Med taxi till Diktlandia

Joakims politiska post är tung,
han är ju riksdagens taxikung.
Vill inte stranda,
vill köra för andra.
Mätaren klappar, för evigt ung.

Skrev en insändare till ÅU (Åbo Underrättelser) som jag avrundade med limerick.


Grand slam i taxiäkning (publicerad på nätet 19.2.2024)

Det är alltid på sin plats att ”skugga” makthavare och våra representanter i riksdag och fullmäktige. De politiker vi har valt är språkrör för oss – åtminstone är det så vi vill, hoppas och tror. Ja, de är också våra stuntpersoner, utför grovjobb och kinkiga uppgifter för vår skull.

Som det här med att åka taxi. Nu har det visat sig att SFP:s Joakim Strand är på väg mot grand slam, han har toppat riksdagsledamöternas taxiåk två perioder på raken. Den senaste (1.9.2023–31.1.2024) blev notan sammanlagt 3 768,60 euro.

Men inte är det ohemult, egentligen. Bara dryga 753 euro per månad, eller ungefär 25 om dagen.

Så nog är han värd en liten limerick, alltid!

Folkhälsan och poesin

I väntan på mer seriös poesi kan man limericka en insändare om aktuella ting.

Limerick om Folkhälsans kick (ÅU 24.1.2024)

Hos Folkhälsan väcktes visst större vrede
efter en ömtålig investering gjord av vd.
Han satte pengar på app,
skulle väl betalas av papp.
Som att leka tio stickor på ett bräde.




Vem bär ansvaret i härvan kring Folkhälsan? Vi listar fyra teoretiska scenarier (Svenska Yle 23.1.2024)

Limerick på spåren - eller i snåren

Spårvagnar är mysiga, ganska romantiska. Tåg mitt i stan. I Åbo förstod man det inte för ett halvsekel sedan. Nu vill man reparera skadan och gräva upp gator och torg. Låta spårvagnen rida in i stan igen. Debatten för och emot kör på, pinglar till ibland. 

Jag skrev en Åbskyr limerick, man måste ju ta det hela med ro mellan turerna.

Bättre en spårvagn från Kråkkärre’
än en Funicular som funkar värre.
Bättre en framtidstro
än en Logomobro;
kontakt som gör problemen smärre.

Limerick om den sannfinländska förtryckspolitiken

 

Giv akt för sannfinlandisering!
Tänd på livets ekonomisering!
Bort med slöseri,
kreti och pleti
Praktisera klyftors integrering!

Nya arter, invasiva varelser

Språket - eller språken - är inte bara en ofantlig äventyrspark, utan också en obegränsad vildmark. Ibland dessutom ett intressant och inspirerande reservat (men det ska jag inte gå inpå nu). 

För några dagar sedan uppmärksammades tidningen Åbo Underrättelser om en ny invasiv art, åtminstone invasiv i språkliga domäner. Nämligen hortdur.

Sådant kan väcka "pennan" till krumbukter, glädjeskutt, med en limerick som följd.

***

Liksom bättre med hortar i dur
än andra hortar i moll och skur.
Vi har funicular,
far dit den far.
Det är nog tur med glädjetur.

Namn på den aboensiska resonanslådan för musik

Åbo ska få ett nytt musikhus. Efter omgångar med namnförslag och röstningsfinal har publiken avgjort. Fuga - på finska Fuuga - ska den nya byggnaden heta.

En skojig namntävling blev en limerick

Musikhuset ska visst kallas Fuga,
för i Åbo kan inte noter ljuga.
Men ingen funikular,
notan ska ljuda klar.
Så vi hoppas det får heta duga.

Gunnar Högnäs
Åbo

(Insändare i ÅU:s pappaerstidning 17.12.2022)

Åbo Underrättelser om | Haiculdesac | - "I stället blir bildspråket så mycket starkare"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Ann-Christine Snickars var först ut med att recensera | Haiculdesac |  - "Känslans sjutton stavelser" (ÅU 29.1.2020).

”Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.

Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.”

”Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ’Tystnad är språkets / tavelduk. Språk är tystnad / i underläge.’ Den dikten heter ’Övertalning’.

Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.

De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.”

”I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ’Rötter’): ’Huvud alldeles / vitt, en maskrosboll. Minnets / vind lagt sig till ro.’”

***

Och jämför gärna Ann-Christine Snickars överblick här nedan med omdömet i Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, där Magnus William-Olsson tyckte till: "Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang... Greppet är inte särskilt lyckat."

År 2020 som sonett

2020 i sonettskal (kalendermått)

Januari: Ett nytt coronavirus hittas i Wuhan.
Februari: En Oscar går till koreanska Parasit.
Mars: Sommar-OS i Tokyo får ett års respit.
April: Dröm om jämlikare Finland blir sann.

Maj: George Floyd polisdödas i Minneapolis.
Juni: Utredning av Palme-mordet bevisar nit.
Juli: Trots covid svårt att leva sommareremit.
Augusti: Afrika fritt från polio enligt expertis.

September: Venus visar tecken på liv, fosfin.
Oktober: Berlin öppnar flygfält, Brandenburg.
November: D. Trump distanseras, vägrar lyfta.

December: V. Putins Sputnik V, coronavaccin.
Året 2020: Tack vården, från skötare till kirurg.
Året 2021: Hoppas det blir nya saker att dryfta.

***

(Finland i april 2020:
gifta par av samma kön fick rätt att adoptera.)

ÅU: "Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån"

Ann-Christine Snickars recenserar Väggfönster i Åbo Underrättelser 3.2.2018 under rubriken ovan.

"'Väggfönster' tar upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar."

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

("Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån")

Ord förr och nu

I nummer 2/1979 av Resonerande bokkatalog lät det så här om min "språkspelöppning".

"En lovande debutsamling av en lyriker i 'den unga generationen'. Gunnar Högnäs, 21 år, hemma från Kristinestad och studerande i Åbo, talar i 'Ansiktet mot muren' om vår tid. Teknokratin och miljöförstöringen skildrar han med ångest och desperation som äckliga resultat av blinda och maktgalna verkställares handlingar. Själv är G. H. en idealist som slåss mot alla odds för att rädda livet och naturen. Oss medlöpare vill han väcka till insikt, genom att skildra den värld, vi är med om att skapa, just så absurd och surrealistisk som den är. G. H. är onödigt, kaotisk ordrik ibland, men överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande. Hans ekologiska pessimism är inte så nattsvart som hos t.ex. Larry Silván och den norska Knut Faldbakken, men besläktad. Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt."

Det där med "onödigt, kaotiskt ordrik ibland" låter delvis välbekant. Som om inte uppemot fyrtio år skulle ha runnit sin kos under Auras broar och vattenmassor slipar kantigheter och spolat sediment och grus. Det Barbro Nygård tyckte på 1970-talet, tycker på sitt sätt Ann-Christine Snickars nu. Jag tänker på det som stod i ÅU:s recension "Diktens orter, diktens gränsland" (30.7.2016).

"Bilden är pockande, den språkliga frasen har en säker rytmik och akustik. Därför är den övertygande. Det är den här språkkompetensen som bär hela samlingen, den sätter stopp när ordlekarna blir för frestande, den tillåter inte heller att sentimentalitet avsöndras."

Ja, vad skall jag säga? Det är helt enkelt för roligt att syssla med ord, och händer lätt att "man" överdoserar. För det kan väl vara som jag menar i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält. Och dikter smekningar på hudens insida; med- och mothårs, medsols och mot-.

Språkkompetens i gärdsgården

Dagens Åbo Underrättelser hänvisar till lördagens (30.7) recension med ett citat.

Åbo Underrättelser: "Diktens orter, diktens gränsland"

ÅU först ut med recension 30.7.
Och det är Ann-Christine Snickars
som säger sitt.

 

Åbo Underrättelser: "Han som inte kom undan poesin"

"Han som inte kom undan poesin"
rubricerar Åbo Underrättelser sin intervju,
publicerad på ÅU-nätet 19.7.