Klättrar i stora granen

Testar att klättra i stora granen = läsa dikten Stora granen ur Väggfönster i SoundCloud.

Iceface (climate change)

(Det var då det)

Klimatförändring

upp i halsen, upp över

öronen i går.

Vändikt 14.2.2019

Vinterns navelsträng tunnas ut.

Isflaken glider kant mot kant.

Molnen sneglar på sin framtid.
Dikten saknar det sista ordet.

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”