tisdag 26 juni 2018

Den glada amatörens återkomst

Jag återvände igår från en midsommarnattsdröm, mycket fotboll på/i TV (världsmästerskapen spelas som bäst i Ryssland). För övrigt skrev Mårten Westö en intressant essä
"Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans" (Svenska Yles nätsidor, 27.6.2018; han har tydligen också fått en kick året 1974, själv skrev jag om det för fyra år sedan, "Football - change the way things turns").

Då jag klev över tröskeln väntade två försändelser på mig, dels nyaste Nya Argus med en baksida bestående av min dikt "Gulnade sidor, brukspoesi", dels ett brev från Finlands Svenska Författareförening.

Jag har ju betraktat mig som en glad amatör, vilket en del recensenter tog fasta på då de skrev om Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), de tyckte att jag var onödigt anspråkslös. Det jag själv hade i tankarna var det att skrivandet borde ge upphov till glädje för den som skriver och att jag är en amatör eftersom jag inte lever på skrivande, är inte professionell utövare. 

Ändå beslöt jag mig i något skede att tänk om jag trots allt skulle ansöka om medlemsskap i Finlands Svenska Författareförening, det formella kravet är visst utgivning av minst två böcker, och jag har hela tre stycken på mitt samvete.

Så jag skickade in min ansökan jämte ett exemplar vardera av Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster, som föreningens arbetsgrupp bestående av tre medlemmar ur styrelsen - grand jury - skulle läsa och ta ställning till.

(Eftersom jag i en efterskrift i min föregående diktsamling hade skrivit rader som "Trots det är olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt enbart författare och Nobelpristagare. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält." tänkte jag att det kunde tas som en viss sorts kritik och möjligen inte precis tala till min fördel.)

Föreningen är de finlandssvenska skönlitterära författarnas fackförening, den är viktig och behövs, fyller många funktioner, på olika sätt. Klart att det skall vara högt till tak, med andra ord höga trösklar, vem som helst får inte bli medlem, helt enkelt. Standarden borgar för god verksamhetsgrund, att medlemmarna tas på allvar.

Eftersom jag tycker så, är det självklart att jag på inget sätt föreställde mig att det är lätt som en plätt att bli accepterad i de finlandssvenska författarnas officiella skara. Trots det blev jag en aning snopen då jag sprättade upp och läste brevet.

Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) "estetisk fördjupning". Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.

Den här korta "recensionen" är så till vida intressant, att den liksom är mycket strängare än de recensenter som skrivit om Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster i dagstidningar och tidsskrifter. Det händer ju att författare kan klaga på alltför sträng kritik, att recensenter inte begripit sig på de konstnärliga helheterna et cetera, men nu visar det sig alltså, i mitt fall, att författare själva kan vara ännu strängare än de strängaste kritiker. 

Klipp ur recensioner står att läsa i den här bloggen (Ett projekt ryggverk), det är fritt fram att böka och rota. Men visst tänker jag på Ann-Christin Snickars recension av Väggfönster i Åbo Underrättelser (3.2.2018) där hon skriver bland annat så här:

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

Dessutom tänker jag på den reaktion en recensent uppvisade på mitt svar, att nej, ingen annan har förhandsläst Väggfönster, jag har komponerat helheten själv - och den reaktionen var att jag verkligen gjort redigeringen bra. Även om det här skedde utanför spalterna, blev jag väldigt nöjd, eftersom jag medvetet byggt upp en helhet och att jag själv liksom tänkt in i minsta detalj. Det vill säga både skrivit och satt samman en samling som jag själv skulle vilja läsa.

Till och med den i övrigt smått/rätt kritiska Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet (28.3.2018) tyckte att "Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida." Det var just det här som var en del av den avsiktliga redigeringen, så jag upplever själv att jag lyckats i min strävan.

Att Finlands Svenska Författareförening så pass mycket betonar själva redigeringen är vid en första eftertanke smått överraskande. Jag vet med säkerhet att många författare - också föreningens författarmedlemmar - får mer eller mindre hjälp av förlagens lektörer. Det inte författana enbart som sköter den biten. Så om den biten nu kan fälla utslag, borde inte då också förlagens lektörer få bli medlemmar eller del-medlemmar i Finlands Svenska Författareförening. Utan lektör ingen välredigerad författare.

Men då jag tänker litet efter, förstår jag bättre. Det kanske inte handlar bara om redigering utan också om det sätt på vilken utgivningen skett.

***

Vid ett seminarium som Svenska Kulturfonden ordnade om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett knappt ett par år sedan talade bland andra kritikern Tatjana Brandt: "Hon uttrycker också en viss oro över att självutgivning blivit vanligare. Vid självutgivning är kvalitetskontrollen inte den samma som vid bokutgivning via ett förlag." ("Finlandssvenska litteraturen – ekosystemet som desperat behöver läsare", Hufvudstadsbladet 1.11.2016)

Jag utgår från att Finlands Svenska Författareförenings arbetsgupp som bedömt mina alster tänkt litet i samma banor, Och då kommer jag igen fram till den samma slutsatsen. För att klara ribban måste du ha den där kvalitetskontrollen i ryggen, erkända förlags lektörer som räddare i nöden. Det räcker inte med att du visar att du kan skriva, utan någon på ett förlag måste ha redigerat - och redigerat just så som man på förlag redigerar (så som författare lärt sig att deras lektörer redigerar och gör litteratur av deras manuskript).