Bländad av finlandssvensk poesi

Med anledning av antologin Bländad av död och kärlek.
130 år finlandssvensk poesi
(Schildts & Söderströms, 2021)
Diktkommentaren ingår i
Nya Argus nr 4-5 2022.

Nyordssonett tjugohundratjugoett

"Hybridlivet är det nya normala
Coronabubbla, maskne, vaccinnationalism – även i år sätter coronans framfart tydliga spår i nyordslistan. Det konstaterar språkvårdaren Ola Karlsson."

Och mer om fjolårets nyord kan man läsa i hans krönika på Institutets för språk och folkminnens sidor (27.12.2021).

Här en Nyordssonett som ingår i Nya Argus 1-2 2022. (Fono betyder fear of normal. Vad de andra orden har i beredskap framgår ur krönikan eller ur själva Nyordslistan 2021.)

 

Nya Argus om | Haiculdesac | - "stramt hållna ögonblicksbilder...överraskande iakttagelser"

Det har blivit dags att hinna ifatt, blogga om några recensioner av | Haiculdesac | (2020).

I Nya Argus 1-2 / 2021 går Marit Lindqvist igenom ny inhemsk lyrik: "Dikter om bygd och blygd och regnbågsfärgade folkdräkter – det finlandssvenska lyrikåret 2020".

Beträffande | Haiculdesac | noterar hon:

"Till vardags jobbar Gunnar Högnäs som informatiker på Åbo stadsbibliotek, men vid sidan av brödfödan skriver han bland annat poesi. Debutsamlingen Ansiktet mot muren utkom år 1978, och sedan dess har Gunnar Högnäs gett ut några samlingar på eget förlag.

Gunnar Högnäs dikter kännetecknas allmänt av kluriga språklekar, en stillsam humor och välsvarvad ironi. I de tidigare diktsamlingarna har Högnäs visat att han har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket.

I | Haiculdesac | ger sig Gunnar Högnäs i kast med haikun som form och i dikterna följer han stavelseformen fem-sju-fem, men i övrigt förhåller han sig fritt till de krav som allmänt ställs på en äkta, traditionell haiku.

Slutresultatet är stramt hållna ögonblicksbilder, aforistiska tankefrön som ofta bjuder på överraskande iakttagelser, reflektioner som andas melankoli snarare än munterhet, en form av stillhet snarare än ståhej.

Huvud alldeles
vitt, en maskrosboll. Minnets
vind lagt sig till ro."

Plastsonett (frågemått)

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 9-10/2019.
(Dessutom recenserar jag Christer Beregströms
Den äventyrliga sonen från Benvik. En historisk roman
- som tangerar trakter jag diktat om.

Kvinnodagen, Sipilä & Sote

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 3-4 2019 som damp ner på
dörrmattan idag - då Juha Sipilä i Donald Trums fotspår meddelar
att ibland måste man gå. Och då vi firar internationella kvinnoda'n.
Knappast har de här omständigheterna med varandra att göra. Men
Sote, som blev Sipiläs fall, är ganska långt en kvinnofråga. Det är
kvinnorna som i slutändan sköter om oss finländare, från vaggan
till graven (så mycket har samhället & jämlikheten inte förändrats),
Det är också kvinnorna som lever längre och behöver omsorg i fler
år än vi män. Så ett tack till kvinnokraften och kvinno(om)tanken!

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

Nya Argus spanar in milstolpar

Pia Ingström plockar och fyndar under rubriken "Nya Argus chockerar, JP Roos vet bäst" i söndagens Hufvudstadsblad (12.3.2017). - "Inte precis allt finlandssvenskt recenseras i HBL, och inte kommer riktigt allt med i Argus' årsöversikter heller, men mycket nog. Maili Öst har läst elva nya diktsamlingar..."

En av de nya är Milstolpar i gärdsgårdsserien, "...en tankeväckande vackert formgiven bok och under det ståtliga förlagsnamnet 1PR eller Ett Projekt Ryggverk" som Öst skriver i Nya Argus (Nr 1-2 * 2017, ss 10-11, 14). Hon lyfter fram byten av mikro- och makroperspektiv, namngivningen av dikterna. Speciellt gläder det att hon hittar fram till de röda trådarna i riktning utanför gärdsgårdsserien.

"'Gräset är mullens sätt / att svalka sig.' verkade Gunnar Högnäs, i en dikt han förankrat på en kyrkogård i Närpes, ifjol svara på Gösta Ågrens tal i Dikter utan land ett år tidigare: 'Gräset är mullens sätt att / brinna.'"

Förstärkt verklighet bortom gärdsgårdsserien

En milstolpe igen då Donald Trump installerades på sin tron igår fredag 20.1.2017. Han var sig själv trogen i sitt tal, det blev en förstärkt verklighet.

Så heter också min  dikt i senaste numret av Nya Argus,
och berör, tangerar, dessutom DT himself (skriven i glappet mellan Trumps valseger- och farsdag).

I samma nummer (11-12 - 2016) ingår Laura Saarikoskis och Saska Saarikoskis artikel Trump och teorin om den Stora Lögnen (som är ett utdrag ur deras bok Trump och vredens Amerika).