HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.

konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.

Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

| Haiculdesac | mellan pärmar

Så här ser | Haiculdesac | ut, framtill och baktill. Pärmens foton har jag knäppt vid Jahndiket i Kurala i Åbo samt i Ode vindeltrappa i centrum av Helsingfors.

Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!