrift 3-4 / 2021 behandlar Jenny Jarlsdotter Wikström året som gått i poesin: "Alfabetets användning. Poesiåret 2020".

Granskningen av | Haiculdesac | återfinns i samband med underrubriken Vad kan bokstäverna?

"Gunnar Högnäs egenutgivna [Haiculdesac] är en samling haikudikter, men titelns återvändsgränd visar sig som en insikt i formens begränsning. En haiku är en återvändsgränd, men det gör att man kan slappna av och unna sig: 'Isbjörnen på sitt / isflak rakryggad, saknar / paddeluthyrning'. Högnäs behåller sin syrliga livssyn också när han förverkligar rolighetsprojekt. Hans haikuexperiment aktualiserar åter frågan om alfabetets användning jag tog upp i början. Vad ska vi egentligen med alfabetet till? Ska vi skriva haikudikter om klimatförändringen? Vad kan bokstäver och ord göra när de ställs emot smältande is och tinande kyrkogårdar?"

Nya Argus om | Haiculdesac | - "stramt hållna ögonblicksbilder...överraskande iakttagelser"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Nya Argus 1-2 / 2021 går Marit Lindqvist igenom ny inhemsk lyrik: "Dikter om bygd och blygd och regnbågsfärgade folkdräkter – det finlandssvenska lyrikåret 2020".

Beträffande | Haiculdesac | noterar hon:

"Till vardags jobbar Gunnar Högnäs som informatiker på Åbo stadsbibliotek, men vid sidan av brödfödan skriver han bland annat poesi. Debutsamlingen Ansiktet mot muren utkom år 1978, och sedan dess har Gunnar Högnäs gett ut några samlingar på eget förlag.

Gunnar Högnäs dikter kännetecknas allmänt av kluriga språklekar, en stillsam humor och välsvarvad ironi. I de tidigare diktsamlingarna har Högnäs visat att han har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket.

I | Haiculdesac | ger sig Gunnar Högnäs i kast med haikun som form och i dikterna följer han stavelseformen fem-sju-fem, men i övrigt förhåller han sig fritt till de krav som allmänt ställs på en äkta, traditionell haiku.

Slutresultatet är stramt hållna ögonblicksbilder, aforistiska tankefrön som ofta bjuder på överraskande iakttagelser, reflektioner som andas melankoli snarare än munterhet, en form av stillhet snarare än ståhej.

Huvud alldeles
vitt, en maskrosboll. Minnets
vind lagt sig till ro.
"

Vasabladet om | Haiculdesac | - "rätt så imponerande diktbok"

 Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

"Att hantera en återvändsgränd" (2.9.2020) är rubriken över Kaj Hedmans recension i Vasabladet.

"Gunnar Högnäs har tidigare skrivit flera experimenterande och språkligt spännande böcker. Med 'Väggfönster' inledde han ett projekt med ytterligare dimensioner, Han har, med alla dess risker och fördelar, valt att ge ut på 'eget förlag'. Det syns också i hans nyaste, rätt så imponerande diktbok 'Haiculdesac'.

"Boktiteln är kongenial. Genom att ifrågasätta kärnan i haikuformen, och samtidigt bekräfta den, låter författaren rubriken tala för sig själv: haiculdesac. Liksom allt annat i dikten och livet är allt en återvändsgränd. Men då man kommer till slutet av återvändsgränden ser man sig omkring, och upptäcker alternativ."

"...för det allra mesta blir åtminstone den här läsaren mycket imponerad av hur bra Högnäs lyckats med att spika in sina egna teser kring och tolkningar av det ofullbordade i våra möjligheter att lösa livets mysterier och utmaningar."

"Det som gör Gunnar Högnäs kanske mest sammanhållna bok 'Haiculdesac' så lätt och bra att läsa är hans integration av smart självironi och knappnålsskarp realism.
      Till exempel i dikten 'Törnrosasömn' sammanfattar han sin egen både tro och skepsis i anslutning till haikuns väsen: 'Skelettets hundra / år av doldisskap, höljt i / köttets sarkofag.'"

Österbottens Tidning om | Haiculdesac | - "tack för att du gett oss dessa"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Österbottens Tidning rubricerar sin recension "Trevlig diktsamling i haikuformat" (28.2.2020).

"Sviktande hälsa, åldrande, kommunikation, kärlek, förhållandet mellan tystnad och tal, samt fotboll med mera, avhandlas i haikuns korta, koncisa form. Resultatet är mångbottnat, underfundigt och tankeväckande." 

"Vissa av dikterna upplever jag att jag 'förstår', andra tror jag att jag förstår. En del förstår jag inte alls, medan jag bara älskar vissa."

"Efter att ha läst denna bok vill jag utbrista: 'Mera haiku åt folket.' Jag tror ju knappast att vi blir överösta med haiku i fortsättningen heller, men tack för att du gett oss dessa, Gunnar Högnäs."

Ja, var så god Janet Wallsten - och alla ni andra!

söndag 2 maj 2021

Bibbasonett. Klassificeringsmått



Eftersom jag jobbar på bibliotek är det väl inte så konstigt att jag ibland tangerar det här med bibbor också i dikt. Senast det begav sig var i coronatider, vårvintern 2021. I årets nummer ett - av tidningen Bibban - pryds bakpärmen av min sonett. Utgångspunkten är KAB - Allmänna bibliotekens klassifikationssystem (som har tio huvudklasser, från 0-9).

Bibbasonett. Klassificeringsmått

0     Bibliotek och journalistik är utgångspunkten
1     för ett filosofiskt, psykologiskt grepp om livet.
2     Att ta reda på varför tro som tro tar för givet
3     kan ju passa dem som kollar samhällsskicken.

4     Så varför inte resa världen runt i åttio böcker,
5     sätta sig in i det naturliga och mentala slitet,
6     kalkylera med vinst, förlust i teknikgebitet.
7     Behövs friska tag finns musik - öronsocker.

8     Språkens, litteraturens värld är nära paradis.
9     I historier om andra människor du hittar hem.
A    Så nästa gång du går till bibban, tänk på det.

B    Tänk på det, det är nog universum just precis.
C    Dessutom kan det rädda dig! Till liv och lem!
D    Men kanske bibbor bara är så skoj, ja du vet.

lördag 2 januari 2021

År 2020 som sonett

2020 i sonettskal (kalendermått)

Januari: Ett nytt coronavirus hittas i Wuhan.
Februari: En Oscar går till koreanska Parasit.
Mars: Sommar-OS i Tokyo får ett års respit.
April: Dröm om jämlikare Finland blir sann.

Maj: George Floyd polisdödas i Minneapolis.
Juni: Utredning av Palme-mordet bevisar nit.
Juli: Trots covid svårt att leva sommareremit.
Augusti: Afrika fritt från polio enligt expertis.

September: Venus visar tecken på liv, fosfin.
Oktober: Berlin öppnar flygfält, Brandenburg.
November: D. Trump distanseras, vägrar lyfta.

December: V. Putins Sputnik V, coronavaccin.
Året 2020: Tack vården, från skötare till kirurg.
Året 2021: Hoppas det blir nya saker att dryfta.

***

(Finland i april 2020:
gifta par av samma kön fick rätt att adoptera.)

fredag 30 oktober 2020

Diego Maradona 60

 



Idag fyller Diego Maradona sextio år. Han har nog inte hört till mina favoriter bland fotbollsspelare, men det hindrar ju inte att jag kan skriva en haiku om honom.

Och det har jag också gjort, i min senaste samling | Haiculdesac | (2020). Undret jag där refererar till inträffade 22:a juni 1986 på Azteca Stadium i Mexico City. I själva verket var matchen för Maradona något av "äktenskapet mellan himmel och helvete". Det andra målet han gjorde kom som en avslutning på en lång dribbling, slalomrusch eller soloräd från Argentinas egen planhalva.

Det första målet skulle däremot klart ha hört hemma i handbollssammanhang, eftersom han pangade in bollen med vänstra handen eller "guds hand", som han själv förklarade saken.


MARADONAS MÅLNING

Den kulan visste
var den tog. Diego gav
Gud en mänsklig hand.

tisdag 4 augusti 2020

Minibarock

Robin Valtiala recenserar | Haiculdesac | i Lysmasken (24.7.2020) under rubriken "Haiku som återvändsgränd eller minibarock".


"Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är."

(Nu är det väl inte så svartvitt, det där med hur man på franska uttalar "l" i cul-de-sac. Men det är en annan historia. Det som däremot är klart är, att den text som finns nertill i boken inte är "en enda uppbruten dikt", så som Valtiala ser det, utan också de texterna är haikun, men vågrätt skrivna och inte lodrätt (alltså på det sätt som den japanska haikun skrivs).)

"I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).

Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:

Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.

Struken, för att sättas i ugnen?

Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:

Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan."


"Natur, teknologi, ordinvention

Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:

RUNDGÅNG

Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.

Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:

Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.

NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:

Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren."

(Ja, vår finlandssvenska plasdamm, ankdamm är ju ingen enhet, tvärtom. Och precis som människor som härstammar i olika kulturer, har föräldrar som är uppväxta på olika språk, kan det vara lite splittrat att vara både finlandssvensk i Finland och en en finlandssvensk som vuxit i upp i en finlandssvensk verklighet och sedan bosatt sig i en annan. Något kåseri är det väl inte, mer då blodigaste allvar.)

"Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i jusit det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflaton i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt."


"Senmodernistiska strategier


Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):

Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.

Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:

KULTURVARVET

Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.

I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det."

Kulturvarvet är också en konkret byggnad som ligger mittemot det slott i Helsingør i Danmark där Hamlets drama så att säga utspelar sig. Öga mot öga är förstås Hamlets och skallens. Och han frågar inte - av/ut - svaret, utan den fråga han ställer är också ett svar, alltså frågeställningen är det samma som ett svar.

"Matematik eller spontanitet

Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.

I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken."


"Vad är ord värda?

Redan i inledningen har jag undrat över raden 'Stavelser som solsystem'. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.

De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa."

lördag 20 juni 2020

"Haiku av högsta klass"

"Haiku av högsta klass" tycker Thomas Almqvist i kulturmagasinet Opulens (18.6.2020).
Så här recenserar Alqvist (och roligt att han inte upplever att jag bara mal på med min haikukvarn, så som Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet 18.2.2020 - och att han anser därtill att jag har ett författarskap på gång, med tanke på...):

"Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida."

"Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade."

"Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.

I flera av dikterna finns en svart humor som i 'Verksamhetsplan':

Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.


I 'Leverans' visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.


Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen."

lördag 6 juni 2020

Glad amatör, pillemarisk poet

Nicko Smith paketerar in "2 år av Lördagssoffan" (26.5.2020) och beskriver mötena på till exempel följande sätt: "Förbryllad av den yngre Högnäs pillemariska poesi".

I februari levererade han inlägget "Recension: Haiculdesac av Gunnar Högnäs (Ett projekt Ryggverk)".

Ja, redan då kopplade han ihop uttrycket pillemarisk med mina dikter!

"Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac.
Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter 'Färgfäste':

'Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.'


och vidare på nästa sida möter jag dikten 'Oraklet i Selfie':

'Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.'

Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.

Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten 'Nomen est omen', som får avsluta den här recensionen.

'Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.'
"

måndag 1 juni 2020

Ännu fler favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar | Hauculdesac | 25.5.2020. Citerar dikterna Vinn-vinn och Verksamhetsplan, samt skriver mellan dessa in följande:

"I Haiculdesac I (2020) av Gunnar Högnäs som länge har varit intresserad av den japanska haiku-dikten. En av inspiratörerna har varit Marshall McLuhan (professor i engelsk litteratur) som på 1960 talet myntade begreppet Global Village - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet: "Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas. Också haikun är ett medium som formar innehållet." Dessa dikter är skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och utan de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku.

Denna lyriksamling handlar om livet, på allvar och med humor. Så fyndigt skrivna, ordvalen påhittiga, ett nöje att läsa. Dessa korta dikter skapar massa bilder i huvudet, om livet, döden, glädje, skratt. Både Hercule Poirot och Samuel Beckett skymtar mellan sidorna, förmodligen i väntan på älgen. Flera pärlor som jag är glad att jag hittat, många favoriter och nya upptäcker jag vid omläsning."

De fyra kommentarerna (per 25.5) är också uppiggande:

"Det är spännande att du skriver om poesi. Och här är det ju en som också använder sig av nya medier. Skrivet - muntligt. Poesi är ju inte lika mycket Bok som prosa."

"...det är spännande att få läsa ny lyrik."


"Den låter väldigt intressant!"

"...riktigt fina fyndiga dikter!"

lördag 23 maj 2020

Flera favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar Väggfönster 22.5.2020. Citerar dikterna Trädgårdshandling och Tvåsamhet, samt skriver mellan dessa in följande:

"Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.

Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner."

De fyra kommentarerna (per 22.5.) är också uppiggande:

"Roligt att få ta del av ett par dikter. De säger mig verkligen något."

"...väcker mycket tankar, en diktsamling för omläsning."

"Finurliga. Första mötet med författaren!"

"...underbart att läsa, det kommer mer..."

tisdag 19 maj 2020

Glädje och upplevelser av poesi!

Vasa stadsbibliotek bjuder på en lista med lyrik på svenska.

Efter Ansiktet mot muren: Trioder

Efter min debutsamling Ansiktet mot muren (1978) körde jag rätt snart fast, satte ribban för högt, blev krystad; men visst skrev jag eller hann jag skriva några dikter, ändå.

En del finns kvar, tydligen. Hittade just - då jag höll på med skattedeklerationen för 2019 - en Horisont från 1979 (Nr 6 / Årgång 26). I den ingår en dikt som jag kallat Trioder. Så här, ett besök i forntiden, då skribenten var tjugotvå år "gammal".

Trioder

1.

Gråsparvar flyger.
Människor beställer samtal och avlyssnar systematiskt varandras tystnad.
Regn står som fönster mot dagar.
Träd växer genom årsringar och söker rötter under lodräta gränser.
Tystnaden halkar genom kopparvener fram och tillbaka.
Människor härmar tystnad.
Gråsparvar folkas på telefonlinjer.
Träd slår i fönster och ritar spår med regn.
Människor trycker sig mot telefonlurar gråsparvar sänder stavelser in
i rum människor talar med varandra förutsättningar finns
och tillflykter
ochmen framför allt undanflykter.
Genvägar går till människor via människor.

2. 

Ord har hud. Orden har hudar som döljer deras språkrör på samma sätt
som radioapparater döljer sina rör. I dessa hudar förklädd söker jag
mig längs rader måncirklar av spörjande ansikten spända ansikten.
Jägaren slår på trumma trum trum.
Jag vilar som stenar i ordens buk. Där vilar jag som lod i vargens buk.
Där vilar jag som tyngder i vargens buk. Brumma brunn brunn.
Men jägarn behöver stenar trum trum.
Och jägarn tar fram saxen dum dum.
Och svarthatten sitter stum stum.

3.

Efter det första långsökta utsökta utdragna fördröjda menoch skrämda
skottet är ingenting som förut.
Spänningen ger vika.
Rädslan kryper under bordet.
Krutröken står som stelnad sky i backen.
Manskapet mullrar. Manskapet mullrar.
Kocken kokar soppa på enslik.
Stödjebenens hållning är otadlig och kan fixeras
fyrgott
fyrgott
i sina dimensioner.
Skotten följer slag på sla på sl på s.
Senvägar går skenvägar går
går bort.
Himmlerriket är nära.

söndag 10 maj 2020

Minnesvärd mormorsdag

Man kan också uppmärksamma mormor, så här på morsdagen. Följande diktvideo baserar sig på texten "Det som inte blev dikt", ur samlingen Väggfönster (2018).

måndag 20 april 2020

Motto för Materiella vändningar

Då man får stå till tjänst med motto för en doktorsavhandling, Jenny Jarlsdotter Wikströms "Materiella vändningarLäsningar av Parland, Lispector, Berg och Byggmästar" (Umeå universitet, 2020), ja då känns det nog inte bara som en milstolpe i gärdsgårdsserien för egen del, en höjdpunkt, ett inslaget väggfönster... Det svänger som en akademisk älg, liksom...

I Fredrik Soncks intervju i Hufvudstadsbladet (20.4.2020) säger Wikström så här:

"När människor skriver om naturen har vi ett förhållande till den. Vanligtvis tänker vi att det är människan som sträcker sig in i naturen. Men vi kan också ta en annan väg: om vi vet att tarmbakterier påverkar personligheten väldigt mycket, så kan vi också tänka att naturen sträcker sig in i människan, och på så sätt vidare in i boken.

De vetenskapliga rön som naturvetenskapen gett oss i dag visar att människan inte är någon hermetiskt sluten enhet, utan att vi läcker och att naturen läcker in i oss, rent fysiskt. Möjligtvis är det så att bakterierna i våra tarmar skriver böckerna vi läser!"

"Disputation - Jenny Jarlsdotter Wikström" (Umeå universitet 9.4.2020)

onsdag 8 april 2020

Coronaskrift

I Museu de Marinha i Lissabon finns också en skrivmaskin utställd.
Jag tänkte inte på det då, att den kunde bli en symbol
för fenomen som globaliseringen skriver oss på näsan.
Domkyrkobron

Det är corona
i luften. Måsar prövar
vindarnas bärkraft.

onsdag 25 mars 2020

Lustiga algoritmer

Så här fungerar Adlibris algoritmer, det sätt på vilket Adlibris blir en "Tinder-sajt" för böcker. Ta två i ett svep.




lördag 21 mars 2020

Runebergs corona

Coronaviruset har fört med sig ett och annat, högt och lågt. Hamstring av toalettpapper och karantänsliv, med eller utan karaktär. Precis som i dikaturer, där utegångsförbud råder, och hyllor töms på det ena och det andra - eller bara annars är barskrapade - kan fenomen föda ett flöde av humor. Just wc-pappersbunkringen har lett till en massa roliga spekulationer och alternativa matrecept (inte så långsökt, en gång blandade man bark i brödet; toalettpappret är ju bara en ännu mer förädlad produkt som passar dagens konsumenter).


Eftersom corona betyder krona, människan är skapelsens krona (homo sapiens = skapelsens covid-19) och J.L. Runeberg är nationalskald och den finlandssvenska parnassens konung, tänker jag mig själv ovan- och enastående bakelse (gjord på s.k. tusenbladsdeg). Det här är ett både konkret och abstrakt bakverk. Eftersom smaken är som ars-let, var och en har sitt, är det bara att följa stundens ingivelse, fukta med rom eller punsch. Och gör man inte det, vill ha sitt på det torra, kan man utnyttja bitar som blir kvar till att skriva ner smakupplevelser på eller till att dikta eget.

lördag 7 mars 2020

onsdag 19 februari 2020

HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.


konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.


Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

tisdag 4 februari 2020

| Haiculdesac | mellan pärmar

Så här ser | Haiculdesac | ut, framtill och baktill. Pärmens foton har jag knäppt vid Jahndiket i Kurala i Åbo samt i Ode vindeltrappa i centrum av Helsingfors.

Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!