Flera favoriter i bokparadiset

Hanneles bokparadis noterar Väggfönster 22.5.2020. Citerar dikterna Trädgårdshandling och Tvåsamhet, samt skriver mellan dessa in följande:

"Väggfönster (2018) av Gunnar Högnäs är en varierande diktsamling om livet, kärleken, döden, årstider, minnen, en resa i tid och rum. Jag har hittat flera favoriter.

Gunnar Högnäs arbetar som informatiker vid Åbo stadsbibliotek, med ett varierande förflutet i bland annat kultur- och musikbranschen. Förutom poesi så också fotografering intresserar, bloggande, läsning – i synnerhet av dagstidningar - bänkidrott, tv och filmer och att ställa upp som statist i diverse produktioner."

De fyra kommentarerna (per 22.5.) är också uppiggande:

"Roligt att få ta del av ett par dikter. De säger mig verkligen något."

"...väcker mycket tankar, en diktsamling för omläsning."

"Finurliga. Första mötet med författaren!"

"...underbart att läsa, det kommer mer..."

Minnesvärd mormorsdag

Man kan också uppmärksamma mormor, så här på morsdagen. Följande diktvideo baserar sig på texten "Det som inte blev dikt", ur samlingen Väggfönster (2018).

Motto för Materiella vändningar

Då man får stå till tjänst med motto för en doktorsavhandling, Jenny Jarlsdotter Wikströms "Materiella vändningarLäsningar av Parland, Lispector, Berg och Byggmästar" (Umeå universitet, 2020), ja då känns det nog inte bara som en milstolpe i gärdsgårdsserien för egen del, en höjdpunkt, ett inslaget väggfönster... Det svänger som en akademisk älg, liksom...

I Fredrik Soncks intervju i Hufvudstadsbladet (20.4.2020) säger Wikström så här:

"När människor skriver om naturen har vi ett förhållande till den. Vanligtvis tänker vi att det är människan som sträcker sig in i naturen. Men vi kan också ta en annan väg: om vi vet att tarmbakterier påverkar personligheten väldigt mycket, så kan vi också tänka att naturen sträcker sig in i människan, och på så sätt vidare in i boken.

De vetenskapliga rön som naturvetenskapen gett oss i dag visar att människan inte är någon hermetiskt sluten enhet, utan att vi läcker och att naturen läcker in i oss, rent fysiskt. Möjligtvis är det så att bakterierna i våra tarmar skriver böckerna vi läser!"

"Disputation - Jenny Jarlsdotter Wikström" (Umeå universitet 9.4.2020)

Nicko öppnar Väggfönster

Så här dagen efter Gunnar och på väg mot nästa utgivning sitter det rätt bra med att återge en recension av Väggfönster från 8.12.2019.

Recension: Väggfönster av Gunnar Högnäs (Eget förlag)

"Att läsa Gunnars Högnäs Väggfönster är lite som att ge sig ut på en gemytlig promenad genom ett småcharmigt diktlandskap där både småfåglar och Atlantis får plats. Det är en trevlig bok som varvas av kortare och längre dikter och Gunnar diktar inledelsevis i Väggfönsters första dikt Låg tröskel:

'I min skärgård kryper
inte öar
stora
nattfjärilar
över glas.

De är varelser, besläktade.

De bottnar
i betongkrukor, näsors yttersta
spets över
speglingars vatten'

Högnäs rör sig en del geografiskt från Åbo till södra Österbotten i sina dikter. Lappfjärds kyrkby, Ömossa och Virmo å är några av platserna som diktjaget passerar genom sidorna och ett poetiskt lugn blomstrar upp i landskapen runtomkring. När det gäller de inre landskapen diktar Högnäs i slutet på dikten Hamarijärvi:

'Jag kan nästan fantisera
hur det är att känna
sig modig'

och vidare längre fram i dikten Program:

'I hjärnan rister
handen ljudspår, kodar in
spontana uttryck'

Väggfönster är en lugn och stilla diktsamling som inte överraskar speciellt mycket, men ändå har en behagligt ton genom sidorna. Det känns lite som att åka på en trevlig liten utflykt när jag läser boken. Den är så där lagom att jag blir lite imponerad hur man kan skriva en sådan lagom diktsamling, utan att den blir trist och puttrar på som en trevlig liten utombordare i en småtrevlig skärgård.

Visst finns det dikter som sticker ut mer än andra bland sidorna, men jag tycker ändå att helheten i Väggfönster är bokens största styrka. Det är en personlig och välskriven diktsamling som i sin enkelhet är trevlig läsning i hängmattan eller i gungstolen…och i min värld håller den minst samma mått som andra diktsamlingar som utgivits på mindre och större förlag i modern tid."

Kulturministeriet: Väggfönster kvalitetslitteratur

På Undervisnings- och kulturministeriets webbsidor finns en notis om

"Stöd för inköp av kvalitetslitteratur

Undervisnings- och kulturministeriet beviljar årligen biblioteken stöd för inköp av kvalitetslitteratur med liten upplaga. Invånarantalet i kommunen är utslagsgivande för stödets storlek.

Inköpsstödet riktas årligen förslagsvis in på böcker som tas upp på den lista som Statens litteraturkommission och Delegationen för informationsspridning året innan har gjort upp över kvalitetslitteratur med liten upplaga."

Boklistan för 2019, "Vuoden 2019 vähälevikkisen laatukirjallisuuden ostotukikirjojen luettelo", finns här. Tydligen har Statens litteraturkommission en rakt motsatt syn på det här med litteratur, än Finlands svenskaförfattareförening som konstaterade att mina två senaste diktsamlingar saknar "estetisk fördjupning".

Och kring slutet av H finns följande namn...

Grundhandbok i dikt - Väggfönster

Finsk Tidskrift, där jag debuterade med dikter i början av år 1978, gör en genomgång av fjolårets finlandssvenska lyrikskörd: "Civilisationskritik, språk, sorg. Poesiåret 2018". Jenny Jarlsdotter Wikström kallar Väggfönster "ett slags grundhandbok i dikt".

"FT:s årliga litteraturnummer... bjuder på översikter av förra årets finlandssvenska utgivning av prosa, poesi och barnlitteratur samt spännande essäer om Berlin som romanmiljö, uppväxtskildringar i Folkhemmets Sverige, familjen och autofiktionen i litteraturen samt spänningen mellan det kosmopolitiska och vernakulära i världslitteraturen. Plus naturligtvis recensioner av essäsamlingar, biografier och facklitteratur."

                                                                                                                                                    Wikström har delat in sin genomgång med några underrubriker; "Språklig kris och klimatkris", "Språk och motstånd", "Ord och bild" samt "På eget förlag". Säkert är sorteringen motiverad, även om man ju å andra sidan kunde tänka sig att till och med egenutgivningar (i det här fallet förutom Väggfönster också Nicko Smiths Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Bengt Ahlfors Dikter från bortre Tölö) har teman, innehåll av olika de slag.

Men i sig är Wikströms omdöme positivt, hon sällar sig därmed till raden av recensenter som är välvilligare inställda än Finlands svenska författareförenings inträdesförhörare  (se "Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen"). Eller vad sägs -

"Den första dikten i Gunnar Högnäs Väggfönster är betitlad 'Låg tröskel'. På sätt och vis beskriver denna titel hela diktsamlingen - detta är opretentiös dikt. Med detta inte sagt att Väggfönster är simpel. Den är bara tillgänglig, öppen och tydlig, lätt att ta till sig. Här beskrivs Åbos olika stadsdelar, skärgården och dess invånare: trafikljusen i hörnet av Eriksgatan och Slottsgatan, Aura ås vatten, småfågelsortimentet. Men här finns också betraktelser om livet, politik, kärlek och språk. Samlingen kunde kallas ett slags grundhandbok i dikt, det måste nämligen inte alltid vara så krångligt och dikt får faktiskt vara rolig: 'TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR / UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR', som det heter i en dikt."

Eller som Jenny Jarlsdotter Wikström sammanfattar hela genomgången - "Årets dikter tar dsig alltså an klassisk tematik: språkets bräckliga uppbyggnad, vardagsdetaljer, sorgearbete och samtidens skeenden. Men den eviga tematiken verkar trots allt hitta nya former, också i år."

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."

Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."

Klättrar i stora granen

Testar att klättra i stora granen = läsa dikten Stora granen ur Väggfönster i SoundCloud.

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

Ny Tid spanar in skaparglädje genom Väggfönster

I stort sett ett år efter utgivningen av Väggfönster överraskar Ny Tid med en recension av samlingen, "Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje". Det är bara att tacka och ta emot, nästan på Gunnar-dagen. Speciellt uppskattar jag att recensenten Peter Nyberg till och med i sin kritiska invändning ändå nuddar vid det som varit min avsikt: "Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket."

Eftersom recensionen finns publicerad på nätet i sin helhet tar jag mig frihet att återge den i sin helhet.

(Men Sòng Cí var nog inte en bonde utan kan närmast betraktas som en "kriminalteknikens fader".)

*

Ny Tid 12 / 2018 (publicerad på nätet 11.1.2019)

Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje

Gunnar Högnäs arbetar som bibliotekarie i Åbo, är kulturskribent och bloggar flitigt. I och med föreliggande Väggfönster avslutas ”Lilla barriärtrilogin”, vilken inleddes med debuten Ansiktet mot muren (1978). Därefter tog det till 2016 innan mellanboken Milstolpar i gärdsgårdsserien kom ut. Högnäs berättar i Nicko Smiths blogg ”Poetens lördagssoffa” att han blev för manisk i sitt skrivande och att det fyra decennier långa uppehållet närmast var en överlevnadsstrategi. I efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien menar Högnäs att den är hans egentliga debut då diktböckerna till och med skrevs i olika årtusenden. Min förhoppning är att Gunnar Högnäs bibehåller den väsentligt ökade produktionstakten.

Väggfönster innehåller en mängd olika typer av poesi. Mittsektionen känns snarast som en provkarta innehållande kortdikter, längre dikt, en kort berättelse och olika grafiska former på diktverken. Även motiven glider mellan rent existentiella betraktelser, ordvitsande och vardagsnära iakttagelser. Här får vi stifta bekantskap med orterna Knåpnäs och Näsby, österbottnisk familjebok och topos. En stor mängd konkreta detaljer lyfter poesin och gör den visuell. Ofta är poeten munter och låter språket vitsa, på gott och ont. Dikten ”SLÄKT VILLA” är ganska symptomatisk. Högnäs leker med orden i titeln och ger läsaren en impression:

Kvällningens sken
tvinnar stubintrådar
bland gyllene gräs.
En mygga kvicknar till.
Mitt i mörkret
en gnista.

Den tillkvicknande myggan, liksom titeln signalerar att dikten är humoristisk, men naturimpressionernas skönhet och deras symboliska laddning däremellan skapar en allvarligare scen. De dubbla intrycken förtar varandra. Mer preciserad är dikten ”U-SVING” där en aforism säger något både humoristiskt och tragiskt om vad jag uppfattar är ett fallerande förhållande: ”Mot slutet började / du är alltid sådär kännas / mer som ett löfte, / mindre som en förebråelse.”

Många av dikterna i boken är den här typen av kvicka småtexter men det finns även längre berättande poem, som ”MODEFLUGOR, 1235”. Här berättas om bonden Sòng Cí i Kina som givits epitetet flugornas herre eftersom han alltid har ett moln av insekter över sig. Dikten avslutas vemodigt, nästan bittert: ”Sòng Cí suckade, hade sett / det tusen sinom tusen gånger / nu hur de glimmande flugorna / fängslades av förruttnelse.”

Väggfönster kännetecknas av skrivarglädje och formmässig spretighet. Mellan pärmarna finns mästerliga formuleringar och snedskär. Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket.

Peter Nyberg

Gunnar Högnäs, Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk (eget förlag), 2018.

Väggfönster som skickligt hantverk

Arbetarbladet som  är en webbtidning sedan årtal tillbaka recenserade Väggönster häromdagen, 12.12.2018 - av Topi Lappalainen och med med följande rubrik:

"Skickligt hantverk", alltså. Och i sin helhet låter det så här...

"Den finlandssvenska poeten Gunnar Högnäs debuterade 1978 med Ansiktet mot muren. Uppföljaren Milstolpar i gärdsgårdsserien utkom såpass nyligen som 2016 och den nya diktsamlingen Väggfönster är del tre i vad han kallar Den lilla barriärtrilogin. Högnäs har gett ut boken på eget förlag i Åbo där han arbetar som informatiker på Stadsbiblioteket. Han är son till Kurt Högnäs som är en framstående sydösterbottnisk poet. Det lyser igenom diktsamlingen att poeten är hemmastadd i lyrikens värld.

Som helhet känns Väggfönster något ojämn men den innehåller många fina dikter. En förlagsredaktör på ett etablerat förlag kunde ha gallrat bort det överflödiga och resultatet kunde ha varit en riktigt förstklassig diktsamling. Problemet är att det ges ut få diktsamlingar på svenska i Finland i förhållande till det hur mycket potential det finns. Huvudintrycket som boken ger är trots allt skickligt hantverk och som bäst har Högnäs producerat pärlor som inte känns oslipade alls.

Mitt i boken finns ett välskrivet prosafragment som Högnäs kallar 'Det som inte blev dikt'. Den korta prosatexten är ett vackert nedtecknat minne om mormor och morfar på fyra sidor. Den ger en antydning om att Högnäs har potential som författare till kortprosa. Vågar man hoppas på mera av den varan i fortsättningen? Vissa av dikterna känns något forcerade men huvuddelen av boken bjuder på fyndiga ordlekar och skarpa observationer. Typiska miljöer för dikterna är Åbo och Sydösterbotten men också Stockholm förekommer mot slutet av diktsamlingen.

Dikterna varierar i längd och stil en hel del. Vissa är kortare, andra längre, medan en del är experimentella på ett sätt de övriga inte är det. Några av de längre dikterna känns speciellt tilltalande, som till exempel 'Gulnade sidor, brukspoesi' om Metsä-Botnias cellulosafabrik. Geografiskt uppstår det en intressant koppling från diktens sluss som öppnar för Närpesfjärden till Slussens tunnelbanestation som nämns senare i diktsamlingen i en annan dikt. Också de riktigt korta dikterna kan slå läsaren med häpnad tack vare sin kärnfullhet. Ett imponerande exempel är dikten som heter 'Sammetskval':

Som att vakna upp

ur en konservburk, solens

ljuster mot strupen

Lysmasken i Väggfönstret

Ibland väntar man inte förgäves, förr eller senare lyser någonting upp - i - mörkret. Barbro Enckell-Grimms recension i Lysmasken 26.10, Dikter med dubbelt seende, är positiv.

En recension jag inte har mycket att invända emot, också hon har uppfattat mina avsikter på de sätt jag förverkligat dem. Enckell-Grimm avrundar sin så här:

"Jämfört med till exempel raderna från förra samlingen: 'metafor efter/ metafor bräker utan skiljetecken./ Fotnot som slinter/ i sluttande viskning./ Öronmask/ larv/ kokong.' har Högnäs nu kommit längre och han unnar sig att ta det lugnare. Författarens ökade distans har, paradoxalt nog, gett dikterna en ny intensitet och angelägenhet.

Själva titeln, Väggfönster, är ju som ett dubbelseende: Ett hinder och en öppning."

Imponerande Väggfönster

Kaj Hedman som recenserade Väggfönster i Vasabladet (29.6) har också infört i stort sett samma text i sin blogg. Vissa formuleringar är annorlunda, men innehållet förblir det samma. Den största enskilda avvikningen eller utvikningen är meningen (som inte återfinns i VBL):

"Jag är imponerad av den nya lyriksamlingen Väggfönster." (Dikter från en sublim vardag | Skrivet 21.7.2018)

Ny poetisk mark: Väggfönster

Som jag noterade häromsistens, blev jag inte upptagen i Finlands Svenska Författareförenings skara (Den glada amatörens återkomst). Om kraven i all korthet står det på föreningens nätsida: "Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska." Här kunde man strecka under "kan väljas" och "litterärt värde".

Då man liksom är sig själv nog, inget affischnamn, kan det ta tid innan man blir recenserad. Och blir man, är det bara att vara glad. Och blir man trots att man bara skriver dikter, gäller det att vara rentav tacksam.

Nu dök det upp en recension i Vasabladet strax efter midsommar (29.6), nästan sju månader efter det officiella utgivningsdatumet 8.1.2018. Den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Klipp ur Kaj Hedmans text:

"...det har inte inte hindrat honom att finna ett eget lyriskt landskap."

"Med samlingen 'Väggfönster' gör Gunnar Högnäs sitt definitiva genombrott. Att boken inte utkommer på något av de stora, etablerade förlagen stör inte. Trots att Högnäs inte längre är någon ung författare har han av allt att döma en spännande framtid framför sig. Boken bryter ny poetisk mark och rör sig på komplexa djup. Gunnar Högnäs har hittat sin egen röst och sitt eget rum."


"Gunnar Högnäs är också en progressiv, medveten och ställningstagande poet. Hans intellekt rör sig behändigt och naturligt i mänsklighetens stora, förvirrande kris utan att han någonsin förfaller till sentimentalitet, alltför overdriven melankoli eller eskapism."

"En bra poets kännemärke är att i narrativa sjok kunna få språket att glimma även om motiven inte är väldigt passionerade. Det marker den som laser Gunnar Högnäs poetiska berättelser i 'Väggfönster'."

Åtminstone Kaj Hedman som recenserat Väggfönster och alla de andra som recenserat, nu och tidigare (Milstolpar i gärdsgårdsserien och Ansiktet mot muren), tycks ha hittat "litterärt värde" där Författareföreningens arbetsgrupp kammat noll.

Men hellre uppskattande recensioner än medlemskap i FSF. (Om det är fråga om antingen eller.)

Den glada amatörens återkomst

Jag återvände igår från en midsommarnattsdröm, mycket fotboll på/i TV (världsmästerskapen spelas som bäst i Ryssland). För övrigt skrev Mårten Westö en intressant essä
"Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans" (Svenska Yles nätsidor, 27.6.2018; han har tydligen också fått en kick året 1974, själv skrev jag om det för fyra år sedan, "Football - change the way things turns").

Då jag klev över tröskeln väntade två försändelser på mig, dels nyaste Nya Argus med en baksida bestående av min dikt "Gulnade sidor, brukspoesi", dels ett brev från Finlands Svenska Författareförening.

Jag har ju betraktat mig som en glad amatör, vilket en del recensenter tog fasta på då de skrev om Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), de tyckte att jag var onödigt anspråkslös. Det jag själv hade i tankarna var det att skrivandet borde ge upphov till glädje för den som skriver och att jag är en amatör eftersom jag inte lever på skrivande, är inte professionell utövare. 

Ändå beslöt jag mig i något skede att tänk om jag trots allt skulle ansöka om medlemsskap i Finlands Svenska Författareförening, det formella kravet är visst utgivning av minst två böcker, och jag har hela tre stycken på mitt samvete.

Så jag skickade in min ansökan jämte ett exemplar vardera av Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster, som föreningens arbetsgrupp bestående av tre medlemmar ur styrelsen - grand jury - skulle läsa och ta ställning till.

(Eftersom jag i en efterskrift i min föregående diktsamling hade skrivit rader som "Trots det är olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt enbart författare och Nobelpristagare. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält." tänkte jag att det kunde tas som en viss sorts kritik och möjligen inte precis tala till min fördel.)

Föreningen är de finlandssvenska skönlitterära författarnas fackförening, den är viktig och behövs, fyller många funktioner, på olika sätt. Klart att det skall vara högt till tak, med andra ord höga trösklar, vem som helst får inte bli medlem, helt enkelt. Standarden borgar för god verksamhetsgrund, att medlemmarna tas på allvar.

Eftersom jag tycker så, är det självklart att jag på inget sätt föreställde mig att det är lätt som en plätt att bli accepterad i de finlandssvenska författarnas officiella skara. Trots det blev jag en aning snopen då jag sprättade upp och läste brevet.

Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) "estetisk fördjupning". Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.

Den här korta "recensionen" är så till vida intressant, att den liksom är mycket strängare än de recensenter som skrivit om Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster i dagstidningar och tidsskrifter. Det händer ju att författare kan klaga på alltför sträng kritik, att recensenter inte begripit sig på de konstnärliga helheterna et cetera, men nu visar det sig alltså, i mitt fall, att författare själva kan vara ännu strängare än de strängaste kritiker. 

Klipp ur recensioner står att läsa i den här bloggen (Ett projekt ryggverk), det är fritt fram att böka och rota. Men visst tänker jag på Ann-Christin Snickars recension av Väggfönster i Åbo Underrättelser (3.2.2018) där hon skriver bland annat så här:

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

Dessutom tänker jag på den reaktion en recensent uppvisade på mitt svar, att nej, ingen annan har förhandsläst Väggfönster, jag har komponerat helheten själv - och den reaktionen var att jag verkligen gjort redigeringen bra. Även om det här skedde utanför spalterna, blev jag väldigt nöjd, eftersom jag medvetet byggt upp en helhet och att jag själv liksom tänkt in i minsta detalj. Det vill säga både skrivit och satt samman en samling som jag själv skulle vilja läsa.

Till och med den i övrigt smått/rätt kritiska Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet (28.3.2018) tyckte att "Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida." Det var just det här som var en del av den avsiktliga redigeringen, så jag upplever själv att jag lyckats i min strävan.

Att Finlands Svenska Författareförening så pass mycket betonar själva redigeringen är vid en första eftertanke smått överraskande. Jag vet med säkerhet att många författare - också föreningens författarmedlemmar - får mer eller mindre hjälp av förlagens lektörer. Det inte författana enbart som sköter den biten. Så om den biten nu kan fälla utslag, borde inte då också förlagens lektörer få bli medlemmar eller del-medlemmar i Finlands Svenska Författareförening. Utan lektör ingen välredigerad författare.

Men då jag tänker litet efter, förstår jag bättre. Det kanske inte handlar bara om redigering utan också om det sätt på vilken utgivningen skett.

***

Vid ett seminarium som Svenska Kulturfonden ordnade om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett knappt ett par år sedan talade bland andra kritikern Tatjana Brandt: "Hon uttrycker också en viss oro över att självutgivning blivit vanligare. Vid självutgivning är kvalitetskontrollen inte den samma som vid bokutgivning via ett förlag." ("Finlandssvenska litteraturen – ekosystemet som desperat behöver läsare", Hufvudstadsbladet 1.11.2016)

Jag utgår från att Finlands Svenska Författareförenings arbetsgupp som bedömt mina alster tänkt litet i samma banor, Och då kommer jag igen fram till den samma slutsatsen. För att klara ribban måste du ha den där kvalitetskontrollen i ryggen, erkända förlags lektörer som räddare i nöden. Det räcker inte med att du visar att du kan skriva, utan någon på ett förlag måste ha redigerat - och redigerat just så som man på förlag redigerar (så som författare lärt sig att deras lektörer redigerar och gör litteratur av deras manuskript).

Lördagssoffan genom väggfönster

Poeten Nicko Smith har en itressant serie reflektioner på gång: "Poetens lördagssoffa". I nummer #10 har jag själv beretts sittplats. Före mig har Matilda Södergran, Thomas Brunell, Jörgen Mattlar, Åsa Maria Kraft, Ann-Sofi Carlsson, Emma Ahlgren, Månskensbonden (Markus Bergfors, Tomas Mikael Bäck och Ralf Andtbacka. Den sistnämnda premiärsatt lördagssoffan 26.3.2018.

Ur Andtbackas svar på tal om poesins situation eller kris fiskar jag upp den sista meningen: "Med åren har jag blivit allt mer övertygad om att lyriken är litteraturens kackerlacka, den kommer att finnas kvar också efter apokalypsen." Själv svarade jag beträffande likande frågeställning: "Vi som njuter av den kan väl bara vara glada att vi har det här njutningsmedlet (och efter oss ”syndafloden”). Om man måste skapa ett intresse, så finns det säkert en och annan hund begraven där någonstans."

Nicko Smith - Poetens reflektioner finns på adressen https://nickopoet.wordpress.com/ 
Tio första gästerna i Poetens lördagssoffa

Nej nu blommar det!

Erik Bergqvist recenserade Väggfönster i Hufvudstadsbladet 28.3.2018. Också Ann-Christin Snickars tyckte i Åbo Underrättelser om det oväntade: "Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket."

Men där Snickars såg stilsäkerhet, fann Bergqvist alltså ojämnheter, "sådant som känns påbörjat och lämnat i hast".

Visst hittade Bergqvist bland annat "småfinurliga meditationer", "livsvisdom, allvarliga och lite mer tramsiga språklekar". Och tillägger han, "Högnäs starkt bildspråkliga impuls saknar inte värde".

Sedan kan man smått undra vad Bergqvist riktigt menar med ordet - bedömningen - "osannolik" i det följande:

"Efter ett allegoriskt kärlekspoem med en avslutande Edith Södergran-variation följer den osannolika "Modeflugor, 1235" som börjar 'Det är en dag som andra / mot slutet av Songdynastin'."

Dikten Bergqvist refererar till ingår också i Lyrikvännen 1 / 2018 (f.ö. ett nummer som tillägnas Elsa Grave), och där med en förklaring (se nedan).

Avslutningsvis anser Bergqvist att "Inget fel på spretiga buketter, men inte heller fel att gallra... Så finns, som sagt, ändå dikter som på sitt vis bär vad de skall bära, ända in i läsaren. Till exempel denna, 'Stora granen':

Solen blåser ut tungan.
Ett flexibelt spetsmoln.
Ringlar över blånaden,
slickar den djupare.
Sommardagens
varma sensus.

Också evigheter
har en dekorerad punkt."

Det lustiga är ju, att i det skede (under större delen av år 2017) då jag sammanställde Väggfönster, gallrade, filade och målade över, var Stora granen en av de dikter jag inte var speciellt nöjd med, som jag var på vippen att kassera. Tur för Erik Berqvist gjorde jag det ändå inte.

(Nu kunde man också ha tänkt sig, att Bergqvist hade nämn den dikt där den rätt unge skribenten röker torra Hufvudstadsblad, eftersom han recenserar i nämnda tidning. Det att han inte gjorde det, kullkastar åtminstone inte min försynta misstanke, att han skyndat igenom Väggfönster och stängt det lika hastigt som han öppnat.)

Hallå där - bakom Väggfönster

Ett inslag i Syd-Österbottens serie Hallå där i början av mars. - Med anledning av Väggfönster, tredje och avslutande delen i Lilla barriärtrilogin.

Lyrikvän om kriminalteknik

Den dikt som ingår i Lyrikvännens första nummer för i år 2018 handlar om kriminalteknikens fader Sòng Cí. "Modeflugor, 1235" återfinns i Väggfönster, också.

ÅU: "Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån"

Ann-Christine Snickars recenserar Väggfönster i Åbo Underrättelser 3.2.2018 under rubriken ovan.

"'Väggfönster' tar upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar."

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

("Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån")