Svenska Österbottens litteraturförening ordnar sin årligen återkommande tvärkonstnärliga poesifestival Try Poetry på Sälgrund utanför Kaskö, med temat öppet hav. I början av oktober då hela havet kan svalla.
I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår en dikt som handlar om Sälgrund, men årstiden och årtusendet är inte desamma. Där skymtar också en blinkning till Tove Janssons Pappan och havet.
Sälgrund, mapp ö
En liten flugskit i havsbandet, bara.
Och där på klipporna, i skrevorna,
fågelspillning, stora steg för
växtligheten.
Solen lapar nattens fukter,
ur kupade blad och hällarnas
skröpligheter.
Nobelpris i kemi för upptäckter
rörande genernas molekylära reparatörer,
står det skrivet för den som kan
tyda naturens tecken.
Men visst, den här ön är en ö, är en ö,
och skvalpar bortom all redlighet,
på tiotals avstånd från
de teorier som gör verkligheten
verklig.
För oss blåser dagen upp
till overkliga proportioner.
Vi strövar tills vi stupar
i våra sjörövarlekar,
och kvällens insekter åker snålskjuts
i fyrens ljuskarusell.
tisdag 20 september 2016
fredag 16 september 2016
Språkgrodan i gärdsgårdsserien
 |
| Recension "igen", tredje gången gillt. Fredrik Hertzberg finner nöje i det han läser, redogör i Hufvudstadsbladet 15.9. |
onsdag 14 september 2016
torsdag 8 september 2016
Glädjekanter i gärdsgårdsserien
 |
| Den andra recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien. Den här gången är det Kaj Hedman som granskar; för Vasabladet 8.9: "...men som vid en närmare läsning bjuder inte enbart på mycket snärtiga och begåvade poesirader utan också på en fungerande narrativ ordström där dikterna ingalunda är utspridda korn, utan snarare är, som titeln antyder, milstolpar i en serie på en gärdsgård." Speciellt uppskattar jag att Hedman lagt märke till min ansats: "Författaren har bemödat sig om att med omsorg få dikterna att hänga ihop och stödja varandra, till och med mera än en del poeter som ger ut på så kallade etablerade förlag." |
tisdag 6 september 2016
Roger!
I radiotrafik är Roger en förkortning eller signal som betyder att meddelandet är uppfattat. Det här slog mig då jag på Yles sidor igår kväll läste att "Roger Holmström har avlidit".
För fyrtio år sedan började jag studera statsvetenskapliga ämnen vid Åbo Akademi. Men hösten var inte långt hunnen, innan jag insåg att jag inte var skickad att förkovra mig i nationalekonomi, statistik och matematik som stöd för statistikstudierna. Jag bytte till humanistiska fakulteten och litteraturvetenskap, bara sociologin fick hänga med vid sidan om, det första året.
Roger Holmström var en av de få anställda vid litteraturinstitutionen. Och det framgick genast att han var hängiven. Han tog litteraturen på fullaste allvar, men hade också en stillsam, underfundig humor. Vid vissa tillfällen kunde den rentav bubbla fram. En gång höll Roger en provföreläsning i ett auditorium under Sibeliusmuseet på Biskopsgatan, ämnet var visst dadaism och andra avantgardistiska rörelser. Då han skulle dela ut det kopierade föreläsningsmaterialet gjorde han det inte, på traditionellt vis. Han tog bunten med papper och slängde ut den bland publiken, som nog blev tagen på sängen. Det hade vi då rakt inte väntat oss.
Det året jag började studera, 1976, hade en av mina medstuderande i litteratur, Kim Casén, gett ut en diktbok, Nattvakten kallad. Jag råkade det året bo i samma lägenhet som två av Caséns klasskamrater och den vägen fick jag boken i min hand, antagligen följande vår. Jag läste igenom den och fick det hela om bakfoten. Trodde att det var hur lätt som helst att skriva "sånt där". Och tur det, för annars hade jag aldrig försökt mig på.
Efter ett antal skrivna dikter undrade jag var jag stod, om det var någonting att hänga i julgranen. Redan då förstod jag att det inte var fullt så enkelt som det såg ut. Det säger en del om Roger, tycker jag, att det var honom jag utsatte för den första provläsningen. Själv var jag en ung, blyg, tafatt studerande och han var anställd vid ett universitet - och vår åldersskillnad kändes vida större än åtta år. Men jag tänkte mig att det gick att fråga honom om han kunde tänkas ögna igenom några dikter jag rafsat ner.
Så vi träffades en dag över en kopp kaffe på ett café i den låga byggnaden i hörnet av Tavastgatan och Nylandsgatan framför parkeringsplatsen, där det numera finns en butik för datateknik. Han hade fått med sig ett knippe dikter som hemläxa och hade tagit uppgiften på fullaste allvar. Den som känner eller kände Roger vet eller kan gissa sig till hur det gick. Bristerna höll han inte tyst om, men han var uppmuntrande och koncentrerade sig på det han tyckte om, ansåg lovande och som redan var bra. Han föreslog också att jag skulle ge eller var det så att han skötte om saken, nåja, i vilket fall som helst tog Finsk Tidskrift emot två dikter och publicerade dem i det första numret 1978. Att jag på hösten samma år debuterade med Ansiktet mot muren är med andra ord ett resultat i en händelsekedja, där också, eller i synnerhet Roger Holmström spelade en betydelsefull roll.
Den sista gången jag träffade Roger var hösten 2015, på ett av Författarseriens tillfällen på Gamla stortorget. Jag är glad att jag pratade en stund med honom och också avslöjade mina planer på en andra diktbok. Direkt efteråt harmade det mig att jag pratat bredvid mun. Men nu i denna stund känns det som att det var det rätta att säga. Då jag i Milstolpar i gärdsgårdsserien dedikerar "Tack till er alla!", är Roger i ljuset av det jag nu skriver en av de människor som speciellt är tacket värt, i synnerhet då vi talar om det vi talar om då vi talar om litteratur.
Så tack Roger, också uttryckligen!
För fyrtio år sedan började jag studera statsvetenskapliga ämnen vid Åbo Akademi. Men hösten var inte långt hunnen, innan jag insåg att jag inte var skickad att förkovra mig i nationalekonomi, statistik och matematik som stöd för statistikstudierna. Jag bytte till humanistiska fakulteten och litteraturvetenskap, bara sociologin fick hänga med vid sidan om, det första året.
Roger Holmström var en av de få anställda vid litteraturinstitutionen. Och det framgick genast att han var hängiven. Han tog litteraturen på fullaste allvar, men hade också en stillsam, underfundig humor. Vid vissa tillfällen kunde den rentav bubbla fram. En gång höll Roger en provföreläsning i ett auditorium under Sibeliusmuseet på Biskopsgatan, ämnet var visst dadaism och andra avantgardistiska rörelser. Då han skulle dela ut det kopierade föreläsningsmaterialet gjorde han det inte, på traditionellt vis. Han tog bunten med papper och slängde ut den bland publiken, som nog blev tagen på sängen. Det hade vi då rakt inte väntat oss.
Det året jag började studera, 1976, hade en av mina medstuderande i litteratur, Kim Casén, gett ut en diktbok, Nattvakten kallad. Jag råkade det året bo i samma lägenhet som två av Caséns klasskamrater och den vägen fick jag boken i min hand, antagligen följande vår. Jag läste igenom den och fick det hela om bakfoten. Trodde att det var hur lätt som helst att skriva "sånt där". Och tur det, för annars hade jag aldrig försökt mig på.
Efter ett antal skrivna dikter undrade jag var jag stod, om det var någonting att hänga i julgranen. Redan då förstod jag att det inte var fullt så enkelt som det såg ut. Det säger en del om Roger, tycker jag, att det var honom jag utsatte för den första provläsningen. Själv var jag en ung, blyg, tafatt studerande och han var anställd vid ett universitet - och vår åldersskillnad kändes vida större än åtta år. Men jag tänkte mig att det gick att fråga honom om han kunde tänkas ögna igenom några dikter jag rafsat ner.
Så vi träffades en dag över en kopp kaffe på ett café i den låga byggnaden i hörnet av Tavastgatan och Nylandsgatan framför parkeringsplatsen, där det numera finns en butik för datateknik. Han hade fått med sig ett knippe dikter som hemläxa och hade tagit uppgiften på fullaste allvar. Den som känner eller kände Roger vet eller kan gissa sig till hur det gick. Bristerna höll han inte tyst om, men han var uppmuntrande och koncentrerade sig på det han tyckte om, ansåg lovande och som redan var bra. Han föreslog också att jag skulle ge eller var det så att han skötte om saken, nåja, i vilket fall som helst tog Finsk Tidskrift emot två dikter och publicerade dem i det första numret 1978. Att jag på hösten samma år debuterade med Ansiktet mot muren är med andra ord ett resultat i en händelsekedja, där också, eller i synnerhet Roger Holmström spelade en betydelsefull roll.
Den sista gången jag träffade Roger var hösten 2015, på ett av Författarseriens tillfällen på Gamla stortorget. Jag är glad att jag pratade en stund med honom och också avslöjade mina planer på en andra diktbok. Direkt efteråt harmade det mig att jag pratat bredvid mun. Men nu i denna stund känns det som att det var det rätta att säga. Då jag i Milstolpar i gärdsgårdsserien dedikerar "Tack till er alla!", är Roger i ljuset av det jag nu skriver en av de människor som speciellt är tacket värt, i synnerhet då vi talar om det vi talar om då vi talar om litteratur.
Så tack Roger, också uttryckligen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)