Poesiåret 2021 – flygtrötta fåglar?

(Det här är eventuellt lika mycket en recension av utgåvan Poesiåret 2021, som en notering av kalenderns recension av Notapparat.)

Sajten Örnen och Kråkan har i några års tid publicerat en litteraturkritisk kalender, Poesiåret det och det. Nu finns den färska och femte i ordningen, Poesiåret 2021, i omlopp.

Kalendern ”vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, journalister, forskare, redaktörer, lärare, studenter…”

Den innehåller runt trettio enskilda essäer samt primus motorn Magnus William-Olssons genomgång av en ofantlig mängd diktböcker på svenska som inte behandlats i de enskilda artiklarna.

Så här skriver W-O själv: ”Sedan 2016 har jag läst nästan alla diktsamlingar som utgivits på svenska med ambitionen att nå en större offentlighet. Jag har också försökt att hålla mig ajour med svensk poesi publicerad på internet. Verksamheten har givit mig omtumlande erfarenheter och insikter i konstartens mångfald och variation. Liksom frustration av hur begränsad den offentliga bilden av svensk poesi i de stora medierna är, men också i tidskrifter, liksom i akademiska uppsatser och avhandlingar. Inte bara kanonbildningen, utan också litteraturhistorieskrivningen ter sig idag besvärande impressionistisk.”

Jag förstår att både örnar och kråkor kan bli lite flygtrötta och uppgivna i sådana luftrum – och att dessutom "tvingas" eller "tvinga sig" att konsumera en sådan överdos poesi i många herrans år. Men som bibliotekarie och intresserad av poesi tycker jag mig kunna skönja, här ur mitt markperspektiv, att det ovan sagda gäller – åtminstone i viss mån – också den litteraturkritiska kalendern Poesiåret i egen hög person.

W-O brinner för poesi, det är klart. Han är be- och inläst, det betvivlar jag inte. Han har en agenda, en mission, att ge dikterna den plats de förtjänar, inget tvivel om den saken.

Men, och här är kruxet, eller kraxet… På samma sätt som det kan inträffa på nationella och internationella plan, mellan människor i arbete och fritid, i relationer et cetera – att man avsiktligen eller oavsiktligen trycker ner andra, eller bara sänker dem en aning, själv flyger högre, för att komma upp på bärvindar ovanför andra, får jag den känslan (ledsen för det!) att W-O inte egentligen försöker se godbitarna, skapa intresse för poesin i stort, locka till läsning av respektive verk.

Ja som bibliotekarie och intresserad av poesi blir jag ju inte direkt intresserad av att befatta mig liksom, att kolla in närmare.

Och ändå skriver han i kalenderns förord: ”Kvalitativt är en överväldigande del av de etthundrasjuttiotre böckerna ur 2021 års utgivning som behandlas i denna kalender bättre än tidigare år. Kanske vittnar det om att poesin också på andra vis ägnas större omsorg idag.”

Jag undrar alltså vad W-O menar, trots sin förtrogenhet med de lyriska ansatserna och språken, med uttalanden som (beträffande Johan Rantala Bonniers samling Jag, du, vi): ”Vad ska man egentligen göra med dikter som den här?” Ja, ja som bibliotekarie och intresserad av poesi kunde man rentav vända poesin ryggen, vingarnas undersidor och segla vidare. Om meningen är att skapa goodwill för lyrikböcker behövs det kanske andra infallsvinklar.

Och då han kommer till två översättningsvolymer med en av mina nyare favoriter, Louise Glück, kan han måla ut henne genom en smått uttråkad hållning: "Men dikterna tycks liksom skrivna av nån som stoppat händerna i fickorna och ’härmar en som ser lugnt på världen’, för att tala med en annan nobelpristagare.”

Som poet däremot tar jag gärna emot Magnus William-Olssons kritik. För det första är jag tacksam att han fäster uppmärksamhet på att jag trots åtskilliga ”närläsningar” inte märkt ett saknat ”r” i verbet virvla.

För det andra vet jag via hans kritik att jag måste ha gjort något rätt, att jag inte kan ha misslyckats helt och hållet. Jag menar: inte kan ett punkband känna sig nöjt om kritiken kallar plattan mesig, eller en ambientartist om den karaktäriseras som oroväckande. På grund av W-O:s omdöme vet jag, att mina avsikter träffat rätt, även om inte just han godkänner eller tycker om dem.

Så att:

”Också Gunnar Högnäs (f. 1957) kommer för andra året i rad med en diktsamling. Den här heter Notapparat och ger ett rastlöst, näst intill maniskt intryck. Varför, tänker jag, ska allt detta publiceras? Varför ser poeten det inte istället som ett material att arbeta vidare med, för att kanske på några års sikt finna fram till en tydligare form. Ofta rinner jag bara igenom dikterna, men ibland dyker det upp en bild som känns intressant att undersöka. Vad är det till exempel för hus som här beskrivs? Och hur är det egentligen beläget?

Kvällshimlen vivlar
som en slak fallskärm.
Huset är sakta på glid

i mörkret, en maskerad
ubåt med okänd order
i barlast. Du simmar

förbi utanför fönstret,
med ditt huvud som
en självlysande fisk.

Hur kvällshimlen gör när den ’vivlar’ ser jag inte framför mig. Kanske, tänker jag, skulle det ha stått ’virvlar’ men varför skulle ’slaka’ fallskärmar göra så? Metaforen med huset som en ubåt är okay. Men den okända ordern – och i barlasten? Bilden av simmaren med huvudet som en ’självlysande fisk’ tycker jag dock är stark. Jag ser henom tydligt framför mig utanför ubåtsfönstret.”

Örnen ock Kråkan / Poesiåret 2020 om | Haiculdesac | - "kaotiska meningssammanhang"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, utgivare poesisajten Örnen och Kråkan, skärskådar Magnus William-Olsson De övriga böckerna.

Om | Haiculdesac | har han följande rader att komma med:

"Gunnar Högnäs (f. 1957) Haiculdesac är en helt annan karaktär. Dikterna har inte bara titlar, de har också en liten fingervisning eller kommentar i foten på sidan, vilket skapar lätt kaotiska meningssammanhang. Så har dikten 

Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.

försätts med titeln 'Oraklet i Selfie' och kommentaren 'Årstider i ett. Vår höst'. Greppet är inte särskilt lyckat. Anti-haikus är inte en ovanlig genre, haikus som artikulerar sin poetik genom att förstöra. I bästa fall leder det till en förnyelse i tecknet av det samma. Men det putslustiga i Högnäs angrepp förtar, i mina ögon, effekten. Det mesta blir platt."

***

Det är naturligtvis inte lätt att skriva poesi. Men inte lätt att läsa och förstå heller, alla gånger. Det som för William-Olsson är putslustiga kommentarer är i självaverket rader med självständiga haiku-dikter som löper mera traditionellt från vänster till höger i en sträng, litet som undertexter i nyhetsprogram et cetera. W-O ser bara en kommentar till en viss haiku. I själva verket är raden "Årstider i ett. Vår höst" del av helhet som med titel och allt lyder:

Glimma

Poesi, alla
årstider i ett. Vår höst
blommar snöflingor.

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."

Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."