Ordfestival i Östhammar

Hösten glidflyger,

fäller sina löv. Färger
spränger i luften.

Gunnar Högnäs, Leverans från diktsamlingen Haiculdesac (2020)

Jag tycker att det är en mycket fin skildring i haiku-form av den årstid som kanske är den vackraste vi har, och som vi är mitt i just nu. Med alla sinnen öppna kan man åtminstone för en stund njuta av naturen och bli påmind om att världen i sig inte är så tokig ändå, även om, ja ni vet. Homo sapiens kämpar med sig själv. Med allt. Ibland mot.

Upplevelsen av det sköna och vackra i livet klarar vi oss knappast utan. Inte heller kan vi leva utan sådant som väcker vår fantasi, nyfikenhet, ger spänning, motstånd och vidgar våra horisonter på olika sätt. Det som får oss att känna en stunds njutning, frihet, bekräftelse, kommer nära, berör, förvånar, förströr, förundrar eller väcker engagemang."

Så står det i Josef Nyléns Ordförandebrev 7 / 2022. Det gäller Östhammars litteraturförening som ordnar Ordfestivalen (årets gick av stapeln för ett par dagar sedan, 15.10). 

Det är ju alltid trevligt då ens ordfestande sprider sig, exempelvis till Östhammar i Uppsala län. 

Åbo Underrättelser om | Haiculdesac | - "I stället blir bildspråket så mycket starkare"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Ann-Christine Snickars var först ut med att recensera | Haiculdesac |  - "Känslans sjutton stavelser" (ÅU 29.1.2020).

”Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.

Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.”

”Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ’Tystnad är språkets / tavelduk. Språk är tystnad / i underläge.’ Den dikten heter ’Övertalning’.

Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.

De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.”

”I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ’Rötter’): ’Huvud alldeles / vitt, en maskrosboll. Minnets / vind lagt sig till ro.’”

***

Och jämför gärna Ann-Christine Snickars överblick här nedan med omdömet i Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, där Magnus William-Olsson tyckte till: "Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang... Greppet är inte särskilt lyckat."

Örnen ock Kråkan / Poesiåret 2020 om | Haiculdesac | - "kaotiska meningssammanhang"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, utgivare poesisajten Örnen och Kråkan, skärskådar Magnus William-Olsson De övriga böckerna.

Om | Haiculdesac | har han följande rader att komma med:

"Gunnar Högnäs (f. 1957) Haiculdesac är en helt annan karaktär. Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang. Så har dikten 

Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.

försätts med titeln 'Oraklet i Selfie' och kommentaren 'Årstider i ett. Vår höst'. Greppet är inte särskilt lyckat. Anti-haikus är inte en ovanlig genre, haikus som artikulerar sin poetik genom att förstöra. I bästa fall leder det till en förnyelse i tecknet av det samma. Men det putslustiga i Högnäs angrepp förtar, i mina ögon, effekten. Det mesta blir platt."

***

Det är naturligtvis inte lätt att skriva poesi. Men inte lätt att läsa och förstå heller, alla gånger. Det som för William-Olsson är putslustiga kommentarer är i självaverket rader med självständiga haiku-dikter som löper mera traditionellt från vänster till höger i en sträng, litet som undertexter i nyhetsprogram et cetera. W-O ser bara en kommentar till en viss haiku. I själva verket är raden "Årstider i ett. Vår höst" del av helhet som med titel och allt lyder:

Glimma

Poesi, alla
årstider i ett. Vår höst
blommar snöflingor.

Finsk Tidskrift om | Haiculdesac | - "behåller sin syrliga livssyn"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Finsk Tidskrift 3-4 / 2021 behandlar Jenny Jarlsdotter Wikström året som gått i poesin: "Alfabetets användning. Poesiåret 2020".

Granskningen av | Haiculdesac | återfinns i samband med underrubriken Vad kan bokstäverna?

"Gunnar Högnäs egenutgivna [Haiculdesac] är en samling haikudikter, men titelns återvändsgränd visar sig som en insikt i formens begränsning. En haiku är en återvändsgränd, men det gör att man kan slappna av och unna sig: 'Isbjörnen på sitt / isflak rakryggad, saknar / paddeluthyrning'. Högnäs behåller sin syrliga livssyn också när han förverkligar rolighetsprojekt. Hans haikuexperiment aktualiserar åter frågan om alfabetets användning jag tog upp i början. Vad ska vi egentligen med alfabetet till? Ska vi skriva haikudikter om klimatförändringen? Vad kan bokstäver och ord göra när de ställs emot smältande is och tinande kyrkogårdar?"

Nya Argus om | Haiculdesac | - "stramt hållna ögonblicksbilder...överraskande iakttagelser"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Nya Argus 1-2 / 2021 går Marit Lindqvist igenom ny inhemsk lyrik: "Dikter om bygd och blygd och regnbågsfärgade folkdräkter – det finlandssvenska lyrikåret 2020".

Beträffande | Haiculdesac | noterar hon:

"Till vardags jobbar Gunnar Högnäs som informatiker på Åbo stadsbibliotek, men vid sidan av brödfödan skriver han bland annat poesi. Debutsamlingen Ansiktet mot muren utkom år 1978, och sedan dess har Gunnar Högnäs gett ut några samlingar på eget förlag.

Gunnar Högnäs dikter kännetecknas allmänt av kluriga språklekar, en stillsam humor och välsvarvad ironi. I de tidigare diktsamlingarna har Högnäs visat att han har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket.

I | Haiculdesac | ger sig Gunnar Högnäs i kast med haikun som form och i dikterna följer han stavelseformen fem-sju-fem, men i övrigt förhåller han sig fritt till de krav som allmänt ställs på en äkta, traditionell haiku.

Slutresultatet är stramt hållna ögonblicksbilder, aforistiska tankefrön som ofta bjuder på överraskande iakttagelser, reflektioner som andas melankoli snarare än munterhet, en form av stillhet snarare än ståhej.

Huvud alldeles
vitt, en maskrosboll. Minnets
vind lagt sig till ro."

Vasabladet om | Haiculdesac | - "rätt så imponerande diktbok"

 Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

"Att hantera en återvändsgränd" (2.9.2020) är rubriken över Kaj Hedmans recension i Vasabladet.

"Gunnar Högnäs har tidigare skrivit flera experimenterande och språkligt spännande böcker. Med 'Väggfönster' inledde han ett projekt med ytterligare dimensioner, Han har, med alla dess risker och fördelar, valt att ge ut på 'eget förlag'. Det syns också i hans nyaste, rätt så imponerande diktbok 'Haiculdesac'.

"Boktiteln är kongenial. Genom att ifrågasätta kärnan i haikuformen, och samtidigt bekräfta den, låter författaren rubriken tala för sig själv: haiculdesac. Liksom allt annat i dikten och livet är allt en återvändsgränd. Men då man kommer till slutet av återvändsgränden ser man sig omkring, och upptäcker alternativ."

"...för det allra mesta blir åtminstone den här läsaren mycket imponerad av hur bra Högnäs lyckats med att spika in sina egna teser kring och tolkningar av det ofullbordade i våra möjligheter att lösa livets mysterier och utmaningar."

"Det som gör Gunnar Högnäs kanske mest sammanhållna bok 'Haiculdesac' så lätt och bra att läsa är hans integration av smart självironi och knappnålsskarp realism.
      Till exempel i dikten 'Törnrosasömn' sammanfattar han sin egen både tro och skepsis i anslutning till haikuns väsen: 'Skelettets hundra / år av doldisskap, höljt i / köttets sarkofag.'"

Österbottens Tidning om | Haiculdesac | - "tack för att du gett oss dessa"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Österbottens Tidning rubricerar sin recension "Trevlig diktsamling i haikuformat" (28.2.2020).

"Sviktande hälsa, åldrande, kommunikation, kärlek, förhållandet mellan tystnad och tal, samt fotboll med mera, avhandlas i haikuns korta, koncisa form. Resultatet är mångbottnat, underfundigt och tankeväckande." 

"Vissa av dikterna upplever jag att jag 'förstår', andra tror jag att jag förstår. En del förstår jag inte alls, medan jag bara älskar vissa."

"Efter att ha läst denna bok vill jag utbrista: 'Mera haiku åt folket.' Jag tror ju knappast att vi blir överösta med haiku i fortsättningen heller, men tack för att du gett oss dessa, Gunnar Högnäs."

Ja, var så god Janet Wallsten - och alla ni andra!

Diego Maradona 60

 

Idag fyller Diego Maradona sextio år. Han har nog inte hört till mina favoriter bland fotbollsspelare, men det hindrar ju inte att jag kan skriva en haiku om honom.

Och det har jag också gjort, i min senaste samling | Haiculdesac | (2020). Undret jag där refererar till inträffade 22:a juni 1986 på Azteca Stadium i Mexico City. I själva verket var matchen för Maradona något av "äktenskapet mellan himmel och helvete". Det andra målet han gjorde kom som en avslutning på en lång dribbling, slalomrusch eller soloräd från Argentinas egen planhalva.

Det första målet skulle däremot klart ha hört hemma i handbollssammanhang, eftersom han pangade in bollen med vänstra handen eller "guds hand", som han själv förklarade saken.

MARADONAS MÅLNING

Den kulan visste
var den tog. Diego gav
Gud en mänsklig hand.

Gunnar + Gustav = 53

Minibarock

Robin Valtiala recenserar | Haiculdesac | i Lysmasken (24.7.2020) under rubriken "Haiku som återvändsgränd eller minibarock".


"Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är."

(Nu är det väl inte så svartvitt, det där med hur man på franska uttalar "l" i cul-de-sac. Men det är en annan historia. Det som däremot är klart är, att den text som finns nertill i boken inte är "en enda uppbruten dikt", så som Valtiala ser det, utan också de texterna är haikun, men vågrätt skrivna och inte lodrätt (alltså på det sätt som den japanska haikun skrivs).)

"I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).

Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:

Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.

Struken, för att sättas i ugnen?

Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:

Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan."


"Natur, teknologi, ordinvention

Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:

RUNDGÅNG

Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.

Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:

Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.

NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:

Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren."

(Ja, vår finlandssvenska plasdamm, ankdamm är ju ingen enhet, tvärtom. Och precis som människor som härstammar i olika kulturer, har föräldrar som är uppväxta på olika språk, kan det vara lite splittrat att vara både finlandssvensk i Finland och en en finlandssvensk som vuxit i upp i en finlandssvensk verklighet och sedan bosatt sig i en annan. Något kåseri är det väl inte, mer då blodigaste allvar.)

"Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i jusit det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflaton i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt."


"Senmodernistiska strategier

Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):

Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.

Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:

KULTURVARVET

Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.

I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det."

Kulturvarvet är också en konkret byggnad som ligger mittemot det slott i Helsingør i Danmark där Hamlets drama så att säga utspelar sig. Öga mot öga är förstås Hamlets och skallens. Och han frågar inte - av/ut - svaret, utan den fråga han ställer är också ett svar, alltså frågeställningen är det samma som ett svar.

"Matematik eller spontanitet

Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.

I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken."


"Vad är ord värda?

Redan i inledningen har jag undrat över raden 'Stavelser som solsystem'. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.

De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa."

Språk, språk, språk: | Haiculdesac |

Det är fint sällskap, det (sett på Adlibris i samspråk 13.7.2020).

"Haiku av högsta klass"

"Haiku av högsta klass" tycker Thomas Almqvist i kulturmagasinet Opulens (18.6.2020).

Så här recenserar Alqvist (och roligt att han inte upplever att jag bara mal på med min haikukvarn, så som Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet 18.2.2020 - och att han anser därtill att jag har ett författarskap på gång, med tanke på...):

"Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida."

"Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade."

"Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.

I flera av dikterna finns en svart humor som i 'Verksamhetsplan':

Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.

I 'Leverans' visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.

Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen."

Högnäs i Boklund

Köp din | Haiculdesac | från Boklund!

Glad amatör, pillemarisk poet

Nicko Smith paketerar in "2 år av Lördagssoffan" (26.5.2020) och beskriver mötena på till exempel följande sätt: "Förbryllad av den yngre Högnäs pillemariska poesi".

I februari levererade han inlägget "Recension: Haiculdesac av Gunnar Högnäs (Ett projekt Ryggverk)".

Ja, redan då kopplade han ihop uttrycket pillemarisk med mina dikter!

"Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac.
Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter 'Färgfäste':

'Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.'

och vidare på nästa sida möter jag dikten 'Oraklet i Selfie':

'Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.'
Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.

Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten 'Nomen est omen', som får avsluta den här recensionen.

'Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.'"

Ännu fler favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar | Hauculdesac | 25.5.2020. Citerar dikterna Vinn-vinn och Verksamhetsplan, samt skriver mellan dessa in följande:

"I Haiculdesac I (2020) av Gunnar Högnäs som länge har varit intresserad av den japanska haiku-dikten. En av inspiratörerna har varit Marshall McLuhan (professor i engelsk litteratur) som på 1960 talet myntade begreppet Global Village - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet: "Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas. Också haikun är ett medium som formar innehållet." Dessa dikter är skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och utan de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku.

Denna lyriksamling handlar om livet, på allvar och med humor. Så fyndigt skrivna, ordvalen påhittiga, ett nöje att läsa. Dessa korta dikter skapar massa bilder i huvudet, om livet, döden, glädje, skratt. Både Hercule Poirot och Samuel Beckett skymtar mellan sidorna, förmodligen i väntan på älgen. Flera pärlor som jag är glad att jag hittat, många favoriter och nya upptäcker jag vid omläsning."

De fyra kommentarerna (per 25.5) är också uppiggande:

"Det är spännande att du skriver om poesi. Och här är det ju en som också använder sig av nya medier. Skrivet - muntligt. Poesi är ju inte lika mycket Bok som prosa."

"...det är spännande att få läsa ny lyrik."

"Den låter väldigt intressant!"

"...riktigt fina fyndiga dikter!"

Lustiga algoritmer

Så här fungerar Adlibris algoritmer, det sätt på vilket Adlibris blir en "Tinder-sajt" för böcker. Ta två i ett svep.

Räkna med | Haiculdesac |

Boklådan i SVF magasinet 1 / 2020

Algoritm-matching i Adlibris. Visst kan Puppe räkna...

HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.

konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.

Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

| Haiculdesac | mellan pärmar

Så här ser | Haiculdesac | ut, framtill och baktill. Pärmens foton har jag knäppt vid Jahndiket i Kurala i Åbo samt i Ode vindeltrappa i centrum av Helsingfors.

Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!

Sjutton stavelser som morot och piska

Följande pressmeddelande ingår
i utskicken av recensionsexemplaren.
Brevets text återfinns också i till exempel
Adlibris produktinformation: | Haiculdesac |.