torsdag 21 mars 2019

Att äta upp sina ättlingar

Soppsonett (kryddmått)

Hur mycket väntar vi oss att äta.
Serveras det snart klimat på ett fat.
Räkna med koldioxid eller kolhydrat.
Fluga gömd i soppa, hur kan man veta.

Men den enes död är den andres mat.
Och är det inte den ena så den andra.
Kanske kommer ättlingar att klandra.
Kalaset på framtiden rätt så ackurat.

Programmerades skrapa tallriken ren.
Smakar det inte, tänk på dem i Afrika.
Gå inte från bordet innan skålen tom.

Och vi slevade snällt tills faten sken.
Förstod ju att det var en plikt för rika.
Läran att samla allt under egen gom.

tisdag 19 mars 2019

Flyg fina kråka flyg

Nykänen

Som kråkan knäar,
en backhoppare på väg
utför stupets lyft.



Foto: Salpausselkä-spelen 1935, Lahtis, Finland.
Ingår i Finnas samlingar. Ägare är Lahtis stadsmuseum, samlingen Hiihtomuseo..
Materialets användarrättigheter: CC BY-ND 4.0

måndag 18 mars 2019

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."


Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."

fredag 8 mars 2019

Kvinnodagen, Sipilä & Sote

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 3-4 2019 som damp ner på
dörrmattan idag - då Juha Sipilä i Donald Trums fotspår meddelar
att ibland måste man gå. Och då vi firar internationella kvinnoda'n.
Knappast har de här omständigheterna med varandra att göra. Men
Sote, som blev Sipiläs fall, är ganska långt en kvinnofråga. Det är
kvinnorna som i slutändan sköter om oss finländare, från vaggan
till graven (så mycket har samhället & jämlikheten inte förändrats),
Det är också kvinnorna som lever längre och behöver omsorg i fler
år än vi män. Så ett tack till kvinnokraften och kvinno(om)tanken!

onsdag 6 mars 2019

Vintersonett (snömått)

Vintersonett (snömått)

Snö som stora flagor papper.
Faller i öronbedövande tystnad.
Finns ingen som kan bli lystrad.
Viskningar lindade i attrapper.

Spåret en livlina ouppnystad.
Svårt att se sikte, tabula rasar.
Liksom huvud i stillhet krasar.
Rim och reson ser sig krystad.

Skidar på för brinnkära livet.
Det oskrivna en oskriven lag.
Faller snö som negativens sot.

Svårt att se som det är skrivet.
Stavar på i glesnande andetag.
Tystnad fångad i en enda not.

söndag 17 februari 2019

torsdag 14 februari 2019

Vändikt 14.2.2019



Vinterns navelsträng tunnas ut.
Isflaken glider kant mot kant.
Molnen sneglar på sin framtid.
Dikten saknar det sista ordet.

måndag 4 februari 2019

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:
  • "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
  • "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 
Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.
Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

lördag 12 januari 2019

Ny Tid spanar in skaparglädje genom Väggfönster


I stort sett ett år efter utgivningen av Väggfönster överraskar Ny Tid med en recension av samlingen, "Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje". Det är bara att tacka och ta emot, nästan på Gunnar-dagen. Speciellt uppskattar jag att recensenten Peter Nyberg till och med i sin kritiska invändning ändå nuddar vid det som varit min avsikt: "Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket."

Eftersom recensionen finns publicerad på nätet i sin helhet tar jag mig frihet att återge den i sin helhet.

(Men Sòng Cí var nog inte en bonde utan kan närmast betraktas som en "kriminalteknikens fader".)

*

Ny Tid 12 / 2018 (publicerad på nätet 11.1.2019)

Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje

Gunnar Högnäs arbetar som bibliotekarie i Åbo, är kulturskribent och bloggar flitigt. I och med föreliggande Väggfönster avslutas ”Lilla barriärtrilogin”, vilken inleddes med debuten Ansiktet mot muren (1978). Därefter tog det till 2016 innan mellanboken Milstolpar i gärdsgårdsserien kom ut. Högnäs berättar i Nicko Smiths blogg ”Poetens lördagssoffa” att han blev för manisk i sitt skrivande och att det fyra decennier långa uppehållet närmast var en överlevnadsstrategi. I efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien menar Högnäs att den är hans egentliga debut då diktböckerna till och med skrevs i olika årtusenden. Min förhoppning är att Gunnar Högnäs bibehåller den väsentligt ökade produktionstakten.

Väggfönster innehåller en mängd olika typer av poesi. Mittsektionen känns snarast som en provkarta innehållande kortdikter, längre dikt, en kort berättelse och olika grafiska former på diktverken. Även motiven glider mellan rent existentiella betraktelser, ordvitsande och vardagsnära iakttagelser. Här får vi stifta bekantskap med orterna Knåpnäs och Näsby, österbottnisk familjebok och topos. En stor mängd konkreta detaljer lyfter poesin och gör den visuell. Ofta är poeten munter och låter språket vitsa, på gott och ont. Dikten ”SLÄKT VILLA” är ganska symptomatisk. Högnäs leker med orden i titeln och ger läsaren en impression:

Kvällningens sken
tvinnar stubintrådar
bland gyllene gräs.
En mygga kvicknar till.
Mitt i mörkret
en gnista.

Den tillkvicknande myggan, liksom titeln signalerar att dikten är humoristisk, men naturimpressionernas skönhet och deras symboliska laddning däremellan skapar en allvarligare scen. De dubbla intrycken förtar varandra. Mer preciserad är dikten ”U-SVING” där en aforism säger något både humoristiskt och tragiskt om vad jag uppfattar är ett fallerande förhållande: ”Mot slutet började / du är alltid sådär kännas / mer som ett löfte, / mindre som en förebråelse.”

Många av dikterna i boken är den här typen av kvicka småtexter men det finns även längre berättande poem, som ”MODEFLUGOR, 1235”. Här berättas om bonden Sòng Cí i Kina som givits epitetet flugornas herre eftersom han alltid har ett moln av insekter över sig. Dikten avslutas vemodigt, nästan bittert: ”Sòng Cí suckade, hade sett / det tusen sinom tusen gånger / nu hur de glimmande flugorna / fängslades av förruttnelse.”

Väggfönster kännetecknas av skrivarglädje och formmässig spretighet. Mellan pärmarna finns mästerliga formuleringar och snedskär. Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket.

Peter Nyberg

Gunnar Högnäs, Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk (eget förlag), 2018.


fredag 14 december 2018

Väggfönster som skickligt hantverk

Arbetarbladet som  är en webbtidning sedan årtal tillbaka recenserade Väggönster häromdagen, 12.12.2018 - av Topi Lappalainen och med med följande rubrik:


"Skickligt hantverk", alltså. Och i sin helhet låter det så här...

"Den finlandssvenska poeten Gunnar Högnäs debuterade 1978 med Ansiktet mot muren. Uppföljaren Milstolpar i gärdsgårdsserien utkom såpass nyligen som 2016 och den nya diktsamlingen Väggfönster är del tre i vad han kallar Den lilla barriärtrilogin. Högnäs har gett ut boken på eget förlag i Åbo där han arbetar som informatiker på Stadsbiblioteket. Han är son till Kurt Högnäs som är en framstående sydösterbottnisk poet. Det lyser igenom diktsamlingen att poeten är hemmastadd i lyrikens värld.

Som helhet känns Väggfönster något ojämn men den innehåller många fina dikter. En förlagsredaktör på ett etablerat förlag kunde ha gallrat bort det överflödiga och resultatet kunde ha varit en riktigt förstklassig diktsamling. Problemet är att det ges ut få diktsamlingar på svenska i Finland i förhållande till det hur mycket potential det finns. Huvudintrycket som boken ger är trots allt skickligt hantverk och som bäst har Högnäs producerat pärlor som inte känns oslipade alls.

Mitt i boken finns ett välskrivet prosafragment som Högnäs kallar 'Det som inte blev dikt'. Den korta prosatexten är ett vackert nedtecknat minne om mormor och morfar på fyra sidor. Den ger en antydning om att Högnäs har potential som författare till kortprosa. Vågar man hoppas på mera av den varan i fortsättningen? Vissa av dikterna känns något forcerade men huvuddelen av boken bjuder på fyndiga ordlekar och skarpa observationer. Typiska miljöer för dikterna är Åbo och Sydösterbotten men också Stockholm förekommer mot slutet av diktsamlingen.

Dikterna varierar i längd och stil en hel del. Vissa är kortare, andra längre, medan en del är experimentella på ett sätt de övriga inte är det. Några av de längre dikterna känns speciellt tilltalande, som till exempel 'Gulnade sidor, brukspoesi' om Metsä-Botnias cellulosafabrik. Geografiskt uppstår det en intressant koppling från diktens sluss som öppnar för Närpesfjärden till Slussens tunnelbanestation som nämns senare i diktsamlingen i en annan dikt. Också de riktigt korta dikterna kan slå läsaren med häpnad tack vare sin kärnfullhet. Ett imponerande exempel är dikten som heter 'Sammetskval':

Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen

fredag 2 november 2018

AABBA

Ibland är det skönt att koppla av med ordglädje av det lättare slaget. Hufvudstadsbladet utlyste ett limerickmästerskap för ett antal veckor sedan. Jag deltog med en hel del, av bara farten och rena glädjen. Här finns de alla, av varierande slag och kvalitet.

Om jag skulle välja en fyrväppling jag är något så när nöjd med så är det väl nedanstående försök.

Klimathjälp 

Vitt är räddning, reflekterar solens starka ljus.
Snö och isberg, prästkragar och glittrande grus.
Men har ni tänkt,
vad en fågel skänkt?
Skarven som målat skärgården till vita opus.

En limerick följer rimskemat AABBA och första raden skall helst sluta med ett ortnamn, vilken ovanstående i och för sig inte gör. Men den bjuder på ett par aktuella teman. Av någon anledning är det också frestande att raljera om och kring en bankjätte, vilket råkar vara fallet i följande limerick.

Tvättbjörntjänster

Och en bank trodde sig vara en ort, Nordea.
Bjöd ut service till höger och vänster på rea.
Tvättade vitaste vitt,
rikedomar skattefritt.
Allt bakom lås och bom som i Nordkorea.

Silvervatten och "svart salva" har variot på tapeten eller huden och rentav i strupen på sistone. Limericken som tar upp det temat är rätt impressionistisk, säger inte allt rakt ut.

Salvekvack i ankdammen

Finns nu en ort, kalla den Bågmark,
där folk tar silvervatten som knark.
Åhå och salvan
tog andra halvan.
Men ett ben är nog för en klackspark.

Limerickar brukar ofta kryddas med absurditeter och/eller fräcka finaler. Sådana kokade jag också ihop.

Limericktrick

En gammal ungmö ifrån Fladan
såg chans till en omgång i ladan.
Partnern var käck,
i munnen rätt fräck.
Men ett strå hon grep trots svadan.

måndag 29 oktober 2018

Lysmasken i Väggfönstret


Ibland väntar man inte förgäves, förr eller senare lyser någonting upp - i - mörkret. Barbro Enckell-Grimms recension i Lysmasken 26.10, Dikter med dubbelt seende, är positiv.

En recension jag inte har mycket att invända emot, också hon har uppfattat mina avsikter på de sätt jag förverkligat dem. Enckell-Grimm avrundar sin så här:

"Jämfört med till exempel raderna från förra samlingen: 'metafor efter/ metafor bräker utan skiljetecken./ Fotnot som slinter/ i sluttande viskning./ Öronmask/ larv/ kokong.' har Högnäs nu kommit längre och han unnar sig att ta det lugnare. Författarens ökade distans har, paradoxalt nog, gett dikterna en ny intensitet och angelägenhet.

Själva titeln, Väggfönster, är ju som ett dubbelseende: Ett hinder och en öppning."

onsdag 29 augusti 2018

Soffpoeter

Nickopoet efterlyste "en logga på en schysst soffa"
för sin serie Poetens lördagssoffa
med frågor och svar
om & kring poesi
- så jag snickrade till en i förbifarten.

(Men han fick ett bättre förslag
av John Economou...)

fredag 3 augusti 2018

Imponerande Väggfönster

Kaj Hedman som recenserade Väggfönster i Vasabladet (29.6) har också infört i stort sett samma text i sin blogg. Vissa formuleringar är annorlunda, men innehållet förblir det samma. Den största enskilda avvikningen eller utvikningen är meningen (som inte återfinns i VBL):

"Jag är imponerad av den nya lyriksamlingen Väggfönster." (Dikter från en sublim vardag | Skrivet 21.7.2018)

tisdag 3 juli 2018

Ny poetisk mark: Väggfönster


Som jag noterade häromsistens, blev jag inte upptagen i Finlands Svenska Författareförenings skara (Den glada amatörens återkomst). Om kraven i all korthet står det på föreningens nätsida: "Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska." Här kunde man strecka under "kan väljas" och "litterärt värde".

Då man liksom är sig själv nog, inget affischnamn, kan det ta tid innan man blir recenserad. Och blir man, är det bara att vara glad. Och blir man trots att man bara skriver dikter, gäller det att vara rentav tacksam.

Nu dök det upp en recension i Vasabladet strax efter midsommar (29.6), nästan sju månader efter det officiella utgivningsdatumet 8.1.2018. Den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Klipp ur Kaj Hedmans text:

"...det har inte inte hindrat honom att finna ett eget lyriskt landskap."

"Med samlingen 'Väggfönster' gör Gunnar Högnäs sitt definitiva genombrott. Att boken inte utkommer på något av de stora, etablerade förlagen stör inte. Trots att Högnäs inte längre är någon ung författare har han av allt att döma en spännande framtid framför sig. Boken bryter ny poetisk mark och rör sig på komplexa djup. Gunnar Högnäs har hittat sin egen röst och sitt eget rum."


"Gunnar Högnäs är också en progressiv, medveten och ställningstagande poet. Hans intellekt rör sig behändigt och naturligt i mänsklighetens stora, förvirrande kris utan att han någonsin förfaller till sentimentalitet, alltför overdriven melankoli eller eskapism."

"En bra poets kännemärke är att i narrativa sjok kunna få språket att glimma även om motiven inte är väldigt passionerade. Det marker den som laser Gunnar Högnäs poetiska berättelser i 'Väggfönster'."

Åtminstone Kaj Hedman som recenserat Väggfönster och alla de andra som recenserat, nu och tidigare (Milstolpar i gärdsgårdsserien och Ansiktet mot muren), tycks ha hittat "litterärt värde" där Författareföreningens arbetsgrupp kammat noll.

Men hellre uppskattande recensioner än medlemskap i FSF. (Om det är fråga om antingen eller.)

tisdag 26 juni 2018

Den glada amatörens återkomst

Jag återvände igår från en midsommarnattsdröm, mycket fotboll på/i TV (världsmästerskapen spelas som bäst i Ryssland). För övrigt skrev Mårten Westö en intressant essä
"Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans" (Svenska Yles nätsidor, 27.6.2018; han har tydligen också fått en kick året 1974, själv skrev jag om det för fyra år sedan, "Football - change the way things turns").

Då jag klev över tröskeln väntade två försändelser på mig, dels nyaste Nya Argus med en baksida bestående av min dikt "Gulnade sidor, brukspoesi", dels ett brev från Finlands Svenska Författareförening.

Jag har ju betraktat mig som en glad amatör, vilket en del recensenter tog fasta på då de skrev om Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), de tyckte att jag var onödigt anspråkslös. Det jag själv hade i tankarna var det att skrivandet borde ge upphov till glädje för den som skriver och att jag är en amatör eftersom jag inte lever på skrivande, är inte professionell utövare. 

Ändå beslöt jag mig i något skede att tänk om jag trots allt skulle ansöka om medlemsskap i Finlands Svenska Författareförening, det formella kravet är visst utgivning av minst två böcker, och jag har hela tre stycken på mitt samvete.

Så jag skickade in min ansökan jämte ett exemplar vardera av Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster, som föreningens arbetsgrupp bestående av tre medlemmar ur styrelsen - grand jury - skulle läsa och ta ställning till.

(Eftersom jag i en efterskrift i min föregående diktsamling hade skrivit rader som "Trots det är olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt enbart författare och Nobelpristagare. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält." tänkte jag att det kunde tas som en viss sorts kritik och möjligen inte precis tala till min fördel.)

Föreningen är de finlandssvenska skönlitterära författarnas fackförening, den är viktig och behövs, fyller många funktioner, på olika sätt. Klart att det skall vara högt till tak, med andra ord höga trösklar, vem som helst får inte bli medlem, helt enkelt. Standarden borgar för god verksamhetsgrund, att medlemmarna tas på allvar.

Eftersom jag tycker så, är det självklart att jag på inget sätt föreställde mig att det är lätt som en plätt att bli accepterad i de finlandssvenska författarnas officiella skara. Trots det blev jag en aning snopen då jag sprättade upp och läste brevet.

Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) "estetisk fördjupning". Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.

Den här korta "recensionen" är så till vida intressant, att den liksom är mycket strängare än de recensenter som skrivit om Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster i dagstidningar och tidsskrifter. Det händer ju att författare kan klaga på alltför sträng kritik, att recensenter inte begripit sig på de konstnärliga helheterna et cetera, men nu visar det sig alltså, i mitt fall, att författare själva kan vara ännu strängare än de strängaste kritiker. 

Klipp ur recensioner står att läsa i den här bloggen (Ett projekt ryggverk), det är fritt fram att böka och rota. Men visst tänker jag på Ann-Christin Snickars recension av Väggfönster i Åbo Underrättelser (3.2.2018) där hon skriver bland annat så här:

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

Dessutom tänker jag på den reaktion en recensent uppvisade på mitt svar, att nej, ingen annan har förhandsläst Väggfönster, jag har komponerat helheten själv - och den reaktionen var att jag verkligen gjort redigeringen bra. Även om det här skedde utanför spalterna, blev jag väldigt nöjd, eftersom jag medvetet byggt upp en helhet och att jag själv liksom tänkt in i minsta detalj. Det vill säga både skrivit och satt samman en samling som jag själv skulle vilja läsa.

Till och med den i övrigt smått/rätt kritiska Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet (28.3.2018) tyckte att "Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida." Det var just det här som var en del av den avsiktliga redigeringen, så jag upplever själv att jag lyckats i min strävan.

Att Finlands Svenska Författareförening så pass mycket betonar själva redigeringen är vid en första eftertanke smått överraskande. Jag vet med säkerhet att många författare - också föreningens författarmedlemmar - får mer eller mindre hjälp av förlagens lektörer. Det inte författana enbart som sköter den biten. Så om den biten nu kan fälla utslag, borde inte då också förlagens lektörer få bli medlemmar eller del-medlemmar i Finlands Svenska Författareförening. Utan lektör ingen välredigerad författare.

Men då jag tänker litet efter, förstår jag bättre. Det kanske inte handlar bara om redigering utan också om det sätt på vilken utgivningen skett.

***

Vid ett seminarium som Svenska Kulturfonden ordnade om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett knappt ett par år sedan talade bland andra kritikern Tatjana Brandt: "Hon uttrycker också en viss oro över att självutgivning blivit vanligare. Vid självutgivning är kvalitetskontrollen inte den samma som vid bokutgivning via ett förlag." ("Finlandssvenska litteraturen – ekosystemet som desperat behöver läsare", Hufvudstadsbladet 1.11.2016)

Jag utgår från att Finlands Svenska Författareförenings arbetsgupp som bedömt mina alster tänkt litet i samma banor, Och då kommer jag igen fram till den samma slutsatsen. För att klara ribban måste du ha den där kvalitetskontrollen i ryggen, erkända förlags lektörer som räddare i nöden. Det räcker inte med att du visar att du kan skriva, utan någon på ett förlag måste ha redigerat - och redigerat just så som man på förlag redigerar (så som författare lärt sig att deras lektörer redigerar och gör litteratur av deras manuskript).

söndag 27 maj 2018

Lördagssoffan genom väggfönster

Poeten Nicko Smith har en itressant serie reflektioner på gång: "Poetens lördagssoffa". I nummer #10 har jag själv beretts sittplats. Före mig har Matilda Södergran, Thomas Brunell, Jörgen Mattlar, Åsa Maria Kraft, Ann-Sofi Carlsson, Emma Ahlgren, Månskensbonden (Markus Bergfors, Tomas Mikael Bäck och Ralf Andtbacka. Den sistnämnda premiärsatt lördagssoffan 26.3.2018.

Ur Andtbackas svar på tal om poesins situation eller kris fiskar jag upp den sista meningen: "Med åren har jag blivit allt mer övertygad om att lyriken är litteraturens kackerlacka, den kommer att finnas kvar också efter apokalypsen." Själv svarade jag beträffande likande frågeställning: "Vi som njuter av den kan väl bara vara glada att vi har det här njutningsmedlet (och efter oss ”syndafloden”). Om man måste skapa ett intresse, så finns det säkert en och annan hund begraven där någonstans."

Nicko Smith - Poetens reflektioner finns på adressen https://nickopoet.wordpress.com/ 

Tio första gästerna i Poetens lördagssoffa

lördag 12 maj 2018

Fyrtiotalist

Det slog mig att jag första gången såg mina dikter i tryck för dryga 40 år sedan, i Finsk Tidskrift. Den ena av dem ingick senare samma år, hösten 1978, i min debutsamling Ansiktet mot muren. 

måndag 9 april 2018

Nej nu blommar det!

Erik Bergqvist recenserade Väggfönster i Hufvudstadsbladet 28.3.2018. Också Ann-Christin Snickars tyckte i Åbo Underrättelser om det oväntade: "Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket."

Men där Snickars såg stilsäkerhet, fann Bergqvist alltså ojämnheter, "sådant som känns påbörjat och lämnat i hast".

Visst hittade Bergqvist bland annat "småfinurliga meditationer", "livsvisdom, allvarliga och lite mer tramsiga språklekar". Och tillägger han, "Högnäs starkt bildspråkliga impuls saknar inte värde".

Sedan kan man smått undra vad Bergqvist riktigt menar med ordet - bedömningen - "osannolik" i det följande:

"Efter ett allegoriskt kärlekspoem med en avslutande Edith Södergran-variation följer den osannolika "Modeflugor, 1235" som börjar 'Det är en dag som andra / mot slutet av Songdynastin'."

Dikten Bergqvist refererar till ingår också i Lyrikvännen 1 / 2018 (f.ö. ett nummer som tillägnas Elsa Grave), och där med en förklaring (se nedan).

Avslutningsvis anser Bergqvist att "Inget fel på spretiga buketter, men inte heller fel att gallra... Så finns, som sagt, ändå dikter som på sitt vis bär vad de skall bära, ända in i läsaren. Till exempel denna, 'Stora granen':

Solen blåser ut tungan.
Ett flexibelt spetsmoln.
Ringlar över blånaden,
slickar den djupare.
Sommardagens
varma sensus.

Också evigheter
har en dekorerad punkt."

Det lustiga är ju, att i det skede (under större delen av år 2017) då jag sammanställde Väggfönster, gallrade, filade och målade över, var Stora granen en av de dikter jag inte var speciellt nöjd med, som jag var på vippen att kassera. Tur för Erik Berqvist gjorde jag det ändå inte.

(Nu kunde man också ha tänkt sig, att Bergqvist hade nämn den dikt där den rätt unge skribenten röker torra Hufvudstadsblad, eftersom han recenserar i nämnda tidning. Det att han inte gjorde det, kullkastar åtminstone inte min försynta misstanke, att han skyndat igenom Väggfönster och stängt det lika hastigt som han öppnat.)



tisdag 27 mars 2018

Hallå där - bakom Väggfönster

Ett inslag i Syd-Österbottens serie Hallå där i början av mars. - Med anledning av Väggfönster, tredje och avslutande delen i Lilla barriärtrilogin.

lördag 24 februari 2018

tisdag 6 februari 2018

ÅU: "Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån"

Ann-Christine Snickars recenserar Väggfönster i Åbo Underrättelser 3.2.2018 under rubriken ovan.

"'Väggfönster' tar upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar."

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

("Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån")

söndag 14 januari 2018

"Från 1918 till dystopisk framtid"

Fotot ovan är klippt ur Hufvudstadsbladets artikel "Från 1918 till dystopisk framtid" (11.1), om den finlandssvenska bokutgivningen våren 2018.

Texten innehåller uppgifter från Ellips, Förlaget M, PQR, Schildts & Söderströms och Svenska litteratursällskapet. Marginal, Minimal Förlag och Vilda har ingen utgivning i vår. Litorales och Scriptums uppgifter saknas.

Det gör däremot inte Ett Projekt Ryggverks notering, i artikelns nätversion:

"Poesi

Emma Ahlgren: Isotopia , Ellips förlag, april. Debutdiktsamling.

Eva-Stina Byggmästar: Orkidébarn, Schildts & Söderströms, mars. Känsliga själar och det hudlösa barnet, den andra barndomen eller konsten att bli sin egen farfar. Den produktiva, innovativa och naturnära poeten bringar glädje.

Tomas Mikael Bäck: Morgon, Schildts & Söderströms, januari. En meditation över en gul husgavel på en målning av Fanny Churberg, naturen och musiken, det korta formatet och långa bågar. Författarens tjugoandra diktsamling.

Oscar Rossi: Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång, Ellips förlag, maj.

Matilda Södergran: Överlevorna, Schildts & Söderströms, april. Om det som försiggår människor emellan, "Medgörlighetens förbannelse. Smärtkransen runt samtalet."

Gunnar Högnäs: Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk, januari. Dikter."

Som synes ger Ellips ut två diktsamlingar våren 2018, Schildts & Söderströms tre, medan till exempel Förlaget M inte ger ut någon alls. Situationen är beskrivande för de senaste årens poesiverksamhet och intresse i den finlandssvenska verkligheten. Läget innevarande vår är helt normalt. Kanske antalet titlar till och med är större än intresset hos den läsande allmänheten, så ingen vits att klaga.

söndag 7 januari 2018

Distribution, beställningar

Gunnar Högnäs: Väggfönster, (2018), dikter, 140 sidor.
Gunnar Högnäs: Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), dikter, 120 sidor.

Böcker kan beställas till bokhandlar via
Kirjavälitys.
De finns tillgänglig för bibliotek hos
Btj.
De finns också till salu på nätet hos bland andra följande:
Adlibris, Boklund, Booky, och CDON.COM.
Samt hos
Info.fi, Prisma,Suomalainen kirjakauppa, Lukulamppu, Mauri Kunnas kirjakerho,
Suuri Suomalainen Kirjakerho och
Turun Kansallinen Kirjakauppa.

I Åbo finns den på bokhandelsdisken i Kansallinen Kirjakauppa;
också Akademiska Bokhandeln kan ha.

I Sydösterbotten kan man titta in i
Luckan.

Övriga beställningar och kontakt:
Ett Projekt Ryggverk,
gunnar.hognas (at) gmail.com.

Väggfönster | diktsamling | 8.1.2018

Gunnar Högnäs: Väggfönster
Utgivningsdag: 8.1.18
 © Gunnar Högnäs
Dikter, 140 sidor.

Foton Gunnar Högnäs | C. Sirius, Bibliotheca
Bildbehandling omslag Gunnar Högnäs Nina Huurrevaara

Ombrytning layout Gunnar Högnäs
Ett Projekt Ryggverk
gunnar.hognas (at) gmail.com
ISBN 978-952-93-9315-2
Tryck Painosalama Åbo 2018

onsdag 20 september 2017

onsdag 6 september 2017

Gunnar i Gunnar, Asplund om Högnäs

 
Nu finns Milstolpar i gärdsgårdsserien i huset ritat av arkitekten Asplund, därför kallas biblioteket för Asplundhuset.

Stockholms stadsbiblioteks byggnad är alltså en skapelse av Gunnar Asplund och det invigdes 1928, för snart 90 år sedan och 15 år efter det att Åbo huvudbiblioteks Bibliotheca togs i bruk.

Milstolpar i gärdsgårdsserien finns förutom i Stockholms stadsbiblioteks samling också i Poesibazaren:

"Här kan du titta i blädderexemplar av ny lyrik, lyssna på författare som läser och talar om poesi samt läsa i våra tidskrifter. I rotundan finns låneexemplar av all poesi.

Poesi är en genre som rymmer otroligt många olika stilar och som förändras hela tiden. Hos oss på Stadsbiblioteket finner du den allra nyaste och mest moderna poesin, den som bryter nya vägar och utmanar, men också den som tröstar och ger oss energi. Vi har dessutom all den poesi som kommit tidigare, romantiker, modernister, konkretister."

måndag 24 juli 2017

Science fiction i gärdsgårdsserien

Tillsammans med min kompis Stefan - som senare skissade pärmbild och teckningar för min debutsamling Ansiktet mot muren (1978) - skrev jag några science fiction noveller under skoltiden, i mitten av 1970-talet. Vi skickade en till SFSF:s (Skandinavisk Förening för Science Fiction) fanzin.

Namn som John-Henri Holmberg, Mats Dannewitz Linder, Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg har varit redaktörer för tidningen; då vi postade vill jag minnas att Mårtensson höll i trådarna.

Också Stieg Larsson figurerade i de sammanhangen. Larsson hade vi ändå aldrig någon kontakt med. Men under inspelningarna av Mika Kaurismäkis The Girl King råkade jag få en liten pratstund med Michael Nyqvist som spelade Mikael Blomkvist i Millennium-serien. Det artade sig till en intressant diskussion om "hon, han och hen" i det svenska 2000-talets språkbruk. Mötet illustrerade på sitt sätt tumregeln att det på sin höjd är sex steg (personer) till vilken som helst människa på vårt klot.

I Ansiktet mot muren syntes ännu några spår av det tidiga(re) intresset för science fiction. Milstolpar i gärdsgårdsserien innehåller inte längre sf-smulor, bara vissa rymdperspektiv och teknologi-hänvisningar.



Klipp ur SFSF-fanzinets innehåll,
nr 67, år 1975.
Vi skrev under pseudonymen
Konrad & Hula, men vårt följebrev
har tydligen gett arkivarien
uppslaget att bunta ihop oss
under samma släktnamn.
Novellen Ditt liv är ett
för mycket handlade
om överbefolkningshotet.
 

tisdag 9 maj 2017

Till minnet av en tolvårig flicka, offer för hat, för terrorism, för vår mänsklighet

Jag har fått fina recensioner för Milstolpar i gärdsgårdsserien, åtminstone är jag mer än nöjd.

Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.

Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.

Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.

De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.

Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.

På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.

Girl gone, but the memory

It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.

But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.

The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.

This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.

She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.

But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.

The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.

And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.

But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.

fredag 14 april 2017

Överhuden (latin: epidermis) i gärdsgårdsserien

Allt
emellanåt
blir nätet en
automatisk gene-
rerare av surrealism.

Dofac.com har en träff eller tråd med sökordet "Överhud".


Förutom en artikel om överhud i Wikipedia, lägger Dofac.com fram bland annat ett inlägg i bloggen Allas med rubriken "Akne och dålig hud: Hudläkarens bästa råd!" och en bokrecension på Svenska Yles sidor, "Lyrik med glimt och splint i ögat".


Bloggtexten innehåller ordet överhud och recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien citerar några rader ur en dikt:
"Fingrar trevar över hud, / övar sig i melodier, / pauser, / kaskader. // Du är över mig nu, / du är över nu."

Så kan det på nätet, ofrivilligt eller inte, skapas vardagssurrealism. - Litet åt det håll som Comte de Lautréamont (Isidore Lucien Ducasse) pekade ut för halvtannat sekel sedan.

"det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord"
(Comte de Lautréamont, Maldorors sånger, 1869)



Vad lär jag mig av detta. Ja, ibland brukar recensenter et cetera tala om hudlös dikt. Eftersom min dikt möter överhud, kan den alltså inte kallas hudlös.

tisdag 11 april 2017

Kungliga gärdsgården

http://libris.kb.se/bib/20194033?vw=full
Första lilla stolpskottet i Sverige. Kungliga biblioteket har katalogiserat och ställt på avbytarhyllan. Att en artikel som heter Mellan två böcker (om två böcker av Fredrik Lång och Kjell Westö) ingår mellan två böcker ser ju nästan ut som en tanke, eller åtminstone som poesi.

torsdag 16 mars 2017

Nya Argus spanar in milstolpar

Pia Ingström plockar och fyndar under rubriken "Nya Argus chockerar, JP Roos vet bäst" i söndagens Hufvudstadsblad (12.3.2017). - "Inte precis allt finlandssvenskt recenseras i HBL, och inte kommer riktigt allt med i Argus' årsöversikter heller, men mycket nog. Maili Öst har läst elva nya diktsamlingar..."

En av de nya är Milstolpar i gärdsgårdsserien, "...en tankeväckande vackert formgiven bok och under det ståtliga förlagsnamnet 1PR eller Ett Projekt Ryggverk" som Öst skriver i Nya Argus (Nr 1-2 * 2017, ss 10-11, 14). Hon lyfter fram byten av mikro- och makroperspektiv, namngivningen av dikterna. Speciellt gläder det att hon hittar fram till de röda trådarna i riktning utanför gärdsgårdsserien.

"'Gräset är mullens sätt / att svalka sig.' verkade Gunnar Högnäs, i en dikt han förankrat på en kyrkogård i Närpes, ifjol svara på Gösta Ågrens tal i Dikter utan land ett år tidigare: 'Gräset är mullens sätt att / brinna.'"

tisdag 7 februari 2017

1PR 8.1.2018 | Väggfönster

Gunnar Högnäs: Väggfönster.
Ny diktsamling inbokad för Ett Projekt Ryggverk måndag 8.1.2018.

lördag 21 januari 2017

Förstärkt verklighet bortom gärdsgårdsserien

En milstolpe igen då Donald Trump installerades på sin tron igår fredag 20.1.2017. Han var sig själv trogen i sitt tal, det blev en förstärkt verklighet.

Så heter också min  dikt i senaste numret av Nya Argus,
och berör, tangerar, dessutom DT himself (skriven i glappet mellan Trumps valseger- och farsdag).

I samma nummer (11-12 - 2016) ingår Laura Saarikoskis och Saska Saarikoskis artikel Trump och teorin om den Stora Lögnen (som är ett utdrag ur deras bok Trump och vredens Amerika).

fredag 9 december 2016

Eller så inte (rikligare lyrikår)

                                                                                                                      Hufvudstadsbladet 9.12



Torsdag 1.12 öppnade Hufvudstadsbladet en kalenderlucka; fyndade i Schildts & Söderströms, Förlaget M:s, Marginals, Fontana Medias och Svenska Litteratursällskapets vårutgivning 2017.

I en Kommentar konstaterar Pia Ingström: "Poesititlarna är inte så många, men barnböcker finns det relativt gott om."

Enligt Ingströms genomgång är titlarna tre till antalet. S & S ger ut Eva-Stina Byggmästars Naturbarn. Dikter i urval 1986-2016 och Ulrika Nielsens & Nina Hagelbäcks gemensamma Ömhetsmarker. Förlaget M publicerar Jörgen Mattlars Att vända sig bort.

För ett par veckor sedan skrev jag om ett "Rikligare lyrikår". Där summerade jag för Schildts & Söderströms och Förlaget M:s del, att förstnämnda stod för sammanlagt sju diktsamlingar år 2016. Men under hösten prånglade bägge ut en endaste poesititel var på marknaden. Och S & S:s utgivning handlade dessutom om Gösta Ågrens Samlade dikter 1955–2015.

Det här innebär att Schildts & Söderströms under två årstider - i praktiken ett utgivningsår, alltså, hösten 2016 och våren 2017 - ger ut en nyskriven poesibok, Nielsens & Hagelbäcks "diktsamling med två signaturer, gemensam text uppvuxen ur vänskap". Av de inalles tre lyrikverken på S & S under nämnda period är de två övriga poesi i urval. Och Förlaget M:s lyrikskörd inom samma tidsram är två titlar.

Kanske hösten 2017 för med sig en rikligare lyrikutgivning på de två stora finlandssvenska förlagen. Om - eller förstås då - de här två stora aktörerna tillsammans "släpper fram" fem diktböcker hösten 2016 - våren 2017 (som sagt, i praktiken under ett helt år av utgivning), ser det just så dåligt ut som det kanske också är. I synnerhet som två av de fem är dikter som redan publicerats i olika sammanhang.

Det här tänker jag i mitt stilla sinne, samtidigt som jag ser att åtminstone en poet har chans att kamma hem Runebergspriset.

"Här är kandidaterna för Runebergspriset 2017": Vesa Haapala, Pauliina Haasjoki, Riitta Jalonen, Helmi Kekkonen, Henrika Ringbom, Minna Rytisalo, Peter Sandström och Sinikka Vuola.

Haasjokis Planeetta är den enda diktsamlingen bland de åtta kandiderande böckerna. Men Haapala och Vuola är poeter som likt Finlandiavinnaren Jukka Viikilä debuterar i romanform. Blir det igen fråga om poesismuggling, för att tala med Viikilä - lyrik i förklädnad?

tisdag 6 december 2016

Glimten i ögat, ansiktet mot muren

Det är inte alla gånger man får uppträda tillsammans med finalister i britternas X Factor.

Svenska Yle recenserade Milstolpar i gärdsgårdsserien: "Lyrik med glimt och splint i ögat" (5.12). Känns förstås skönt att ha kommit så pass god bit på vägen - att det som var ansiktet mot muren nu dessutom har glimten i ögat.

Det är också roligt att samtliga recensenter (i ÅU, HBL, VBL, Ny Tid, Yle) har hittat sina respektive infallsvinklar; tillsammans har de belyst Milstolpar i gärdsgårdsserien varvet runt, hela vägen, lyft på snart sagt varje sten och tuva.

Yles Marit Linqvist tycker att det "är en givande läsupplevelse – inte minst tack vare författarens uppenbara kärlek till språket och en smittande fascination för ordens valörer och konnotationer".

Än en gång är jag nöjd över att jag har lyckats göra mig förstådd, att innehåll och form strävar i samma riktning: "Gunnar Högnäs har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket – det sneda och snäva i tillvaron inte att förglömma."

måndag 28 november 2016

Milstolpar i Gutenberggalaxen

I april 2014 satt jag begeistrad i Åbo huvudbiblioteks Studio och hörde på Nina Burton. Hon uppträdde på Åbo poesidagar under två pass. Fredag 11.4 stod det "Närhet i Arkimedes tecken. Poeten och essäisten Nina Burton läser egna dikter" i programbladet. Lördag 12.4 höll hon ett föredrag "Om teknik och tecknens konst" som "tidigare gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm".

Jag hade inte många nyskrivna dikter i "lådan" (inte sedan 1980-talet), då i april två år tillbaka i tiden. Men bland de enstaka jag sparat på datorns hårdskiva hade jag valt ut en och skickat till Åbo Underrättelsers sommarbilaga. I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår den som (ii) i dikten Kvalmusik i sex akter (för övrigt också publicerad i tidskriften Horisont, 2/2015).

Efter att ha lyssnat till Nina Burton började det snurra och surra i mitt huvud. Den första dikten svaret i samlingen Ett svar i 24 skärvor blev rent konkret en inspirationskälla och kom ovan nämnda (ii) att växa ut till den 6-delade sviten.

Förutom de inspirationskällor, språngbrädor, bollplank jag nämner i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien bör Burton absolut nämnas. Jag är ledsen att jag inte skrev ut hennes namn redan i själva boken. Nu är det hög tid att reparera skadan så gott det går.

I svaret skrev hon så här:

Utsträckt på natten
hör jag hur regnet faller
över jorden,
ännu i skuggan
mellan mig och solen

när ljuset i
ett dubbelfönster tänds
tvärs över gården
och blir ett bokuppslag,
lysande nattligt
av sina blanka sidor

Och jag i min tur i Kvalmusik i sex akter, (iv):

det upplysta fönstret mittemot
öppnar sig som en elektronisk bok
i grånatten

regnet skriver finstilt
upp och ner
texten har ställt
sig på kant
med tillvaron

Så ni ser att jag är både tydligt inspirerad och också replikerar.

Temat för det årets Åbo poesidagar var poesi och teknik, vilket också satte spår, sådde frön i min gärdsgårdsserie. Men ett stort tack till Nina Burton - och ett minst lika stort grattis!

Idag har det nämligen klarnat, att ett av årets Augustpris tilldelats fackboken Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Det är ju Burton, även kallad "en av Nordens mest egensinniga essäister", som författat det mästerverket.

Och då, där och då, i Åbo huvudbiblioteks Studio 12.4.2014 var Nina Burton inne på det här med Erasmus och medierevolutioner. Det lät lovande och intressant det hon sa, och inte utan orsak.

torsdag 24 november 2016

Rikligare lyrikår

Det har varit ett år med flera fina understreckare för poesins del, åtminstone verkar det se så ut. Idag blev det klart att poeten Jukka Viikilä får årets Finlandiapris i skönlitteratur.
Vinnarromanen Akvarelleja Engelin kaupungista är Viikiläs första, efter två diktböcker. Själv tycker han (i en intervju för Yle, som jag här citerar fritt genom översättningar) att hans första prosabok är mera lyrisk än hans poesisamlingar. Han är också nöjd med valet av genre. Det är svårt att få en bred läsekrets för dikter, han valde att paketera sina meningar i romanform.

Romanen är egentligen den enda litteraturarten som säljer, så den är ett fint emballage för att lyriksmuggling till en större skara läsare, myser Viikilä.

Är den färska Finlandiaromanen med andra ord en smygseger för poesin? Eller visar den - också den - att dikten är ett till stor del förlorat kapitel. På samma sätt som årets val av Nobelpristagare. Många räknar, vill och önskar betrakta Bob Dylan som en fjäder i lyrikhatten. Själv är jag inte säker, övertygad om den saken. Till exempel Adonis hade varit ett mera framstegsvänligt val, ur poesins horisont sett.

Att poeter vinner lyrikpris är inte överraskande. Så att Catharina Gripenberg vann Sveriges Radios lyrikpris 2016 med sin Handbok att bära till en dräkt är i och för sig som det skall. Det man däremot kan hänga i julgranen är det faktum att hon är finlandssvensk, diktar på finlandssvenska. "Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få", som Eva Pursiainen konstaterar i en artikel i Yle Kulturs temahelhet om poesi.

Däremot är Katarina Frostensons fullträff Nordiska rådets litteraturpris 2016 för hennes Sånger och formler ett rent "fall" framåt också för lyriken i sig.

Som sagt finns det fortfarande hopp för poesin. Men situationen är som ökenvandring på nattgammal is, så det är bäst att inte hoppas alltför mycket.

Tankesmedjan Magma har undersökt den finlandssvenska litteraturförsäljningen åren 2011 och 2015. Kanske det inte direkt brinner i knutarna, inte mer än på andra håll i världen. I vilket fall som helst säljer poesin i klenaste laget. Och om jag räknat rätt var inte heller de två stora förlagens poesiutgivning särskilt omfattande under innevarande år.

En snabb koll i Bokkatalogen 2016 visar att Förlaget - som visserligen debuterade först under höstsäsongen - gav ut en diktsamling. Också Schildts & Söderströms nöjde sig med sig ett lika blygsamt antal (den obligatoriska kvoten?) under samma tidsperiod; dessutom var det fråga om ett band med samlade dikter. Allt som allt stod dessa två aktörer för sju diktsamling, eftersom Schildts & Söderströms vårutgivning 2016 ändå bjöd på fem stycken lyrikböcker.
Också ifjol var poesiutgivningen på ett stort finlandssvenskt förlag, det vill säga Schildts & Söderströms, sju till antalet - och också då var en av samlingarna fråga om nyutgivning.