Bookface: An Eye For An Eye

Milstolpar i gärdsgårdsserien (ansiktet mot boken).


Instagram bookfaces

Den glada amatörens återkomst

Jag återvände igår från en midsommarnattsdröm, mycket fotboll på/i TV (världsmästerskapen spelas som bäst i Ryssland). För övrigt skrev Mårten Westö en intressant essä
"Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans" (Svenska Yles nätsidor, 27.6.2018; han har tydligen också fått en kick året 1974, själv skrev jag om det för fyra år sedan, "Football - change the way things turns").

Då jag klev över tröskeln väntade två försändelser på mig, dels nyaste Nya Argus med en baksida bestående av min dikt "Gulnade sidor, brukspoesi", dels ett brev från Finlands Svenska Författareförening.

Jag har ju betraktat mig som en glad amatör, vilket en del recensenter tog fasta på då de skrev om Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), de tyckte att jag var onödigt anspråkslös. Det jag själv hade i tankarna var det att skrivandet borde ge upphov till glädje för den som skriver och att jag är en amatör eftersom jag inte lever på skrivande, är inte professionell utövare. 

Ändå beslöt jag mig i något skede att tänk om jag trots allt skulle ansöka om medlemsskap i Finlands Svenska Författareförening, det formella kravet är visst utgivning av minst två böcker, och jag har hela tre stycken på mitt samvete.

Så jag skickade in min ansökan jämte ett exemplar vardera av Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster, som föreningens arbetsgrupp bestående av tre medlemmar ur styrelsen - grand jury - skulle läsa och ta ställning till.

(Eftersom jag i en efterskrift i min föregående diktsamling hade skrivit rader som "Trots det är olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt enbart författare och Nobelpristagare. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält." tänkte jag att det kunde tas som en viss sorts kritik och möjligen inte precis tala till min fördel.)

Föreningen är de finlandssvenska skönlitterära författarnas fackförening, den är viktig och behövs, fyller många funktioner, på olika sätt. Klart att det skall vara högt till tak, med andra ord höga trösklar, vem som helst får inte bli medlem, helt enkelt. Standarden borgar för god verksamhetsgrund, att medlemmarna tas på allvar.

Eftersom jag tycker så, är det självklart att jag på inget sätt föreställde mig att det är lätt som en plätt att bli accepterad i de finlandssvenska författarnas officiella skara. Trots det blev jag en aning snopen då jag sprättade upp och läste brevet.

Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) "estetisk fördjupning". Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.

Den här korta "recensionen" är så till vida intressant, att den liksom är mycket strängare än de recensenter som skrivit om Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster i dagstidningar och tidsskrifter. Det händer ju att författare kan klaga på alltför sträng kritik, att recensenter inte begripit sig på de konstnärliga helheterna et cetera, men nu visar det sig alltså, i mitt fall, att författare själva kan vara ännu strängare än de strängaste kritiker. 

Klipp ur recensioner står att läsa i den här bloggen (Ett projekt ryggverk), det är fritt fram att böka och rota. Men visst tänker jag på Ann-Christin Snickars recension av Väggfönster i Åbo Underrättelser (3.2.2018) där hon skriver bland annat så här:

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

Dessutom tänker jag på den reaktion en recensent uppvisade på mitt svar, att nej, ingen annan har förhandsläst Väggfönster, jag har komponerat helheten själv - och den reaktionen var att jag verkligen gjort redigeringen bra. Även om det här skedde utanför spalterna, blev jag väldigt nöjd, eftersom jag medvetet byggt upp en helhet och att jag själv liksom tänkt in i minsta detalj. Det vill säga både skrivit och satt samman en samling som jag själv skulle vilja läsa.

Till och med den i övrigt smått/rätt kritiska Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet (28.3.2018) tyckte att "Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida." Det var just det här som var en del av den avsiktliga redigeringen, så jag upplever själv att jag lyckats i min strävan.

Att Finlands Svenska Författareförening så pass mycket betonar själva redigeringen är vid en första eftertanke smått överraskande. Jag vet med säkerhet att många författare - också föreningens författarmedlemmar - får mer eller mindre hjälp av förlagens lektörer. Det inte författana enbart som sköter den biten. Så om den biten nu kan fälla utslag, borde inte då också förlagens lektörer få bli medlemmar eller del-medlemmar i Finlands Svenska Författareförening. Utan lektör ingen välredigerad författare.

Men då jag tänker litet efter, förstår jag bättre. Det kanske inte handlar bara om redigering utan också om det sätt på vilken utgivningen skett.

***

Vid ett seminarium som Svenska Kulturfonden ordnade om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett knappt ett par år sedan talade bland andra kritikern Tatjana Brandt: "Hon uttrycker också en viss oro över att självutgivning blivit vanligare. Vid självutgivning är kvalitetskontrollen inte den samma som vid bokutgivning via ett förlag." ("Finlandssvenska litteraturen – ekosystemet som desperat behöver läsare", Hufvudstadsbladet 1.11.2016)

Jag utgår från att Finlands Svenska Författareförenings arbetsgupp som bedömt mina alster tänkt litet i samma banor, Och då kommer jag igen fram till den samma slutsatsen. För att klara ribban måste du ha den där kvalitetskontrollen i ryggen, erkända förlags lektörer som räddare i nöden. Det räcker inte med att du visar att du kan skriva, utan någon på ett förlag måste ha redigerat - och redigerat just så som man på förlag redigerar (så som författare lärt sig att deras lektörer redigerar och gör litteratur av deras manuskript).

Distribution, beställningar

Gunnar Högnäs: [ Haicurriculum ], (2024), dikter, 108 sidor.
Gunnar Högnäs: Notapparat, (2021), dikter, prosasviter, 190 sidor.
Gunnar Högnäs: | Haiculdesac |, (2020), dikter, 118 sidor.
Gunnar Högnäs: Väggfönster, (2018), dikter, 140 sidor.
Gunnar Högnäs: Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), dikter, 120 sidor.

OBS! att [ Haicurriculum ] för tillfället endast via Ett Projekt Ryggverk!

***

De aktörer som använder Kirjavälitys kan beställa via Kirjavälitys.
De aktörer som använder Booky kan beställa via Booky.

De finns också till salu på nätet hos bland andra följande:Adlibris, Akademiska Bokhandeln, Boklund, Booky, och CDON.COM.

Samt hos till exempel Prisma, Suomalainen kirjakauppa och Turun Kansallinen Kirjakauppa.

I Åbo finns den på bokhandelsdisken i Kansallinen Kirjakauppa;
också Akademiska Bokhandeln kan ha.

Övriga beställningar och kontakt:
Ett Projekt Ryggverk,
gunnar.hognas (at) gmail.com.

Poesi som går åt på Stockholms stadsbibliotek

Helt kul att för en stund finnas med på Stockholms stadsbiblioteks lista med 57 st diktsamlingar (per 20.9): "Här hittar du den mest lånade poesin på svenska det senaste året".
(Milstolpar femte från vänster i rad tre uppifrån sett.)

Gunnar i Gunnar, Asplund om Högnäs

 

Nu finns Milstolpar i gärdsgårdsserien i huset ritat av arkitekten Asplund, därför kallas biblioteket för Asplundhuset.

Stockholms stadsbiblioteks byggnad är alltså en skapelse av Gunnar Asplund och det invigdes 1928, för snart 90 år sedan och 15 år efter det att Åbo huvudbiblioteks Bibliotheca togs i bruk.

Milstolpar i gärdsgårdsserien finns förutom i Stockholms stadsbiblioteks samling också i Poesibazaren:

"Här kan du titta i blädderexemplar av ny lyrik, lyssna på författare som läser och talar om poesi samt läsa i våra tidskrifter. I rotundan finns låneexemplar av all poesi.

Poesi är en genre som rymmer otroligt många olika stilar och som förändras hela tiden. Hos oss på Stadsbiblioteket finner du den allra nyaste och mest moderna poesin, den som bryter nya vägar och utmanar, men också den som tröstar och ger oss energi. Vi har dessutom all den poesi som kommit tidigare, romantiker, modernister, konkretister."

Överhuden (latin: epidermis) i gärdsgårdsserien

Allt
emellanåt
blir nätet en
automatisk gene-
rerare av surrealism.

Dofac.com har en träff eller tråd med sökordet "Överhud".

Förutom en artikel om överhud i Wikipedia, lägger Dofac.com fram bland annat ett inlägg i bloggen Allas med rubriken "Akne och dålig hud: Hudläkarens bästa råd!" och en bokrecension på Svenska Yles sidor, "Lyrik med glimt och splint i ögat".

Bloggtexten innehåller ordet överhud och recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien citerar några rader ur en dikt:
"Fingrar trevar över hud, / övar sig i melodier, / pauser, / kaskader. // Du är över mig nu, / du är över nu."

Så kan det på nätet, ofrivilligt eller inte, skapas vardagssurrealism. - Litet åt det håll som Comte de Lautréamont (Isidore Lucien Ducasse) pekade ut för halvtannat sekel sedan.

"det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord"
(Comte de Lautréamont, Maldorors sånger, 1869)


Vad lär jag mig av detta. Ja, ibland brukar recensenter et cetera tala om hudlös dikt. Eftersom min dikt möter överhud, kan den alltså inte kallas hudlös.

Kungliga gärdsgården

Första lilla stolpskottet i Sverige. Kungliga biblioteket har katalogiserat och ställt på avbytarhyllan. Att en artikel som heter Mellan två böcker (om två böcker av Fredrik Lång och Kjell Westö) ingår mellan två böcker ser ju nästan ut som en tanke, eller åtminstone som poesi.

Nya Argus spanar in milstolpar

Pia Ingström plockar och fyndar under rubriken "Nya Argus chockerar, JP Roos vet bäst" i söndagens Hufvudstadsblad (12.3.2017). - "Inte precis allt finlandssvenskt recenseras i HBL, och inte kommer riktigt allt med i Argus' årsöversikter heller, men mycket nog. Maili Öst har läst elva nya diktsamlingar..."

En av de nya är Milstolpar i gärdsgårdsserien, "...en tankeväckande vackert formgiven bok och under det ståtliga förlagsnamnet 1PR eller Ett Projekt Ryggverk" som Öst skriver i Nya Argus (Nr 1-2 * 2017, ss 10-11, 14). Hon lyfter fram byten av mikro- och makroperspektiv, namngivningen av dikterna. Speciellt gläder det att hon hittar fram till de röda trådarna i riktning utanför gärdsgårdsserien.

"'Gräset är mullens sätt / att svalka sig.' verkade Gunnar Högnäs, i en dikt han förankrat på en kyrkogård i Närpes, ifjol svara på Gösta Ågrens tal i Dikter utan land ett år tidigare: 'Gräset är mullens sätt att / brinna.'"

Glimten i ögat, ansiktet mot muren

Det är inte alla gånger man får uppträda tillsammans med finalister i britternas X Factor.

Svenska Yle recenserade Milstolpar i gärdsgårdsserien: "Lyrik med glimt och splint i ögat" (5.12). Känns förstås skönt att ha kommit så pass god bit på vägen - att det som var ansiktet mot muren nu dessutom har glimten i ögat.

Det är också roligt att samtliga recensenter (i ÅU, HBL, VBL, Ny Tid, Yle) har hittat sina respektive infallsvinklar; tillsammans har de belyst Milstolpar i gärdsgårdsserien varvet runt, hela vägen, lyft på snart sagt varje sten och tuva.

Yles Marit Linqvist tycker att det "är en givande läsupplevelse – inte minst tack vare författarens uppenbara kärlek till språket och en smittande fascination för ordens valörer och konnotationer".

Än en gång är jag nöjd över att jag har lyckats göra mig förstådd, att innehåll och form strävar i samma riktning: "Gunnar Högnäs har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket – det sneda och snäva i tillvaron inte att förglömma."

Milstolpar i Gutenberggalaxen

I april 2014 satt jag begeistrad i Åbo huvudbiblioteks Studio och hörde på Nina Burton. Hon uppträdde på Åbo poesidagar under två pass. Fredag 11.4 stod det "Närhet i Arkimedes tecken. Poeten och essäisten Nina Burton läser egna dikter" i programbladet. Lördag 12.4 höll hon ett föredrag "Om teknik och tecknens konst" som "tidigare gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm".

Jag hade inte många nyskrivna dikter i "lådan" (inte sedan 1980-talet), då i april två år tillbaka i tiden. Men bland de enstaka jag sparat på datorns hårdskiva hade jag valt ut en och skickat till Åbo Underrättelsers sommarbilaga. I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår den som (ii) i dikten Kvalmusik i sex akter (för övrigt också publicerad i tidskriften Horisont, 2/2015).

Efter att ha lyssnat till Nina Burton började det snurra och surra i mitt huvud. Den första dikten svaret i samlingen Ett svar i 24 skärvor blev rent konkret en inspirationskälla och kom ovan nämnda (ii) att växa ut till den 6-delade sviten.

Förutom de inspirationskällor, språngbrädor, bollplank jag nämner i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien bör Burton absolut nämnas. Jag är ledsen att jag inte skrev ut hennes namn redan i själva boken. Nu är det hög tid att reparera skadan så gott det går.

I svaret skrev hon så här:

Utsträckt på natten
hör jag hur regnet faller
över jorden,
ännu i skuggan
mellan mig och solen

när ljuset i
ett dubbelfönster tänds
tvärs över gården
och blir ett bokuppslag,
lysande nattligt
av sina blanka sidor

Och jag i min tur i Kvalmusik i sex akter, (iv):

det upplysta fönstret mittemot
öppnar sig som en elektronisk bok
i grånatten

regnet skriver finstilt
upp och ner
texten har ställt
sig på kant
med tillvaron

Så ni ser att jag är både tydligt inspirerad och också replikerar.

Temat för det årets Åbo poesidagar var poesi och teknik, vilket också satte spår, sådde frön i min gärdsgårdsserie. Men ett stort tack till Nina Burton - och ett minst lika stort grattis!

Idag har det nämligen klarnat, att ett av årets Augustpris tilldelats fackboken Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Det är ju Burton, även kallad "en av Nordens mest egensinniga essäister", som författat det mästerverket.

Och då, där och då, i Åbo huvudbiblioteks Studio 12.4.2014 var Nina Burton inne på det här med Erasmus och medierevolutioner. Det lät lovande och intressant det hon sa, och inte utan orsak.

Far och son i AB

Akademiska Bokhandeln i Åbo hyllar med fin spelblick inför farsdagen.

Ny tid i gärdsgårdsserien

Bengt Berg recenserar Milstolpar i gärdsgårdsserien i Ny Tid och tycker bl.a. så här:

"Bokens titel är för övrigt lika blygsam som förlagsnamnet är förbryllande: Ett Projekt Ryggverk. Men dikterna är bra, somliga möjligen för 'bra' – lite överfyllda kan man tycka. Jag är ganska övertygad om att upphovsmannen skulle kunna berätta mycket intressanta saker runt dikternas tillkomst och innehållet mellan raderna, det är en känsla som infinner sig."

"...Denna beläsenhet skymmer inte alls sikten för Högnäs, vars dikter visserligen tycks vara tillkomna av ren och skär lust, men också med en helt egen klang."

"Men ibland kan det bli för mycket av det goda som när sommaren blir för kort i rocken, när hackspetten tar sig rytmisk syl i vädret med hjälp av telefonstolpens plåthätta eller hur metamorfosen lanserar furstliga lyriska utbrott.

Som stämningsskapande miljöåtergivare är dock Högnäs ofta påtagligt på plats; eller när ljudregistreringar blir skir poesi; filosofiska funderingar på vår plats inte bara i rummet utan i den tänjbara tiden, och livet är helt uppenbart som en parentes i allt 'det andra'".

Hela recensionen här: "Dikter i tid och rum" (Ny Tid 11.11)

Bibliotekslagen i gärdsgårdsserien

Finland firar ett sekel av självständighet nästa år. Så är det meningen. Samtidigt är det också meningen att Finland skall få en ny bibliotekslag, modell 2017. Det finns alltid risker i släptåg, då förändringar sker. Svenska Yles rubrik mot slutet av oktober pekar på ett möjligt scenario: "Bibliotekslagen förnyas: 'Riskerna störst för små kommuner'".

"Högnäs jobbar på Åbo Akademis bibliotek", hette det i Vasabladets recension av Milstolpar i gärdsgårdsserien - "En glädjekant på tillvaron" (en uppgift som rättades till följande dag; Åbo stadsbibliotek skall det ju vara). "Det har inte resulterat i att hans 'andra debut' skulle ha en karaktär av läsfrukter, men han nämner nog namn som inspiratörer: Aspenström, Tranströmer, Forström, Tove Jansson, Job i Bibeln, och Samuel Beckets berömda I väntan på Godot.", fortsätter stycket i Vbl.

Hoppas att väntan på en uppdaterad, moderniserad, mera inkluderande och uppfodrande bibliotekslag inte blir som att vänta på Godot. Själv var jag för ett och ett halvt år sedan inbjuden till en tillställning i Helsingfors (ordnad av undervisnings- och kulturministeriet) på tröskeln till första maj, för att tala ut om gamla respektive bibliotekslagen in spe. "På väg mot den nya bibliotekslagen, regional inlägg" löd min rubrik i utskrift på ministeriets sida.

Som Vasabladets recensent mycket riktigt påpekade, är mitt yrke inte det centrala i diktsamlingen. Men visst finns ett par dikter som antingen direkt eller indirekt tangerar brödfödan. Den ena heter "Cirkelläsning". Den andra skrev jag i tåget, så att säga på väg från den nya bibliotekslagen (alltså från den där tillställningen i april 2015). Jag vet inte om sinnesstämningen har så mycket med den kommande bibliotekslagen att göra. Men nu då den första snön har fallit, hösten innan Finland 100, passar det att köra till:

Vitsippor

Det snöar vilt nu.
Kråkan klättrar uppför
väggen av flingor,
klapprar med vingarna
för att få spjärn
i något komprimerat
mellanrum.
Allt har sin tid.
Väderlekens upptåg
och passagerarnas
allvarliga uppsyn
på väg från Kyrkslätt
och april.

Svenska Gärdsgårdens Vänner

Som medlem i Svenska Folkskolans Vänner
får man till på köpet reklam om ny skönlitteratur
i fin förpackning gratis i postlådan.
(SFV Magasinet 3/2016)

Halloween i gärdsgårdsserien

Jag har inte firat Halloween.
Men en dikt i Milstolpar i gärdsgårdsserien
dyker upp i synfältet.

     
Stilleben

Veken brinner

och det är jag som är vek.

Ljuset släcker mig.

Jag är natten,

jag är mörkret.

Finns inget

att vara rädd för,

ingenting

annat.



Milstolpar i fiffelserien

Läser i tidningarna att enligt en ny rapport har e-böcker blivit allt populärare.
Påstås att e-läsningen blivit vardag liksom.

Knappa aderton procent hade enligt undersökningen köpt eller lånat
en e-bok under 2015, en ökning med hela femtio procent
jämfört med motsvarande förfrågan året innan (visserligen sägs det inte,
huruvida köparna-lånarna till på köpet läste böckerna).

Också Milstolpar i gärdsgårdsserien har blivit e-bok. Eller så ser det ut.
En sida som heter - kallar sig - Kirjat sinulle erbjuder Milstolpar som
"Muoto kirjan:Pdf,Epub,Mobi,Txt,iBook,Kindle".

I själva verket lär det handla om fiffel & båg.
Det finns sidor som denna som låtsas bjuda ut e-böcker för gratis nerladdning.

Men handlar inte om olaglig kopiering, utan om försök att locka besökare
till sidan och hösta in reklampengar, genom fin besöksstatistik.

Själva böckerna går det inte att ladda ner.
Idén är att skylta med tilldragande böcker och bokpärmar.

Jag kan väl känna mig rätt hedrad, antar jag.
(Det är ju nästan som att få ett litteraturpris.)

Minnets minne

Igår skulle min yngsta bror ha fyllt femtio år. Men han hann tillryggalägga bara hälften av de milstolparna. Ju längre vi lever, desto djupare lever vi - också - i våra minnen. Och en gång var jag på vippen att skriva upp, att det är våra minnen vi dör ifrån.

Det blev tal om min brors död, och en av oss sade, att minnet bleknat, att han låtit honom gå. Det är fint sagt. Förstås, då också handlar det om processer inom oss själva. Som det ofta konstaterats, jorden runt: så länge vi minns finns den bortgångna kvar. Ändå kan det vara svårt i längden, att hålla kvar minnet, som vi kommer ihåg det, och barmhärtigare att släppa taget.

Jag råkade se filmen "Mr. Holmes" med Ian McKellen i huvudrollen, också det igår. Jag blev tagen på sängen, jag hade inte väntat mig en så bra film, vetat att den finns. Filmens teman passade väl in i stämningarna: att minnas, att leva, att dö. Att ta emot stafettpinnen och låta gå.

I Milstolpar i gärdsgårdsserien återfinns en dikt, som tar fasta på konkreta minnen av min lillebror. Vila i frid.

Sankta Maria, på kyrkbacken

Fördriver tid
men tiden är inte
flyktig.
Den har gjutit sig fast
i urverkets visare,
fossilerats i kyrkklockornas
kläppar,
flänger av
och an som lågor
i syrebrist.

Gräset är mullens sätt
att svalka sig.
Och mitt.
Stakar mig igenom
gravstenars årtal
och namn.
Läser mellan rader.

Och han över min axel, leende,
inåtvänt,
som han en gång gjorde.

Röken följer mig.
Näsborrars minne.



(Kyrkan i Närpes heter Sankta Maria.)

Språkgrodan i gärdsgårdsserien

Recension "igen", tredje gången gillt. Fredrik Hertzberg finner nöje
i det han läser, redogör i Hufvudstadsbladet 15.9.

Milstolpar i Helmet

Tydligen finns det gärdsgårdsserier också i huvudstaden.

Glädjekanter i gärdsgårdsserien

Den andra recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien.
Den här gången är det Kaj Hedman som granskar;
 för Vasabladet 8.9:

"...men som vid en närmare läsning bjuder inte enbart på
mycket snärtiga och begåvade poesirader utan också
på en fungerande narrativ ordström där dikterna
ingalunda är utspridda korn, utan snarare är,
som titeln antyder, milstolpar i en serie
på en gärdsgård."

Speciellt uppskattar jag att Hedman lagt märke till
min ansats:

"Författaren har bemödat sig om att med omsorg
få dikterna att hänga ihop och stödja varandra,
till och med mera än en del poeter som ger
ut på så kallade etablerade förlag."