"En ny läroplan: reflexer efter läsningen av Gunnar Högnäs '[Haicurriculum]'”

Visst är det skönt att få se den första reecensionen eller anmälan av en färsk bok. I synnerhet som den är så uppskattande som på sidan Stefan Albrektsson Poesi.

I synnerhet gillar jag att han lyfter fram mina intentioner, att ge ris åt regeringens kulturpolitik och ros åt bibliotek jämte bibliotekskolleger.

Men:

"Som väl är blir det aldrig gap&skriklyrik, präktigplakatpoesi eller dom&dogmdiktning. Beväpnad med ordlekfullhet och bildrikedom avväpnas och avkläds jag som läsare av Gunnars dikter."

Och: "Redskapen som erbjuds är bland annat en finurlig språklig humor som har förmågan att med en skalpells skärpa skära bort dödkött och avtäcka själva benstommen hos den tid vi lever i"

Poesiåret 2021 – flygtrötta fåglar?

(Det här är eventuellt lika mycket en recension av utgåvan Poesiåret 2021, som en notering av kalenderns recension av Notapparat.)

Sajten Örnen och Kråkan har i några års tid publicerat en litteraturkritisk kalender, Poesiåret det och det. Nu finns den färska och femte i ordningen, Poesiåret 2021, i omlopp.

Kalendern ”vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, journalister, forskare, redaktörer, lärare, studenter…”

Den innehåller runt trettio enskilda essäer samt primus motorn Magnus William-Olssons genomgång av en ofantlig mängd diktböcker på svenska som inte behandlats i de enskilda artiklarna.

Så här skriver W-O själv: ”Sedan 2016 har jag läst nästan alla diktsamlingar som utgivits på svenska med ambitionen att nå en större offentlighet. Jag har också försökt att hålla mig ajour med svensk poesi publicerad på internet. Verksamheten har givit mig omtumlande erfarenheter och insikter i konstartens mångfald och variation. Liksom frustration av hur begränsad den offentliga bilden av svensk poesi i de stora medierna är, men också i tidskrifter, liksom i akademiska uppsatser och avhandlingar. Inte bara kanonbildningen, utan också litteraturhistorieskrivningen ter sig idag besvärande impressionistisk.”

Jag förstår att både örnar och kråkor kan bli lite flygtrötta och uppgivna i sådana luftrum – och att dessutom "tvingas" eller "tvinga sig" att konsumera en sådan överdos poesi i många herrans år. Men som bibliotekarie och intresserad av poesi tycker jag mig kunna skönja, här ur mitt markperspektiv, att det ovan sagda gäller – åtminstone i viss mån – också den litteraturkritiska kalendern Poesiåret i egen hög person.

W-O brinner för poesi, det är klart. Han är be- och inläst, det betvivlar jag inte. Han har en agenda, en mission, att ge dikterna den plats de förtjänar, inget tvivel om den saken.

Men, och här är kruxet, eller kraxet… På samma sätt som det kan inträffa på nationella och internationella plan, mellan människor i arbete och fritid, i relationer et cetera – att man avsiktligen eller oavsiktligen trycker ner andra, eller bara sänker dem en aning, själv flyger högre, för att komma upp på bärvindar ovanför andra, får jag den känslan (ledsen för det!) att W-O inte egentligen försöker se godbitarna, skapa intresse för poesin i stort, locka till läsning av respektive verk.

Ja som bibliotekarie och intresserad av poesi blir jag ju inte direkt intresserad av att befatta mig liksom, att kolla in närmare.

Och ändå skriver han i kalenderns förord: ”Kvalitativt är en överväldigande del av de etthundrasjuttiotre böckerna ur 2021 års utgivning som behandlas i denna kalender bättre än tidigare år. Kanske vittnar det om att poesin också på andra vis ägnas större omsorg idag.”

Jag undrar alltså vad W-O menar, trots sin förtrogenhet med de lyriska ansatserna och språken, med uttalanden som (beträffande Johan Rantala Bonniers samling Jag, du, vi): ”Vad ska man egentligen göra med dikter som den här?” Ja, ja som bibliotekarie och intresserad av poesi kunde man rentav vända poesin ryggen, vingarnas undersidor och segla vidare. Om meningen är att skapa goodwill för lyrikböcker behövs det kanske andra infallsvinklar.

Och då han kommer till två översättningsvolymer med en av mina nyare favoriter, Louise Glück, kan han måla ut henne genom en smått uttråkad hållning: "Men dikterna tycks liksom skrivna av nån som stoppat händerna i fickorna och ’härmar en som ser lugnt på världen’, för att tala med en annan nobelpristagare.”

Som poet däremot tar jag gärna emot Magnus William-Olssons kritik. För det första är jag tacksam att han fäster uppmärksamhet på att jag trots åtskilliga ”närläsningar” inte märkt ett saknat ”r” i verbet virvla.

För det andra vet jag via hans kritik att jag måste ha gjort något rätt, att jag inte kan ha misslyckats helt och hållet. Jag menar: inte kan ett punkband känna sig nöjt om kritiken kallar plattan mesig, eller en ambientartist om den karaktäriseras som oroväckande. På grund av W-O:s omdöme vet jag, att mina avsikter träffat rätt, även om inte just han godkänner eller tycker om dem.

Så att:

”Också Gunnar Högnäs (f. 1957) kommer för andra året i rad med en diktsamling. Den här heter Notapparat och ger ett rastlöst, näst intill maniskt intryck. Varför, tänker jag, ska allt detta publiceras? Varför ser poeten det inte istället som ett material att arbeta vidare med, för att kanske på några års sikt finna fram till en tydligare form. Ofta rinner jag bara igenom dikterna, men ibland dyker det upp en bild som känns intressant att undersöka. Vad är det till exempel för hus som här beskrivs? Och hur är det egentligen beläget?

Kvällshimlen vivlar
som en slak fallskärm.
Huset är sakta på glid

i mörkret, en maskerad
ubåt med okänd order
i barlast. Du simmar

förbi utanför fönstret,
med ditt huvud som
en självlysande fisk.

Hur kvällshimlen gör när den ’vivlar’ ser jag inte framför mig. Kanske, tänker jag, skulle det ha stått ’virvlar’ men varför skulle ’slaka’ fallskärmar göra så? Metaforen med huset som en ubåt är okay. Men den okända ordern – och i barlasten? Bilden av simmaren med huvudet som en ’självlysande fisk’ tycker jag dock är stark. Jag ser henom tydligt framför mig utanför ubåtsfönstret.”

"Lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi"

 Nickopoet.com, den poetiska oasen i litteraturens kungarike, recenserar Notapparat: 

"Jag läser vidare och Gunnar Högnäs diktar en del om kärlek i det sista kapitlet Invärtes som påminner om en lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi, där överraskande bilder målas upp genom dikterna ibland."

"Så vad har hänt sen sist i Högnäs diktuniversum? Mycket, men ändå inte mycket. Jag behöver inte läsa många sidor i en diktsamling signerad G.Högnäs innan jag känner igen hans finurliga diktstil."

"Det känns som jag sätter på mig en stickig yllekofta och ska bege mig ut på ett par dagars skogsutflykt när jag läser Notapparat. En vandring till en plats där Träden bär frusna/moln på sina axlar och vidare till Omsorg där Regn, en spikmatta/vänd upp och ner./Masserar höstens knopp till ro."

MEN:

"Notapparat är en redig skapelse på knappt två hundra sidor, där både dikter och prosasviter trängs bland sidorna. Jag hade nog hellre sett två olika böcker av dessa, än den helhet som blev till här. Varför då då? Jo, för att det blir lite för mycket av allt det goda och blir lite för råddigt tillslut för min smak.

Gunnar Högnäs dikter handlar mycket om natur. Det är träd, vind och regn genom diktjagets resa genom den frodiga vegetation som smyckar diktsamlingens sidor. När det gäller prosasviterna, så finns det mer variation där."

Åbo Underrättelser om | Haiculdesac | - "I stället blir bildspråket så mycket starkare"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Ann-Christine Snickars var först ut med att recensera | Haiculdesac |  - "Känslans sjutton stavelser" (ÅU 29.1.2020).

”Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.

Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.”

”Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ’Tystnad är språkets / tavelduk. Språk är tystnad / i underläge.’ Den dikten heter ’Övertalning’.

Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.

De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.”

”I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ’Rötter’): ’Huvud alldeles / vitt, en maskrosboll. Minnets / vind lagt sig till ro.’”

***

Och jämför gärna Ann-Christine Snickars överblick här nedan med omdömet i Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, där Magnus William-Olsson tyckte till: "Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang... Greppet är inte särskilt lyckat."

Örnen ock Kråkan / Poesiåret 2020 om | Haiculdesac | - "kaotiska meningssammanhang"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, utgivare poesisajten Örnen och Kråkan, skärskådar Magnus William-Olsson De övriga böckerna.

Om | Haiculdesac | har han följande rader att komma med:

"Gunnar Högnäs (f. 1957) Haiculdesac är en helt annan karaktär. Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang. Så har dikten 

Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.

försätts med titeln 'Oraklet i Selfie' och kommentaren 'Årstider i ett. Vår höst'. Greppet är inte särskilt lyckat. Anti-haikus är inte en ovanlig genre, haikus som artikulerar sin poetik genom att förstöra. I bästa fall leder det till en förnyelse i tecknet av det samma. Men det putslustiga i Högnäs angrepp förtar, i mina ögon, effekten. Det mesta blir platt."

***

Det är naturligtvis inte lätt att skriva poesi. Men inte lätt att läsa och förstå heller, alla gånger. Det som för William-Olsson är putslustiga kommentarer är i självaverket rader med självständiga haiku-dikter som löper mera traditionellt från vänster till höger i en sträng, litet som undertexter i nyhetsprogram et cetera. W-O ser bara en kommentar till en viss haiku. I själva verket är raden "Årstider i ett. Vår höst" del av helhet som med titel och allt lyder:

Glimma

Poesi, alla
årstider i ett. Vår höst
blommar snöflingor.

Finsk Tidskrift om | Haiculdesac | - "behåller sin syrliga livssyn"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Finsk Tidskrift 3-4 / 2021 behandlar Jenny Jarlsdotter Wikström året som gått i poesin: "Alfabetets användning. Poesiåret 2020".

Granskningen av | Haiculdesac | återfinns i samband med underrubriken Vad kan bokstäverna?

"Gunnar Högnäs egenutgivna [Haiculdesac] är en samling haikudikter, men titelns återvändsgränd visar sig som en insikt i formens begränsning. En haiku är en återvändsgränd, men det gör att man kan slappna av och unna sig: 'Isbjörnen på sitt / isflak rakryggad, saknar / paddeluthyrning'. Högnäs behåller sin syrliga livssyn också när han förverkligar rolighetsprojekt. Hans haikuexperiment aktualiserar åter frågan om alfabetets användning jag tog upp i början. Vad ska vi egentligen med alfabetet till? Ska vi skriva haikudikter om klimatförändringen? Vad kan bokstäver och ord göra när de ställs emot smältande is och tinande kyrkogårdar?"

Nya Argus om | Haiculdesac | - "stramt hållna ögonblicksbilder...överraskande iakttagelser"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Nya Argus 1-2 / 2021 går Marit Lindqvist igenom ny inhemsk lyrik: "Dikter om bygd och blygd och regnbågsfärgade folkdräkter – det finlandssvenska lyrikåret 2020".

Beträffande | Haiculdesac | noterar hon:

"Till vardags jobbar Gunnar Högnäs som informatiker på Åbo stadsbibliotek, men vid sidan av brödfödan skriver han bland annat poesi. Debutsamlingen Ansiktet mot muren utkom år 1978, och sedan dess har Gunnar Högnäs gett ut några samlingar på eget förlag.

Gunnar Högnäs dikter kännetecknas allmänt av kluriga språklekar, en stillsam humor och välsvarvad ironi. I de tidigare diktsamlingarna har Högnäs visat att han har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket.

I | Haiculdesac | ger sig Gunnar Högnäs i kast med haikun som form och i dikterna följer han stavelseformen fem-sju-fem, men i övrigt förhåller han sig fritt till de krav som allmänt ställs på en äkta, traditionell haiku.

Slutresultatet är stramt hållna ögonblicksbilder, aforistiska tankefrön som ofta bjuder på överraskande iakttagelser, reflektioner som andas melankoli snarare än munterhet, en form av stillhet snarare än ståhej.

Huvud alldeles
vitt, en maskrosboll. Minnets
vind lagt sig till ro."

Vasabladet om | Haiculdesac | - "rätt så imponerande diktbok"

 Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

"Att hantera en återvändsgränd" (2.9.2020) är rubriken över Kaj Hedmans recension i Vasabladet.

"Gunnar Högnäs har tidigare skrivit flera experimenterande och språkligt spännande böcker. Med 'Väggfönster' inledde han ett projekt med ytterligare dimensioner, Han har, med alla dess risker och fördelar, valt att ge ut på 'eget förlag'. Det syns också i hans nyaste, rätt så imponerande diktbok 'Haiculdesac'.

"Boktiteln är kongenial. Genom att ifrågasätta kärnan i haikuformen, och samtidigt bekräfta den, låter författaren rubriken tala för sig själv: haiculdesac. Liksom allt annat i dikten och livet är allt en återvändsgränd. Men då man kommer till slutet av återvändsgränden ser man sig omkring, och upptäcker alternativ."

"...för det allra mesta blir åtminstone den här läsaren mycket imponerad av hur bra Högnäs lyckats med att spika in sina egna teser kring och tolkningar av det ofullbordade i våra möjligheter att lösa livets mysterier och utmaningar."

"Det som gör Gunnar Högnäs kanske mest sammanhållna bok 'Haiculdesac' så lätt och bra att läsa är hans integration av smart självironi och knappnålsskarp realism.
      Till exempel i dikten 'Törnrosasömn' sammanfattar han sin egen både tro och skepsis i anslutning till haikuns väsen: 'Skelettets hundra / år av doldisskap, höljt i / köttets sarkofag.'"

Österbottens Tidning om | Haiculdesac | - "tack för att du gett oss dessa"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

Österbottens Tidning rubricerar sin recension "Trevlig diktsamling i haikuformat" (28.2.2020).

"Sviktande hälsa, åldrande, kommunikation, kärlek, förhållandet mellan tystnad och tal, samt fotboll med mera, avhandlas i haikuns korta, koncisa form. Resultatet är mångbottnat, underfundigt och tankeväckande." 

"Vissa av dikterna upplever jag att jag 'förstår', andra tror jag att jag förstår. En del förstår jag inte alls, medan jag bara älskar vissa."

"Efter att ha läst denna bok vill jag utbrista: 'Mera haiku åt folket.' Jag tror ju knappast att vi blir överösta med haiku i fortsättningen heller, men tack för att du gett oss dessa, Gunnar Högnäs."

Ja, var så god Janet Wallsten - och alla ni andra!

Minibarock

Robin Valtiala recenserar | Haiculdesac | i Lysmasken (24.7.2020) under rubriken "Haiku som återvändsgränd eller minibarock".


"Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är."

(Nu är det väl inte så svartvitt, det där med hur man på franska uttalar "l" i cul-de-sac. Men det är en annan historia. Det som däremot är klart är, att den text som finns nertill i boken inte är "en enda uppbruten dikt", så som Valtiala ser det, utan också de texterna är haikun, men vågrätt skrivna och inte lodrätt (alltså på det sätt som den japanska haikun skrivs).)

"I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).

Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:

Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.

Struken, för att sättas i ugnen?

Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:

Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan."


"Natur, teknologi, ordinvention

Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:

RUNDGÅNG

Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.

Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:

Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.

NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:

Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren."

(Ja, vår finlandssvenska plasdamm, ankdamm är ju ingen enhet, tvärtom. Och precis som människor som härstammar i olika kulturer, har föräldrar som är uppväxta på olika språk, kan det vara lite splittrat att vara både finlandssvensk i Finland och en en finlandssvensk som vuxit i upp i en finlandssvensk verklighet och sedan bosatt sig i en annan. Något kåseri är det väl inte, mer då blodigaste allvar.)

"Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i jusit det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflaton i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt."


"Senmodernistiska strategier

Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):

Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.

Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:

KULTURVARVET

Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.

I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det."

Kulturvarvet är också en konkret byggnad som ligger mittemot det slott i Helsingør i Danmark där Hamlets drama så att säga utspelar sig. Öga mot öga är förstås Hamlets och skallens. Och han frågar inte - av/ut - svaret, utan den fråga han ställer är också ett svar, alltså frågeställningen är det samma som ett svar.

"Matematik eller spontanitet

Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.

I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken."


"Vad är ord värda?

Redan i inledningen har jag undrat över raden 'Stavelser som solsystem'. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.

De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa."

"Haiku av högsta klass"

"Haiku av högsta klass" tycker Thomas Almqvist i kulturmagasinet Opulens (18.6.2020).

Så här recenserar Alqvist (och roligt att han inte upplever att jag bara mal på med min haikukvarn, så som Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet 18.2.2020 - och att han anser därtill att jag har ett författarskap på gång, med tanke på...):

"Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida."

"Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade."

"Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.

I flera av dikterna finns en svart humor som i 'Verksamhetsplan':

Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.

I 'Leverans' visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:

Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.

Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen."

Glad amatör, pillemarisk poet

Nicko Smith paketerar in "2 år av Lördagssoffan" (26.5.2020) och beskriver mötena på till exempel följande sätt: "Förbryllad av den yngre Högnäs pillemariska poesi".

I februari levererade han inlägget "Recension: Haiculdesac av Gunnar Högnäs (Ett projekt Ryggverk)".

Ja, redan då kopplade han ihop uttrycket pillemarisk med mina dikter!

"Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac.
Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter 'Färgfäste':

'Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.'

och vidare på nästa sida möter jag dikten 'Oraklet i Selfie':

'Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.'
Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.

Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten 'Nomen est omen', som får avsluta den här recensionen.

'Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.'"

Ännu fler favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar | Hauculdesac | 25.5.2020. Citerar dikterna Vinn-vinn och Verksamhetsplan, samt skriver mellan dessa in följande:

"I Haiculdesac I (2020) av Gunnar Högnäs som länge har varit intresserad av den japanska haiku-dikten. En av inspiratörerna har varit Marshall McLuhan (professor i engelsk litteratur) som på 1960 talet myntade begreppet Global Village - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet: "Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas. Också haikun är ett medium som formar innehållet." Dessa dikter är skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och utan de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku.

Denna lyriksamling handlar om livet, på allvar och med humor. Så fyndigt skrivna, ordvalen påhittiga, ett nöje att läsa. Dessa korta dikter skapar massa bilder i huvudet, om livet, döden, glädje, skratt. Både Hercule Poirot och Samuel Beckett skymtar mellan sidorna, förmodligen i väntan på älgen. Flera pärlor som jag är glad att jag hittat, många favoriter och nya upptäcker jag vid omläsning."

De fyra kommentarerna (per 25.5) är också uppiggande:

"Det är spännande att du skriver om poesi. Och här är det ju en som också använder sig av nya medier. Skrivet - muntligt. Poesi är ju inte lika mycket Bok som prosa."

"...det är spännande att få läsa ny lyrik."

"Den låter väldigt intressant!"

"...riktigt fina fyndiga dikter!"

Flera favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar Väggfönster 22.5.2020. Citerar dikterna Trädgårdshandling och Tvåsamhet, samt skriver mellan dessa in följande:

"Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.

Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner."

De fyra kommentarerna (per 22.5.) är också uppiggande:

"Roligt att få ta del av ett par dikter. De säger mig verkligen något."

"...väcker mycket tankar, en diktsamling för omläsning."

"Finurliga. Första mötet med författaren!"

"...underbart att läsa, det kommer mer..."

HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.

konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.

Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

Nicko öppnar Väggfönster

Så här dagen efter Gunnar och på väg mot nästa utgivning sitter det rätt bra med att återge en recension av Väggfönster från 8.12.2019.

Recension: Väggfönster av Gunnar Högnäs (Eget förlag)

"Att läsa Gunnars Högnäs Väggfönster är lite som att ge sig ut på en gemytlig promenad genom ett småcharmigt diktlandskap där både småfåglar och Atlantis får plats. Det är en trevlig bok som varvas av kortare och längre dikter och Gunnar diktar inledelsevis i Väggfönsters första dikt Låg tröskel:

'I min skärgård kryper
inte öar
stora
nattfjärilar
över glas.

De är varelser, besläktade.

De bottnar
i betongkrukor, näsors yttersta
spets över
speglingars vatten'

Högnäs rör sig en del geografiskt från Åbo till södra Österbotten i sina dikter. Lappfjärds kyrkby, Ömossa och Virmo å är några av platserna som diktjaget passerar genom sidorna och ett poetiskt lugn blomstrar upp i landskapen runtomkring. När det gäller de inre landskapen diktar Högnäs i slutet på dikten Hamarijärvi:

'Jag kan nästan fantisera
hur det är att känna
sig modig'

och vidare längre fram i dikten Program:

'I hjärnan rister
handen ljudspår, kodar in
spontana uttryck'

Väggfönster är en lugn och stilla diktsamling som inte överraskar speciellt mycket, men ändå har en behagligt ton genom sidorna. Det känns lite som att åka på en trevlig liten utflykt när jag läser boken. Den är så där lagom att jag blir lite imponerad hur man kan skriva en sådan lagom diktsamling, utan att den blir trist och puttrar på som en trevlig liten utombordare i en småtrevlig skärgård.

Visst finns det dikter som sticker ut mer än andra bland sidorna, men jag tycker ändå att helheten i Väggfönster är bokens största styrka. Det är en personlig och välskriven diktsamling som i sin enkelhet är trevlig läsning i hängmattan eller i gungstolen…och i min värld håller den minst samma mått som andra diktsamlingar som utgivits på mindre och större förlag i modern tid."

Grundhandbok i dikt - Väggfönster

Finsk Tidskrift, där jag debuterade med dikter i början av år 1978, gör en genomgång av fjolårets finlandssvenska lyrikskörd: "Civilisationskritik, språk, sorg. Poesiåret 2018". Jenny Jarlsdotter Wikström kallar Väggfönster "ett slags grundhandbok i dikt".

"FT:s årliga litteraturnummer... bjuder på översikter av förra årets finlandssvenska utgivning av prosa, poesi och barnlitteratur samt spännande essäer om Berlin som romanmiljö, uppväxtskildringar i Folkhemmets Sverige, familjen och autofiktionen i litteraturen samt spänningen mellan det kosmopolitiska och vernakulära i världslitteraturen. Plus naturligtvis recensioner av essäsamlingar, biografier och facklitteratur."

                                                                                                                                                    Wikström har delat in sin genomgång med några underrubriker; "Språklig kris och klimatkris", "Språk och motstånd", "Ord och bild" samt "På eget förlag". Säkert är sorteringen motiverad, även om man ju å andra sidan kunde tänka sig att till och med egenutgivningar (i det här fallet förutom Väggfönster också Nicko Smiths Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Bengt Ahlfors Dikter från bortre Tölö) har teman, innehåll av olika de slag.

Men i sig är Wikströms omdöme positivt, hon sällar sig därmed till raden av recensenter som är välvilligare inställda än Finlands svenska författareförenings inträdesförhörare  (se "Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen"). Eller vad sägs -

"Den första dikten i Gunnar Högnäs Väggfönster är betitlad 'Låg tröskel'. På sätt och vis beskriver denna titel hela diktsamlingen - detta är opretentiös dikt. Med detta inte sagt att Väggfönster är simpel. Den är bara tillgänglig, öppen och tydlig, lätt att ta till sig. Här beskrivs Åbos olika stadsdelar, skärgården och dess invånare: trafikljusen i hörnet av Eriksgatan och Slottsgatan, Aura ås vatten, småfågelsortimentet. Men här finns också betraktelser om livet, politik, kärlek och språk. Samlingen kunde kallas ett slags grundhandbok i dikt, det måste nämligen inte alltid vara så krångligt och dikt får faktiskt vara rolig: 'TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR / UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR', som det heter i en dikt."

Eller som Jenny Jarlsdotter Wikström sammanfattar hela genomgången - "Årets dikter tar dsig alltså an klassisk tematik: språkets bräckliga uppbyggnad, vardagsdetaljer, sorgearbete och samtidens skeenden. Men den eviga tematiken verkar trots allt hitta nya former, också i år."

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."

Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

Ny Tid spanar in skaparglädje genom Väggfönster

I stort sett ett år efter utgivningen av Väggfönster överraskar Ny Tid med en recension av samlingen, "Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje". Det är bara att tacka och ta emot, nästan på Gunnar-dagen. Speciellt uppskattar jag att recensenten Peter Nyberg till och med i sin kritiska invändning ändå nuddar vid det som varit min avsikt: "Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket."

Eftersom recensionen finns publicerad på nätet i sin helhet tar jag mig frihet att återge den i sin helhet.

(Men Sòng Cí var nog inte en bonde utan kan närmast betraktas som en "kriminalteknikens fader".)

*

Ny Tid 12 / 2018 (publicerad på nätet 11.1.2019)

Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje

Gunnar Högnäs arbetar som bibliotekarie i Åbo, är kulturskribent och bloggar flitigt. I och med föreliggande Väggfönster avslutas ”Lilla barriärtrilogin”, vilken inleddes med debuten Ansiktet mot muren (1978). Därefter tog det till 2016 innan mellanboken Milstolpar i gärdsgårdsserien kom ut. Högnäs berättar i Nicko Smiths blogg ”Poetens lördagssoffa” att han blev för manisk i sitt skrivande och att det fyra decennier långa uppehållet närmast var en överlevnadsstrategi. I efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien menar Högnäs att den är hans egentliga debut då diktböckerna till och med skrevs i olika årtusenden. Min förhoppning är att Gunnar Högnäs bibehåller den väsentligt ökade produktionstakten.

Väggfönster innehåller en mängd olika typer av poesi. Mittsektionen känns snarast som en provkarta innehållande kortdikter, längre dikt, en kort berättelse och olika grafiska former på diktverken. Även motiven glider mellan rent existentiella betraktelser, ordvitsande och vardagsnära iakttagelser. Här får vi stifta bekantskap med orterna Knåpnäs och Näsby, österbottnisk familjebok och topos. En stor mängd konkreta detaljer lyfter poesin och gör den visuell. Ofta är poeten munter och låter språket vitsa, på gott och ont. Dikten ”SLÄKT VILLA” är ganska symptomatisk. Högnäs leker med orden i titeln och ger läsaren en impression:

Kvällningens sken
tvinnar stubintrådar
bland gyllene gräs.
En mygga kvicknar till.
Mitt i mörkret
en gnista.

Den tillkvicknande myggan, liksom titeln signalerar att dikten är humoristisk, men naturimpressionernas skönhet och deras symboliska laddning däremellan skapar en allvarligare scen. De dubbla intrycken förtar varandra. Mer preciserad är dikten ”U-SVING” där en aforism säger något både humoristiskt och tragiskt om vad jag uppfattar är ett fallerande förhållande: ”Mot slutet började / du är alltid sådär kännas / mer som ett löfte, / mindre som en förebråelse.”

Många av dikterna i boken är den här typen av kvicka småtexter men det finns även längre berättande poem, som ”MODEFLUGOR, 1235”. Här berättas om bonden Sòng Cí i Kina som givits epitetet flugornas herre eftersom han alltid har ett moln av insekter över sig. Dikten avslutas vemodigt, nästan bittert: ”Sòng Cí suckade, hade sett / det tusen sinom tusen gånger / nu hur de glimmande flugorna / fängslades av förruttnelse.”

Väggfönster kännetecknas av skrivarglädje och formmässig spretighet. Mellan pärmarna finns mästerliga formuleringar och snedskär. Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket.

Peter Nyberg

Gunnar Högnäs, Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk (eget förlag), 2018.