Jag diktade min första poesi - på svenska det vill säga - någon gång hösten 76, våren 77, då jag började studera i Åbo (Akademi). Efter ett antal lyriska försök vågade jag fråga Roger Holsmtröm om han kunde säga sin åsikt. Han var uppmuntrande och tyckte om dem och så hände det sig att två dikter kom i tryck i Finsk Tidskrift 1 / 1978.
Efter några om och men gav jag ut en hel samling, min bokdebut, på Författarnas Andelslag hösten 1978. Mina lektörer var Gurli Lindén och Anita Wikman, ett stort tack till dem, också så här från det nya årtusendets sida.
Dikterna i Ansiktet mot muren är rätt pessimistiska, dystopiska. Jag hade vaknat upp till inte bara världens orättvisor, hur vi och de politiska systemen behandlar varandra, utan också den ekologiska krisen, i dagens läge mera känd som klimatkrisen (vilket i och för sig är ett litet begränsande begrepp, i värsta fall en snedvridning av det vi håller på med - kanske rentav gör det hela till ett "goda-fiende-syndrom").
Jag ville skriva en så genommörk dikt, att den skulle vara ett slag i ansiktet, en krävande tankeställare. Kommer att tänka på Kaj Korkea-ahos roman Onda boken (2015), som bland annat handlar om en gammal diktsamling av Leander Granlund. "Granlund är en opublicerad modernist, men hans poesi har varit förödande för var och en som läst den", som det står på Schildts & Söderströms nätsida. En sådan verkningsfull poesi ville jag också skriva.
Men med facit på hand är det klart att jag misslyckades och det totalt - den ekologiska krisen inklusive klimatkrisen har fortsatt att bygga ut rälsnätet för sitt segertåg.
Då jag nu dryga fyrtio år senare skrev ut dikterna överraskades jag såväl positivt som negativt. Men okej, jag var ung då - klart att mycket är juvenilt och puerilt. Världen var en annan, men inte helt. Terrorismen hade mål som Aldo Moro och vid torget i Åbo kunde det finnas ett schapp som hette Itämeri. Och spänningar fanns liksom nu även då. På det stora planet mellan USA, Sovjet och Kina, på det lilla planet mellan höger, mitten och vänster. U-landsproblematiken, feminismen, kärnkraften var saker som debatterades och ledde till stridigheter.
Då jag läser mina dikter drar jag mig till minnes alla mina influenser. Musiken - här synlig som citat med referens till Gentle Giant och Van der Graaf Generator. Men också filmer spökar, till exempel Federico Fellini (tycker jag mig se). Och dystopiska romaner, science fiction. Kort och gott, ett sammelsurium av nya intryck, som det är då man börjar studera (i mitt fall litteratur, filosofi och sociologi); vaknar upp humanistiskt, mänskligt, socialt, politiskt, ekologiskt - med en tilltagande ångest i bröstkorgen och baken.
Dikter bygger ju sina mikrovärldar med språkets hjälp. Och språket lever i sin tid och laddas med nya kopplingar och energier. Därför kan de ursprungliga avsikterna lätt falla i glömska, bli stumma.
De avslutande raderna i Ansiktet mot muren innehåller till exempel ett ord eller begrepp som för dagens läsare kanske väcker helt andra associationer (än den ironiska, maskerat nattsvarta utgång jag själv hade i tankarna):
Jag svingade mig upp mot
universums stjärnbeströdda
ängar och betade i regnbågens
skugga.
Då jag avslutade min lilla barriärtrilogi - som började med Ansiktet mot muren (1978) och fortsatte med Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) - med Väggföster (2018) gjorde jag en kort tillbakablick, en blinkning till den tid som existerade på andra sidan millenniemuren.
FACIT PÅ FÖRHAND, 1978
Morgonen gror i ett vasst regn skriver
morgonen gror i det vassa regnet evig
natten ruvar på sin punkt bokstavs
armar slår mot papper fönster-
smattrar i i i urblekt alfabet.
Skriver regn som rötter streck
stalaktiter stalagmiter Skriver
att jag Skriver harmrar Rött, aniktet
s mur (K)löser himlens vitkalk((yl)er)ade
bindväv Skriver människan Att vet
Jag inte alltid vad hon vill Där
dikten tar vid Bokstäver be
tonerade i metall Det var så
jag Debuterade i förgänglighet,
Sjönk jag till Botten skodd
med verklighets lättnad
Och om jag namngav en diktsamling som betydde mycket (mest) för mig då i tiden, skulle det utan tvekan vara Larry Silváns Dikter. På sidan 58 i Ansiktet mot muren återfinns en dikt som beskriver hur det var att julaftonen 1977 för första gången dyka in i Silváns posttuma värld; hur känslorna myllrade och jag mitt i läsningen måste gå ut i en ödslig småstad där tillochmed snöfallet kändes som tinnitus.
