Räkna med | Haiculdesac |

Boklådan i SVF magasinet 1 / 2020

Algoritm-matching i Adlibris. Visst kan Puppe räkna...

HBL: "Gunnar Högnäs vevar sin haikukvarn för fulla muggar"

Tre recensioner av | Haiculdesac | har redan noterats. Jag tänker börja i den färskaste och mest kritiska ändan. Erik Bergqvist tuggar sig igenom samlingen, under rubriken Haikudiktens skenbara enkelhet, i gårdagens Hufvudstadsblad (18.2.2020).

Trots att jag både i följetext och i själva boken tar avstånd från allt det andra som hör ihop med haikudiktningen och understryker att för mig är det centrala endast stavelseantalet (5 + 7 + 5), tycks han ändå själv fastna i någon form av kvarn, lyckas han inte läsa dikterna som dikter i sig utan haikulinser. Men klart, det är fritt fram.

Visst ser han ljuspunkter: "Det finns lovande inslag också, några rentav bra. Gunnar Högnäs skriver, som seden bjuder, gärna om väderlek, årstidsväxlingar, naturmoment. 'Hösten glidflyger', 'Prassel bland flingor', 'Skarens / tystnad, öronmärkt' - det finns många enkelt fina rader."

Bergqvist ser till och med rörliga bilder, då han om

Från trädet lockar
ekorren svansen framför
sig. Dualismsprång.

konstaterar: "Ingen dålig kortfilm, även om man kan störa sig på det sista ordet." Tidningsläsaren kan kanske missförstå det han menar, också därför att ordet i recensionen felaktigt stavas med dubbel-s; "dualismssprång".

Han störs av titlar, "ordvitsande" och "explikerande". Tycker om en dikt att den "hade blivit mera öppen mot läsarens egna associationer utan rubriken, 'Samvetskval'". Men nu är det ju så, att rubriken inte lyder på det sättet, utan i boken heter "Sammetskval".

Bergqvist erkänner nog, att det finns "exempel där Gunnar Högnäs hittat en intressant spänning mellan titel och dikt". Men hittar en "större mångtydighet" då han inte fäster uppmärksamhet vid titlarna.

För Erik Bergtqvist är haikun "idealt, en paradoxens diktform: bör på något sätt vara en bagatell som ändå dröjer sig kvar: en scen eller tankeform som etsar sig fast - men på ytan. Hela konstfärdigheten ligger i att få denna yta att leva. Det handlar om själiskhet, inte som bråddjup utan som reflex. Gunnar Högnäs fångar trots allt några sådana reflexer:"

Molnet tröttnat på
att flyga högt, kraschlandar
i en bild av snö.

Eftersom Bergqvists hävdar "Att skriva bara en enda haiku av litterärt värde är annat än lätt." - kan jag trots allt ("somliga är till och med riktigt dåliga" är hans dom över samlingen dikter) inte vara annat än nöjd.

Ändå finns det saker som gnager, punkter jag som bokens författare vet och ser, men knappast tidningens läsare. Jag har det intrycket att han själv vevat en kvarn, det vill säga sin recensionskvarn, för halv maskin och slarvigt. Han recenserade också min förra utgåva Väggfönster och tyckte då till exempel att en dikt var "osannolik" utan att alls förklara vad han riktigt avsåg.

Nu hävdar han att "ytterligare tjugo, lånade från en tidigare samling, Väggfönster, löper i kursiv mikrostorlek längst ner". Så är det ju inte alls. Alla dikter som ingick min tidigare bok är tryckta i normal storlek. De i mikrostorlek är nyskrivna och fungerar mer som kommenterande. Inslag i marginalen, som till exempel små figurer i någon bilderbok för barn. Eller löpande undertext i tv-nyheter.

| Haiculdesac | mellan pärmar

Så här ser | Haiculdesac | ut, framtill och baktill. Pärmens foton har jag knäppt vid Jahndiket i Kurala i Åbo samt i Ode vindeltrappa i centrum av Helsingfors.

Nina Huurrevaara har stått för pärmens bild- och slutbehandling. Det gjorde hon också i fallen Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster så nu ett trefaldigt tack!

Sjutton stavelser som morot och piska

Följande pressmeddelande ingår
i utskicken av recensionsexemplaren.
Brevets text återfinns också i till exempel
Adlibris produktinformation: | Haiculdesac |.

Nicko öppnar Väggfönster

Så här dagen efter Gunnar och på väg mot nästa utgivning sitter det rätt bra med att återge en recension av Väggfönster från 8.12.2019.

Recension: Väggfönster av Gunnar Högnäs (Eget förlag)

"Att läsa Gunnars Högnäs Väggfönster är lite som att ge sig ut på en gemytlig promenad genom ett småcharmigt diktlandskap där både småfåglar och Atlantis får plats. Det är en trevlig bok som varvas av kortare och längre dikter och Gunnar diktar inledelsevis i Väggfönsters första dikt Låg tröskel:

'I min skärgård kryper
inte öar
stora
nattfjärilar
över glas.

De är varelser, besläktade.

De bottnar
i betongkrukor, näsors yttersta
spets över
speglingars vatten'

Högnäs rör sig en del geografiskt från Åbo till södra Österbotten i sina dikter. Lappfjärds kyrkby, Ömossa och Virmo å är några av platserna som diktjaget passerar genom sidorna och ett poetiskt lugn blomstrar upp i landskapen runtomkring. När det gäller de inre landskapen diktar Högnäs i slutet på dikten Hamarijärvi:

'Jag kan nästan fantisera
hur det är att känna
sig modig'

och vidare längre fram i dikten Program:

'I hjärnan rister
handen ljudspår, kodar in
spontana uttryck'

Väggfönster är en lugn och stilla diktsamling som inte överraskar speciellt mycket, men ändå har en behagligt ton genom sidorna. Det känns lite som att åka på en trevlig liten utflykt när jag läser boken. Den är så där lagom att jag blir lite imponerad hur man kan skriva en sådan lagom diktsamling, utan att den blir trist och puttrar på som en trevlig liten utombordare i en småtrevlig skärgård.

Visst finns det dikter som sticker ut mer än andra bland sidorna, men jag tycker ändå att helheten i Väggfönster är bokens största styrka. Det är en personlig och välskriven diktsamling som i sin enkelhet är trevlig läsning i hängmattan eller i gungstolen…och i min värld håller den minst samma mått som andra diktsamlingar som utgivits på mindre och större förlag i modern tid."

Dikt som återvändsgränd

Hufvudstadsbladet presenterar en del av årets utgivning, "Från feelgood-debut till kärlek som kapital och övergivna söner" (2.1.2010)

Lyrikskörden innehåller Claes Anderssons Jag har all tid i världen. Egna favoriter, Johanna Boholms Inna, Lina Bondes Tecknar snö, Thomas Brunells Nocturnala män. Arton taxiresor genom en grön metropol, Tomas Mikael Bäcks Vers, Agneta Enckells (med eget namn, utan namn, ditt namn), Gunnar Högnäs | Haiculdesac |, Gösta Ågrens Dikter och slutsamtal.

Under ytan fast mark (cli-fi-novell)

Som ung valp, pojkspoling, det vill säga gymnasiepilt hade jag en tid inte mycket till övers för annan skönlitteratur än science fiction (fantasy fanns inte på det sättet då, och knappast hade jag fått samma förkärlek för det). Tillsammans med min kompis skrev vi några noveller, och en publicerades i ett svensk sci-fi fanzin. - Ja, det här har jag visserligen skrivit om tidigare, i inlägget Science fiction i gärdsgårdsserien.

Nu har jag återvänt till min ungdom, eller i alla fall skrivit en sci-fi-novell, "Under utan fast mark". Den finns publicerad på nätet, i DAST Magazine, en tidskrift för underhållningslitteratur. Här är länken till novellen.

I själva verket är det rentav fråga om en cli-fi-novell - eller alltså climate fiction (Wikipedia).

Svenska under ytan, poesins horisont

I Horisont nr 3 / 2019 med temabestämningen under ytan ingår 11 dikter av Sanna Karlström, som jag översatt ur samlingen Alepala. Det är fråga om helheten eller avdelningen "Muna" - Ägget på svenska - som rymmer nästan ett dussin, det vill säga elva dikter. Eller som det sägs i Horisonts eget förord: "Gunnar Högnäs har översatt Sanna Karlströms dikter om ägg (ett föremål som gömmer sitt ömtåliga innanmäte bakom en hård yta)".

Plastsonett (frågemått)

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 9-10/2019.
(Dessutom recenserar jag Christer Beregströms
Den äventyrliga sonen från Benvik. En historisk roman
- som tangerar trakter jag diktat om.

Låg tröskel i remix

Lindängenbibliotekets (Malmö) remix av uppläsningar i Podpoesi har fortsatt, som de meddelar i sin Facebook: "nr 25: Låg tröskel av Gunnar Högnäs".

Vill man gå direkt till remixen i SoundCloud är tröskeln låg, här finns den...

Tillbaka till framtiden | Ansiktet mot muren

Ibland är det om inte en chock så i alla fall uppfriskande och lärorikt att möta sig själv, sådan man var för sisådär 41 år sedan. Jag gjorde det här om dagen, då jag skrev ut min diktsamling från 1978 i sin helhet på nätet. Nu finns den här: Ansiktet mot muren alltså.

Jag diktade min första poesi - på svenska det vill säga - någon gång hösten 76, våren 77, då jag började studera i Åbo (Akademi). Efter ett antal lyriska försök vågade jag fråga Roger Holsmtröm om han kunde säga sin åsikt. Han var uppmuntrande och tyckte om dem och så hände det sig att två dikter kom i tryck i Finsk Tidskrift 1 / 1978.

Efter några om och men gav jag ut en hel samling, min bokdebut, på Författarnas Andelslag hösten 1978. Mina lektörer var Gurli Lindén och Anita Wikman, ett stort tack till dem, också så här från det nya årtusendets sida.

Dikterna i Ansiktet mot muren är rätt pessimistiska, dystopiska. Jag hade vaknat upp till inte bara världens orättvisor, hur vi och de politiska systemen behandlar varandra, utan också den ekologiska krisen, i dagens läge mera känd som klimatkrisen (vilket i och för sig är ett litet begränsande begrepp, i värsta fall en snedvridning av det vi håller på med - kanske rentav gör det hela till ett "goda-fiende-syndrom").

Jag ville skriva en så genommörk dikt, att den skulle vara ett slag i ansiktet, en krävande tankeställare. Kommer att tänka på Kaj Korkea-ahos roman Onda boken (2015), som bland annat handlar om en gammal diktsamling av Leander Granlund. "Granlund är en opublicerad modernist, men hans poesi har varit förödande för var och en som läst den", som det står på Schildts & Söderströms nätsida. En sådan verkningsfull poesi ville jag också skriva.

Men med facit på hand är det klart att jag misslyckades och det totalt - den ekologiska krisen inklusive klimatkrisen har fortsatt att bygga ut rälsnätet för sitt segertåg.

Då jag nu dryga fyrtio år senare skrev ut dikterna överraskades jag såväl positivt som negativt. Men okej, jag var ung då - klart att mycket är juvenilt och puerilt. Världen var en annan, men inte helt. Terrorismen hade mål som Aldo Moro och vid torget i Åbo kunde det finnas ett schapp som hette Itämeri. Och spänningar fanns liksom nu även då. På det stora planet mellan USA, Sovjet och Kina, på det lilla planet mellan höger, mitten och vänster. U-landsproblematiken, feminismen, kärnkraften var saker som debatterades och ledde till stridigheter.

Då jag läser mina dikter drar jag mig till minnes alla mina influenser. Musiken - här synlig som citat med referens till Gentle Giant och Van der Graaf Generator. Men också filmer spökar, till exempel Federico Fellini (tycker jag mig se). Och dystopiska romaner, science fiction. Kort och gott, ett sammelsurium av nya intryck, som det är då man börjar studera (i mitt fall litteratur, filosofi och sociologi); vaknar upp humanistiskt, mänskligt, socialt, politiskt, ekologiskt - med en tilltagande ångest i bröstkorgen och baken.

Dikter bygger ju sina mikrovärldar med språkets hjälp. Och språket lever i sin tid och laddas med nya kopplingar och energier. Därför kan de ursprungliga avsikterna lätt falla i glömska, bli stumma.

De avslutande raderna i Ansiktet mot muren innehåller till exempel ett ord eller begrepp som för dagens läsare kanske väcker helt andra associationer (än den ironiska, maskerat nattsvarta utgång jag själv hade i tankarna):

Jag svingade mig upp mot
universums stjärnbeströdda
ängar och betade i regnbågens
skugga.

Då jag avslutade min lilla barriärtrilogi - som började med Ansiktet mot muren (1978) och fortsatte med Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) - med Väggföster (2018) gjorde jag en kort tillbakablick, en blinkning till den tid som existerade på andra sidan millenniemuren.

FACIT PÅ FÖRHAND, 1978

Morgonen gror i ett vasst regn skriver

morgonen gror i det vassa regnet evig

natten ruvar på sin punkt bokstavs

armar slår mot papper fönster-

smattrar i i i urblekt alfabet.

Skriver regn som rötter streck

stalaktiter stalagmiter Skriver

att jag Skriver harmrar Rött, aniktet

s mur (K)löser himlens vitkalk((yl)er)ade

bindväv Skriver människan Att vet

Jag inte alltid vad hon vill Där

dikten tar vid Bokstäver  be 

tonerade i metall Det var så

jag Debuterade i förgänglighet,

Sjönk jag till Botten skodd

med verklighets lättnad

Och om jag namngav en diktsamling som betydde mycket (mest) för mig då i tiden, skulle det utan tvekan vara Larry Silváns Dikter. På sidan 58 i Ansiktet mot muren återfinns en dikt som beskriver hur det var att julaftonen 1977 för första gången dyka in i Silváns posttuma värld; hur känslorna myllrade och jag mitt i läsningen måste gå ut i en ödslig småstad där tillochmed snöfallet kändes som tinnitus.

Kulturministeriet: Väggfönster kvalitetslitteratur

På Undervisnings- och kulturministeriets webbsidor finns en notis om

"Stöd för inköp av kvalitetslitteratur

Undervisnings- och kulturministeriet beviljar årligen biblioteken stöd för inköp av kvalitetslitteratur med liten upplaga. Invånarantalet i kommunen är utslagsgivande för stödets storlek.

Inköpsstödet riktas årligen förslagsvis in på böcker som tas upp på den lista som Statens litteraturkommission och Delegationen för informationsspridning året innan har gjort upp över kvalitetslitteratur med liten upplaga."

Boklistan för 2019, "Vuoden 2019 vähälevikkisen laatukirjallisuuden ostotukikirjojen luettelo", finns här. Tydligen har Statens litteraturkommission en rakt motsatt syn på det här med litteratur, än Finlands svenskaförfattareförening som konstaterade att mina två senaste diktsamlingar saknar "estetisk fördjupning".

Och kring slutet av H finns följande namn...

Grundhandbok i dikt - Väggfönster

Finsk Tidskrift, där jag debuterade med dikter i början av år 1978, gör en genomgång av fjolårets finlandssvenska lyrikskörd: "Civilisationskritik, språk, sorg. Poesiåret 2018". Jenny Jarlsdotter Wikström kallar Väggfönster "ett slags grundhandbok i dikt".

"FT:s årliga litteraturnummer... bjuder på översikter av förra årets finlandssvenska utgivning av prosa, poesi och barnlitteratur samt spännande essäer om Berlin som romanmiljö, uppväxtskildringar i Folkhemmets Sverige, familjen och autofiktionen i litteraturen samt spänningen mellan det kosmopolitiska och vernakulära i världslitteraturen. Plus naturligtvis recensioner av essäsamlingar, biografier och facklitteratur."

                                                                                                                                                    Wikström har delat in sin genomgång med några underrubriker; "Språklig kris och klimatkris", "Språk och motstånd", "Ord och bild" samt "På eget förlag". Säkert är sorteringen motiverad, även om man ju å andra sidan kunde tänka sig att till och med egenutgivningar (i det här fallet förutom Väggfönster också Nicko Smiths Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Bengt Ahlfors Dikter från bortre Tölö) har teman, innehåll av olika de slag.

Men i sig är Wikströms omdöme positivt, hon sällar sig därmed till raden av recensenter som är välvilligare inställda än Finlands svenska författareförenings inträdesförhörare  (se "Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen"). Eller vad sägs -

"Den första dikten i Gunnar Högnäs Väggfönster är betitlad 'Låg tröskel'. På sätt och vis beskriver denna titel hela diktsamlingen - detta är opretentiös dikt. Med detta inte sagt att Väggfönster är simpel. Den är bara tillgänglig, öppen och tydlig, lätt att ta till sig. Här beskrivs Åbos olika stadsdelar, skärgården och dess invånare: trafikljusen i hörnet av Eriksgatan och Slottsgatan, Aura ås vatten, småfågelsortimentet. Men här finns också betraktelser om livet, politik, kärlek och språk. Samlingen kunde kallas ett slags grundhandbok i dikt, det måste nämligen inte alltid vara så krångligt och dikt får faktiskt vara rolig: 'TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR / UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR', som det heter i en dikt."

Eller som Jenny Jarlsdotter Wikström sammanfattar hela genomgången - "Årets dikter tar dsig alltså an klassisk tematik: språkets bräckliga uppbyggnad, vardagsdetaljer, sorgearbete och samtidens skeenden. Men den eviga tematiken verkar trots allt hitta nya former, också i år."

Ö-prick, mitt i prick

Horisont nummer 2 år 2019, som utkom lagom till midsommar, har öar som tema. På baksidan skvalpar följande klipp ur en av de två sonetter som återfinns mitt i tidskriften.

Jurmo är en av de öar som lockande inringas, av ansvariga redaktören Camilla Lindberg ("En magisk ö för smugglare och annat") samt av författaren och Jurmobon Agneta Andersson ("Ön, vinden och jag").

Själv skrev jag för övrigt om Jurmo så här, i Milstolpar i skärgårdsserien:

PERISKOP

Skärgård, härdskiva, belägen.
Inhemsk ö, roterar ur minnet.
Moln, laddar upp vattenfärgstjänster.
Solstrålar, firar som trapetskonstnärer.
Terräng, kopierar alvar med lustnavigering.
Stenar, vittnar om klimatlogikens utskrifter.
Hjärta, hackar som en gröngöling.

Andra intressanta Horisont-inslag står Sophia Brink ("Öar som litteraturens skådeplats") och Mikaela Nyman ("När ett hav av öar är mer än öar i ett hav") för.

Men Ralf Andtbackas "Minnets öar och skriftens - en personlig odyssé" får det att tända till ordentligt. Som liten gosse lekte jag bland annat "ö-liv" utanför Kaskö. Och ett par-tre årtionden senare skrev jag en dubbel proseminarieuppsats på knappa åttio sidor om robinsonadernas historia, fram till William Goldings Flugornas herre. Det är ett ämne och en idévärld som aldrig riktigt lämnar mig i fred, så helt fast mark har jag tydligen inte under fötterna.

De sonetter som passade in i Horisonts tema är för övrigt:

Kanske ingen människa är en ö, men många vill vara det, vara där.

Till(be)hörighet - meningen med författareföreningen

Kan man bli Åbobo om man inte är född på Heideken. När och hur blir man finländare och vad är en äkta finlandssvensk. Var går klassgränser och är det möjligt att platsa innanför två eller tre samtidigt. Är det rätt eller fel att grunda föreningar och herr- eller damklubbar som utesluter representanter för andra kön.

Är det brott mot mänskliga rättigheter att exkludera. Borde alla ha rätt att bli inkluderade i vad som helst när som helst. Är det i praktiken så att Svenskfinland inte är en enda pirrig plaskepöl utan de tusen ankdammarnas territorium – är det just denna mångfald, -dubbelhet och -tydighet som skall och är värd att bevaras.

Vårt jorde- och samhällsliv handlar om tillhörighet och utanförskap på gott och ont; vi balanserar på slaka linor, på ena eller andra sidan spända gränser. Gemenskap och tillhörighet baseras ofta på ”inne och utanför boxen”.

Mången gång är det (därför) väsentligt att varsebli osynliga murar och kriterier. Det kan gälla vad som helst, till exempel en stor dagstidnings insändarspalt. Om språkröret i fråga dagligen mottar kring hundra insändare och publicerar en till två sidor medborgaråsikter, uppstår val som kan bli del av publiceringens politik. En granskning av de otal insändare och debattartiklar som inte fått rum på tidningens sidor kunde belysa de ideologiska bilder redaktionen medvetet eller undermedvetet målar upp. 

I Stefan Nygårds och Henrika Tandefelts färska historik, Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019, behandlas också inkluderings- och exkluderingssträvanden. Det är klart att ”inträdeskraven” har varierat under en så händelserik tidsperiod, allt från tillhörigheter som klass, kön, region och politisk hemhörighet kan och har varit tungan på vågen. 

Men Nygård påpekar också, i en intervju för Svenska Yle (publicerad på webben 10.5), att inom ”Finlands svenska författareförening har man varit medveten om att man är en liten folkgrupp och att man inte kan utestänga någon” – vilket förstås i ljuset av historiken i sig och den verklighet som inte syns i den verkar vara en sanning med en och annan modifikation.

Med rubriken ”Språkstrid, nordism och pengar – författareföreningen fyller 100” sammanfattas Pia Ingströms intervju med Nygård och Tandefelt i Hufvudstadsbladet (6.5). Den berör också det här med gemenskapens krav.

Som Ingström skriver: ”Exakt vem som fått och inte fått bli medlem under de tio decennierna finns det synbarligen inga riktiga detaljerade studier av. En översikt gjord av Trygve Söderling 1983 ger vid handen att kvinnligt genus, bonde- och arbetarbakgrund samt att ha gett ut böcker på det ’folkliga’ förlaget Bro minskat chanserna att bli medlem i föreningen…Vem som under de senaste decennierna inte getts tillträde har Tandefelt och Nygård inte utrett.” 

 
Föreningen är absolut viktig och har gjort betydande insatser för medlemmar och möjligheter till författarskap. Det är ändå inte fråga om vanlig fackföreningsverksamhet, eftersom vem som helst som skriver och ger ut fiktiv eller skönlitteratur inte får bli medlem. Knappast kvalitetsgranskas till exempel en anställd lärare eller svetsare på samma sätt vid en ansökan om medlemskap i fackförening.

Eftersom Finlands svenska författareförening är en vägande aktör inom det skönlitterära fältet, har det naturligtvis sitt intresse att skönja vad som är estetik i högre klass enligt föreningen själv. Bloggar, tidningar och tidskrifter, radiokanaler, poddar med mera kan recensera böcker med varierande resultat. Men då föreningen behandlar förfrågan om medlemskap kan ribban ligga eller läggas betydligt högre, vad medier ansett är sekundära synpunkter – om ens det. 

På föreningens webbsida stipuleras bland annat följande: ”Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska…Ansökan om medlemskap behandlas av styrelsen.” 

För det första ger texten vid handen, att det finns finlandssvenska författare också utanför föreningens gränser. För det andra att föreningen avgör vad som är av litterärt värde. För det tredje att föreningens styrelsemedlemmar inte bara är förmögna att skriva originalverk av litterärt värde, utan dessutom är skickade att avgöra och slå fast vad som egentligen är litterärt värde (i Svenskfinland); de utövar en viss makt, litet som Sven Dufva vid brofästet.

För det fjärde, som sammanfattning, att man ändå kan titulera sig som finlandssvensk författare, trots att FSFF inte sett något som helst litterärt värde i det man skrivit (och omvänt, en författare som accepterats som medlem i föreningen har en kvalitetsgaranti som ryggrad för all framtida utgivning). 

Själv är jag väl ett gott exempel på finlandssvensk författare som inte beviljats inträde till innersta kretsen. I efterordet till diktsamlingen Milstolpar i gärdsgårdsserien har jag karaktäriserat mig som glad amatör, ett tilltag som kan ha sina sidor. Men med amatör avser jag inte kvalitet, utan den ekonomiska biten.

I själva verket är det inte så hemskt många som kan leva på sitt författarskap, på bokutgivning i sig. Därför behövs författarföreningar, deras strävanden för att författare kan ha chans att dryga ut sitt magra levebröd med stipendier och andra ekonomiska förmåner och understöd är essentiella.

Som amatörförfattare, poet vid sidan om, hade jag efter den andra boken ännu inga planer på att ansöka om medlemskap. Det fanns inga – och finns naturligtvis inte framöver heller – hinder för att skriva för själva skrivandets skull och ge ut böcker, om det vill sig och jag själv anser att det är värt att publicera; om det känns som texter och helheter jag själv skulle vilja läsa, vill se mera av i bokutgivningen.

Men efter den tredje diktsamlingen övermannades jag av någon form av nyfikenhet och fåfänga. Dessutom styrkt av överlag positiva och uppmuntrande recensioner – som allt sedan den första utgivningen (då på Författarnas Andelslag, 1978) talat i tongångar Barbro Nygård gav uttryck för i Resonerande bokkatalog (2/1979):

”…överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande…Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt.”

Så döm om min förvåning då jag för cirka ett år sedan fick avslag på min ansökan till Finlands svenska författareförening. Nu inser jag att var naiv som trodde att recensenters välvillighet borgade för ett självklart godkännande; att föreningens styrelsemedlemmar skulle bedöma enligt samma kriterier som recensenter de själva blir eller kan bli recenserade av.

Jag förstod helt enkelt inte, att föreningens författare indirekt kunde tänkas signalera att recensenter i finlandssvenska medier inte har kalibrerat sina respektive ribbor med tillräcklig hög ambitionsnivå. 

Eftersom det på föreningens webbsida därtill uppges att till ”ordinarie medlem kan också upptas person som på annat sätt gjort en betydande insats för den finlandssvenska litteraturen” och jag – trots att jag inte på långt när uppfyller det kravet i sig – genom mina yrken som kultursekreterare och bibliotekarie jobbat den finlandssvenska skönlitteraturen till fromma, inbillade jag mig att det eventuellt kunde vara ett plus i marginalen.

Som sagt såg jag inte ”slaget” komma. Bitter blev jag inte, men nog smått besviken, fundersam, överraskad. Jag behövde visserligen inte föreningen i sig, så det är helt i sin ordning att åsikten var ömsesidig. Då Pia Ingström i intervjun med Henrika Tandefelt och Stefan Nygård konstaterade att de inte utrett vilka finlandssvenska författare som under de senaste decennierna nekats medlemskap, skrev jag e-post som Ingström med mitt medgivande återkom till i Hufvudstadsbladets kolumn Plock & fynd.

Diverse beslut och val kan inte beskrivas bara med det som inkluderas, helhetsbilder och analyser av linjedragningar kräver kännedom om det exkluderade som fond och motvikt.

”Vem får vara med?” frågar alltså Ingström (Hufvudstadsbladet 26.5). Hon inleder mera allmänt, för att sedan citera ur min blogg (26.6.2018):

" Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) ’estetisk fördjupning’. Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.” 

Att verka och leva i Svenskfinland förutsätter att vi i normala sammanhang kan skilja mellan person och sak. Jag känner flera författare (träffat i det privata och i arbetets tecken), också merparten i Finlands svenska författareförenings styrelse och förstärkta styrelse. Det att jag inte bereddes tillträde uppfattar jag inte som någonting personligt, det handlar om olika syn på litterära kvaliteter – vilket jag antar att är fallet också inom föreningens medlemsskara. (Dessutom kan beslutet tas som bevis på oberoende, att styrelsens val är rakryggade och konsekventa.)

Just för att jag uppskattar och högaktar föreningens verksamhet tycker jag att det är på sin plats att analysera den, både innan och utan. Den är att betrakta som ett slags ”metalitteratur” eller ”metarecension” som är värd också kritiska granskningar. 

Den gången jag i ovan nämnda efterord tyckte att ”olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt författare” var jag själv inte helt övertygad, men lät det stå. Nu tre år senare förstår jag bättre vad jag i själva verket menade.

Gunnar gör Podpoesi nu

Podpoesi
Gunnar Högnäs @ Podpoesi
Podpoesi @ Facebook

Att äta upp sina ättlingar

Soppsonett (kryddmått)

Hur mycket väntar vi oss att äta.

Serveras det snart klimat på ett fat.

Räkna med koldioxid eller kolhydrat.

Fluga gömd i soppa, hur kan man veta.

Men den enes död är den andres mat.

Och är det inte den ena så den andra.

Kanske kommer ättlingar att klandra.

Kalaset på framtiden rätt så ackurat.

Programmerades skrapa tallriken ren.

Smakar det inte, tänk på dem i Afrika.

Gå inte från bordet innan skålen tom.

Och vi slevade snällt tills faten sken.

Förstod ju att det var en plikt för rika.

Läran att samla allt under egen gom.

Flyg fina kråka flyg

Nykänen

Som kråkan knäar,

en backhoppare på väg

utför stupets lyft.

Foto: Salpausselkä-spelen 1935, Lahtis, Finland.
Ingår i Finnas samlingar. Ägare är Lahtis stadsmuseum, samlingen Hiihtomuseo..
Materialets användarrättigheter: CC BY-ND 4.0

Örnen och Kråkan flög genom Väggfönster

Poesiåret 2018 är en litteraturkritisk kalender, den andra i poesikritiksajten Örnen och Kråkans serie årliga översikter. Sammanlagt behandlas ett drygt hundratal av fjolårets lyriksamlingar. Vill man kolla in vilka, finns de listade här.

Avsnittet De övriga böckerna är en "kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson". Också Väggfönster granskas:

"Det är uppenbarligen inte så lätt att skriva trivialt. Också det vanliga kräver sin form och sin precision. Bloggen "Poetens lördagssoffa" intervjuar varje vecka en aktuell poet. När Gunnar Högnäs (f. 1958 (- ja, här har jag blivit ett år yngre, min anm.)) intervjuades och ombads sammanfatta sin nya diktsamling Väggfönster svarade han att enskildheterna kanske inte alltid är så bra i sig, men att ta bort någon enskild dikt skulle å andra sidan förta helheten. Det är ett träffande svar. Kanske kunde det också definiera en central aspekt av det poetiska triviala. Dikterna i Väggfönster handlar om stort och smått. Poeten är allt annat än sträng i sitt urval. Ingen tanke är egentligen för vanlig för att grunda en dikt, några rader under en fyndig rubrik. Helt oprentetiöst. Och just i kraft av denna trivialitet skapar boken en lågintensiv lockelse. Ligger den bara framme är det svårt att inte lite bläddra i den."

Då Magnus William-Olsson inleder  avsnittet De övriga böckerna hänvisar han bland annat till "de sociala mediernas epok". Till Sapfo och hennes trick, till diktens "anspråk på att vinna en djupare och mer komplex uppmärksamhet".

Han inleder med en sammanfattning:

"Ett av de ord som oftast dyker upp i skallen under det att jag på nytt läst igenom årets poesiutgivning är 'trivial'. Etymologiskt faller det tillbaka på latinets trivia, 'trevägskorsning', ett ord som i överförd mening kom att betyda 'allmän plats' och sedermera, i det medeltida utbildningsväsendet, blev termen för nybörjarkurs på universitetet. Enkelt och alldagligt, alltså. Men i vår tid tycks det triviala paradoxalt nog åtråvärt och svårfångat. Poet efter poet ger sig i kast med uppgiften att formulera det helt vanliga."

Poesiåret 2018 innehåller (och jag länar från ÖoK-sajtens innehållsförteckning):

- Trettio essälånga recensioner av de viktigaste diktsamlingarna som utkom 2018 skrivna av några av Sveriges mest framstående poesikritiker.

- En kritisk genomgång av alla 2018 års diktsamlingar som inte fått en egen recension men som förtjänar behandling, skriven av Magnus William-Olsson.

- Essä om internetpoesin av Julia Pennlert.

- Omfattande register av titlar och namn som underlättar praktisk användning av kalendern.

Den här litteraturkritiska kalendern "vänder sig till alla som är intresserade av poesi, lekmän såväl som poeter; men särskilt till dem som arbetar med poesi i professionen: bibliotekarier, studenter, jornalister, forskare, redaktörer..."

Kvinnodagen, Sipilä & Sote

Ovanstående sonett ingår i Nya Argus 3-4 2019 som damp ner på
dörrmattan idag - då Juha Sipilä i Donald Trums fotspår meddelar
att ibland måste man gå. Och då vi firar internationella kvinnoda'n.
Knappast har de här omständigheterna med varandra att göra. Men
Sote, som blev Sipiläs fall, är ganska långt en kvinnofråga. Det är
kvinnorna som i slutändan sköter om oss finländare, från vaggan
till graven (så mycket har samhället & jämlikheten inte förändrats),
Det är också kvinnorna som lever längre och behöver omsorg i fler
år än vi män. Så ett tack till kvinnokraften och kvinno(om)tanken!

Vintersonett (snömått)

Vintersonett (snömått)

Snö som stora flagor papper.

Faller i öronbedövande tystnad.

Finns ingen som kan bli lystrad.

Viskningar lindade i attrapper.

Spåret en livlina ouppnystad.

Svårt att se sikte, tabula rasar.

Liksom huvud i stillhet krasar.

Rim och reson ser sig krystad.

Skidar på för brinnkära livet.

Det oskrivna en oskriven lag.

Faller snö som negativens sot.

Svårt att se som det är skrivet.

Stavar på i glesnande andetag.

Tystnad fångad i en enda not.

Klättrar i stora granen

Testar att klättra i stora granen = läsa dikten Stora granen ur Väggfönster i SoundCloud.

Iceface (climate change)

(Det var då det)

Klimatförändring

upp i halsen, upp över

öronen i går.

Vändikt 14.2.2019

Vinterns navelsträng tunnas ut.

Isflaken glider kant mot kant.

Molnen sneglar på sin framtid.
Dikten saknar det sista ordet.

Att med Nya Argusögon genomskåda ett Väggfönster

Gungerd Wikholm lusläser finlandssvensk lyrik från fjolåret i Nya Argus 1-2 / 2019, under parasollet "Bland skaldbaggar, dårfinkaroch orkidébarn". Ingressen formar hon så här:

"Året 2018. Det är hundra år sedan inbördeskriget. Världen står på tröskeln till det som kan bli den stora klimatkatastrofen. #metoo-rörelsen har visat att uråldriga patriarkala mönster kvarstår.

En del äldre finlandssvenska poeter ägnar sig åt att ta farväl av livet med mer eller mindre samhällskritiskt öga, andra ser mera förstrött på sin barndom och nuet. De medelålders och yngre undersöker lekande, ibland grimaserande, språket men med allvar i bottnen. Det är inte omstörtande men klokt, smärtsamt eller roligt och ger ofta läsaren en medskrivande roll. Några nyutgåvor ger perspektiv bakåt: via 1970-talets kvinnodikt, det tidiga 1900-talets urbana flanörslyrik tillbaka ända till 1800-talet, till Topelius och hans blommande sköna dalar."

Själv kan jag väl läsa in mig i en hel del av det där - i synnerhet om jag botaniserar i hela min "Lilla barriärtrilogin". Ansiktet mot muren som jag gav ut 1978 sysslade redan den med diverse katastrofer så som "stora klimatkatastrofen" - det är inte mycket vatten som har runnit i Aura å sedan dess, och ändå mycket smältvatten som runnit till världen över.

Wikholm är inte bara recensent och själv poet, hon har också varit verksam vid svenska Yle. Där hittar man ett inlägg av henne rubricerat "Poesin är ett öppet sår och nonsenstrallande" (uppdaterat 24.11.2016). Jag plockar ut två stycken:

• "Hejdlösa seriösa språklekar var finlandssvenska Stella Parlands (1974-2015) signum. Hon tyckte litteraturen var viktig därför att den ger 'tusen världar i stället för en vana.'”
• "Vad är poeten då för en? Ja, med Werner Aspenströms (1918-1997) ord: 'en fragmentariker, med ansvar för skärvor.'” 

Det är några av de mål jag själv haft i sikte då jag skrev och sammanställde Väggfönster. Och jag är glad över det, att till och med de mest kritiska recensenterna uppfattat det, att en överraskning ligger på lur sida efter sida, att man inte riktigt vet vad som komma skall då man vänder bladen.

Av alla recensenter är Wikholm den som sett på Väggfönster med de kraftigaste argusögonen. Under mellanrubrik nummer 8. "Att vakna upp ur en konservburk; poesi för Herren" (ja, som edsvuren ateist kan det ju inte vara jag som åstadkommit en samling som karaktäriseras med "poesi för herren", utan det är fråga om Nicko Smith) tycker hon sålunda:

"Gunnar Högnäs tredje bok Väggfönster innehåller många sympatiska dikter, men helheten blir en rad infall och minnesbilder och boken är uttryckligen en diktsamling, ihopsamlade dikter. Greppet är lätt och riktar sig till ”den som vill”, här finns för invigda blinkningar till annan litteratur, till exempel Tomas Tranströmer och humoristiska rader, men vips är nästa dikt framför läsaren. Claes Anderssons tanke att vi kanske blir konserver när vi dör, får av Högnäs en Lazaruseffekt:
Som att vakna upp
ur en konservburk, solens
ljuster mot strupen"

Tidigare i sin sammanfattning av det finlandssvenska poesiåret 2018 har Gungerd Wikholm på tal om Claes Anderssons Det underjordiska utsiktstornet  refererat till ett ställe där "Texten mynnar ut i frågan: 'Kanske döden är att bli en konserv, inget konstigare?'”

Ny Tid spanar in skaparglädje genom Väggfönster

I stort sett ett år efter utgivningen av Väggfönster överraskar Ny Tid med en recension av samlingen, "Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje". Det är bara att tacka och ta emot, nästan på Gunnar-dagen. Speciellt uppskattar jag att recensenten Peter Nyberg till och med i sin kritiska invändning ändå nuddar vid det som varit min avsikt: "Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket."

Eftersom recensionen finns publicerad på nätet i sin helhet tar jag mig frihet att återge den i sin helhet.

(Men Sòng Cí var nog inte en bonde utan kan närmast betraktas som en "kriminalteknikens fader".)

*

Ny Tid 12 / 2018 (publicerad på nätet 11.1.2019)

Gunnar Högnäs bjuder på verbal skaparglädje

Gunnar Högnäs arbetar som bibliotekarie i Åbo, är kulturskribent och bloggar flitigt. I och med föreliggande Väggfönster avslutas ”Lilla barriärtrilogin”, vilken inleddes med debuten Ansiktet mot muren (1978). Därefter tog det till 2016 innan mellanboken Milstolpar i gärdsgårdsserien kom ut. Högnäs berättar i Nicko Smiths blogg ”Poetens lördagssoffa” att han blev för manisk i sitt skrivande och att det fyra decennier långa uppehållet närmast var en överlevnadsstrategi. I efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien menar Högnäs att den är hans egentliga debut då diktböckerna till och med skrevs i olika årtusenden. Min förhoppning är att Gunnar Högnäs bibehåller den väsentligt ökade produktionstakten.

Väggfönster innehåller en mängd olika typer av poesi. Mittsektionen känns snarast som en provkarta innehållande kortdikter, längre dikt, en kort berättelse och olika grafiska former på diktverken. Även motiven glider mellan rent existentiella betraktelser, ordvitsande och vardagsnära iakttagelser. Här får vi stifta bekantskap med orterna Knåpnäs och Näsby, österbottnisk familjebok och topos. En stor mängd konkreta detaljer lyfter poesin och gör den visuell. Ofta är poeten munter och låter språket vitsa, på gott och ont. Dikten ”SLÄKT VILLA” är ganska symptomatisk. Högnäs leker med orden i titeln och ger läsaren en impression:

Kvällningens sken
tvinnar stubintrådar
bland gyllene gräs.
En mygga kvicknar till.
Mitt i mörkret
en gnista.

Den tillkvicknande myggan, liksom titeln signalerar att dikten är humoristisk, men naturimpressionernas skönhet och deras symboliska laddning däremellan skapar en allvarligare scen. De dubbla intrycken förtar varandra. Mer preciserad är dikten ”U-SVING” där en aforism säger något både humoristiskt och tragiskt om vad jag uppfattar är ett fallerande förhållande: ”Mot slutet började / du är alltid sådär kännas / mer som ett löfte, / mindre som en förebråelse.”

Många av dikterna i boken är den här typen av kvicka småtexter men det finns även längre berättande poem, som ”MODEFLUGOR, 1235”. Här berättas om bonden Sòng Cí i Kina som givits epitetet flugornas herre eftersom han alltid har ett moln av insekter över sig. Dikten avslutas vemodigt, nästan bittert: ”Sòng Cí suckade, hade sett / det tusen sinom tusen gånger / nu hur de glimmande flugorna / fängslades av förruttnelse.”

Väggfönster kännetecknas av skrivarglädje och formmässig spretighet. Mellan pärmarna finns mästerliga formuleringar och snedskär. Medan jag läser tänker jag att en bra redaktör hade gjort underverk – men kanske också dämpat det efteråt starka intrycket av verbal skaparglädje, vilket för mig är den stora behållningen av diktverket.

Peter Nyberg

Gunnar Högnäs, Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk (eget förlag), 2018.

Väggfönster som skickligt hantverk

Arbetarbladet som  är en webbtidning sedan årtal tillbaka recenserade Väggönster häromdagen, 12.12.2018 - av Topi Lappalainen och med med följande rubrik:

"Skickligt hantverk", alltså. Och i sin helhet låter det så här...

"Den finlandssvenska poeten Gunnar Högnäs debuterade 1978 med Ansiktet mot muren. Uppföljaren Milstolpar i gärdsgårdsserien utkom såpass nyligen som 2016 och den nya diktsamlingen Väggfönster är del tre i vad han kallar Den lilla barriärtrilogin. Högnäs har gett ut boken på eget förlag i Åbo där han arbetar som informatiker på Stadsbiblioteket. Han är son till Kurt Högnäs som är en framstående sydösterbottnisk poet. Det lyser igenom diktsamlingen att poeten är hemmastadd i lyrikens värld.

Som helhet känns Väggfönster något ojämn men den innehåller många fina dikter. En förlagsredaktör på ett etablerat förlag kunde ha gallrat bort det överflödiga och resultatet kunde ha varit en riktigt förstklassig diktsamling. Problemet är att det ges ut få diktsamlingar på svenska i Finland i förhållande till det hur mycket potential det finns. Huvudintrycket som boken ger är trots allt skickligt hantverk och som bäst har Högnäs producerat pärlor som inte känns oslipade alls.

Mitt i boken finns ett välskrivet prosafragment som Högnäs kallar 'Det som inte blev dikt'. Den korta prosatexten är ett vackert nedtecknat minne om mormor och morfar på fyra sidor. Den ger en antydning om att Högnäs har potential som författare till kortprosa. Vågar man hoppas på mera av den varan i fortsättningen? Vissa av dikterna känns något forcerade men huvuddelen av boken bjuder på fyndiga ordlekar och skarpa observationer. Typiska miljöer för dikterna är Åbo och Sydösterbotten men också Stockholm förekommer mot slutet av diktsamlingen.

Dikterna varierar i längd och stil en hel del. Vissa är kortare, andra längre, medan en del är experimentella på ett sätt de övriga inte är det. Några av de längre dikterna känns speciellt tilltalande, som till exempel 'Gulnade sidor, brukspoesi' om Metsä-Botnias cellulosafabrik. Geografiskt uppstår det en intressant koppling från diktens sluss som öppnar för Närpesfjärden till Slussens tunnelbanestation som nämns senare i diktsamlingen i en annan dikt. Också de riktigt korta dikterna kan slå läsaren med häpnad tack vare sin kärnfullhet. Ett imponerande exempel är dikten som heter 'Sammetskval':

Som att vakna upp

ur en konservburk, solens

ljuster mot strupen

Bookface: An Eye For An Eye

Milstolpar i gärdsgårdsserien (ansiktet mot boken).


Instagram bookfaces

AABBA

Ibland är det skönt att koppla av med ordglädje av det lättare slaget. Hufvudstadsbladet utlyste ett limerickmästerskap för ett antal veckor sedan. Jag deltog med en hel del, av bara farten och rena glädjen. Här finns de alla, av varierande slag och kvalitet.

Om jag skulle välja en fyrväppling jag är något så när nöjd med så är det väl nedanstående försök.

Klimathjälp 

Vitt är räddning, reflekterar solens starka ljus.
Snö och isberg, prästkragar och glittrande grus.
Men har ni tänkt,
vad en fågel skänkt?
Skarven som målat skärgården till vita opus.

En limerick följer rimskemat AABBA och första raden skall helst sluta med ett ortnamn, vilken ovanstående i och för sig inte gör. Men den bjuder på ett par aktuella teman. Av någon anledning är det också frestande att raljera om och kring en bankjätte, vilket råkar vara fallet i följande limerick.

Tvättbjörntjänster

Och en bank trodde sig vara en ort, Nordea.
Bjöd ut service till höger och vänster på rea.
Tvättade vitaste vitt,
rikedomar skattefritt.
Allt bakom lås och bom som i Nordkorea.

Silvervatten och "svart salva" har variot på tapeten eller huden och rentav i strupen på sistone. Limericken som tar upp det temat är rätt impressionistisk, säger inte allt rakt ut.

Salvekvack i ankdammen

Finns nu en ort, kalla den Bågmark,
där folk tar silvervatten som knark.
Åhå och salvan
tog andra halvan.
Men ett ben är nog för en klackspark.

Limerickar brukar ofta kryddas med absurditeter och/eller fräcka finaler. Sådana kokade jag också ihop.

Limericktrick

En gammal ungmö ifrån Fladan
såg chans till en omgång i ladan.
Partnern var käck,
i munnen rätt fräck.
Men ett strå hon grep trots svadan.

Lysmasken i Väggfönstret

Ibland väntar man inte förgäves, förr eller senare lyser någonting upp - i - mörkret. Barbro Enckell-Grimms recension i Lysmasken 26.10, Dikter med dubbelt seende, är positiv.

En recension jag inte har mycket att invända emot, också hon har uppfattat mina avsikter på de sätt jag förverkligat dem. Enckell-Grimm avrundar sin så här:

"Jämfört med till exempel raderna från förra samlingen: 'metafor efter/ metafor bräker utan skiljetecken./ Fotnot som slinter/ i sluttande viskning./ Öronmask/ larv/ kokong.' har Högnäs nu kommit längre och han unnar sig att ta det lugnare. Författarens ökade distans har, paradoxalt nog, gett dikterna en ny intensitet och angelägenhet.

Själva titeln, Väggfönster, är ju som ett dubbelseende: Ett hinder och en öppning."

Soffpoeter

Nickopoet efterlyste "en logga på en schysst soffa"
för sin serie Poetens lördagssoffa
med frågor och svar
om & kring poesi
- så jag snickrade till en i förbifarten.

(Men han fick ett bättre förslag
av John Economou...)

Imponerande Väggfönster

Kaj Hedman som recenserade Väggfönster i Vasabladet (29.6) har också infört i stort sett samma text i sin blogg. Vissa formuleringar är annorlunda, men innehållet förblir det samma. Den största enskilda avvikningen eller utvikningen är meningen (som inte återfinns i VBL):

"Jag är imponerad av den nya lyriksamlingen Väggfönster." (Dikter från en sublim vardag | Skrivet 21.7.2018)

Ny poetisk mark: Väggfönster

Som jag noterade häromsistens, blev jag inte upptagen i Finlands Svenska Författareförenings skara (Den glada amatörens återkomst). Om kraven i all korthet står det på föreningens nätsida: "Till ordinarie medlem i föreningen kan väljas finlandssvensk författare som offentliggjort minst två originalverk av litterärt värde på svenska." Här kunde man strecka under "kan väljas" och "litterärt värde".

Då man liksom är sig själv nog, inget affischnamn, kan det ta tid innan man blir recenserad. Och blir man, är det bara att vara glad. Och blir man trots att man bara skriver dikter, gäller det att vara rentav tacksam.

Nu dök det upp en recension i Vasabladet strax efter midsommar (29.6), nästan sju månader efter det officiella utgivningsdatumet 8.1.2018. Den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Klipp ur Kaj Hedmans text:

"...det har inte inte hindrat honom att finna ett eget lyriskt landskap."

"Med samlingen 'Väggfönster' gör Gunnar Högnäs sitt definitiva genombrott. Att boken inte utkommer på något av de stora, etablerade förlagen stör inte. Trots att Högnäs inte längre är någon ung författare har han av allt att döma en spännande framtid framför sig. Boken bryter ny poetisk mark och rör sig på komplexa djup. Gunnar Högnäs har hittat sin egen röst och sitt eget rum."


"Gunnar Högnäs är också en progressiv, medveten och ställningstagande poet. Hans intellekt rör sig behändigt och naturligt i mänsklighetens stora, förvirrande kris utan att han någonsin förfaller till sentimentalitet, alltför overdriven melankoli eller eskapism."

"En bra poets kännemärke är att i narrativa sjok kunna få språket att glimma även om motiven inte är väldigt passionerade. Det marker den som laser Gunnar Högnäs poetiska berättelser i 'Väggfönster'."

Åtminstone Kaj Hedman som recenserat Väggfönster och alla de andra som recenserat, nu och tidigare (Milstolpar i gärdsgårdsserien och Ansiktet mot muren), tycks ha hittat "litterärt värde" där Författareföreningens arbetsgrupp kammat noll.

Men hellre uppskattande recensioner än medlemskap i FSF. (Om det är fråga om antingen eller.)

Den glada amatörens återkomst

Jag återvände igår från en midsommarnattsdröm, mycket fotboll på/i TV (världsmästerskapen spelas som bäst i Ryssland). För övrigt skrev Mårten Westö en intressant essä
"Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans" (Svenska Yles nätsidor, 27.6.2018; han har tydligen också fått en kick året 1974, själv skrev jag om det för fyra år sedan, "Football - change the way things turns").

Då jag klev över tröskeln väntade två försändelser på mig, dels nyaste Nya Argus med en baksida bestående av min dikt "Gulnade sidor, brukspoesi", dels ett brev från Finlands Svenska Författareförening.

Jag har ju betraktat mig som en glad amatör, vilket en del recensenter tog fasta på då de skrev om Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), de tyckte att jag var onödigt anspråkslös. Det jag själv hade i tankarna var det att skrivandet borde ge upphov till glädje för den som skriver och att jag är en amatör eftersom jag inte lever på skrivande, är inte professionell utövare. 

Ändå beslöt jag mig i något skede att tänk om jag trots allt skulle ansöka om medlemsskap i Finlands Svenska Författareförening, det formella kravet är visst utgivning av minst två böcker, och jag har hela tre stycken på mitt samvete.

Så jag skickade in min ansökan jämte ett exemplar vardera av Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster, som föreningens arbetsgrupp bestående av tre medlemmar ur styrelsen - grand jury - skulle läsa och ta ställning till.

(Eftersom jag i en efterskrift i min föregående diktsamling hade skrivit rader som "Trots det är olika former av litteratur och uttrycksbehov alltför viktiga för att överlåtas åt enbart författare och Nobelpristagare. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält." tänkte jag att det kunde tas som en viss sorts kritik och möjligen inte precis tala till min fördel.)

Föreningen är de finlandssvenska skönlitterära författarnas fackförening, den är viktig och behövs, fyller många funktioner, på olika sätt. Klart att det skall vara högt till tak, med andra ord höga trösklar, vem som helst får inte bli medlem, helt enkelt. Standarden borgar för god verksamhetsgrund, att medlemmarna tas på allvar.

Eftersom jag tycker så, är det självklart att jag på inget sätt föreställde mig att det är lätt som en plätt att bli accepterad i de finlandssvenska författarnas officiella skara. Trots det blev jag en aning snopen då jag sprättade upp och läste brevet.

Förstås tackade föreningen för min ansökan, men konstaterade slutligen att arbetsgruppen inte kunde enas.

Bägge diktsamlingar har sina goda sidor står det också i brevet. Jag är enligt föreningens arbetsgrupp språkligt medveten, har tydligen läst en hel del och använder språket på ett bra sätt. Trots det lyckas jag inte skapa (och nu citerar jag fräckt nog) "estetisk fördjupning". Det beror igen på ojämnhet stilistiskt sett och att jag - eller någon annan - inte redigerat böckerna i fråga.

Den här korta "recensionen" är så till vida intressant, att den liksom är mycket strängare än de recensenter som skrivit om Milstolpar i gärdsgårdsserien och Väggfönster i dagstidningar och tidsskrifter. Det händer ju att författare kan klaga på alltför sträng kritik, att recensenter inte begripit sig på de konstnärliga helheterna et cetera, men nu visar det sig alltså, i mitt fall, att författare själva kan vara ännu strängare än de strängaste kritiker. 

Klipp ur recensioner står att läsa i den här bloggen (Ett projekt ryggverk), det är fritt fram att böka och rota. Men visst tänker jag på Ann-Christin Snickars recension av Väggfönster i Åbo Underrättelser (3.2.2018) där hon skriver bland annat så här:

"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."

"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."

Dessutom tänker jag på den reaktion en recensent uppvisade på mitt svar, att nej, ingen annan har förhandsläst Väggfönster, jag har komponerat helheten själv - och den reaktionen var att jag verkligen gjort redigeringen bra. Även om det här skedde utanför spalterna, blev jag väldigt nöjd, eftersom jag medvetet byggt upp en helhet och att jag själv liksom tänkt in i minsta detalj. Det vill säga både skrivit och satt samman en samling som jag själv skulle vilja läsa.

Till och med den i övrigt smått/rätt kritiska Erik Bergqvist i Hufvudstadsbladet (28.3.2018) tyckte att "Ojämnheterna vägs i någon mån upp av oförutsägbarhet: man vet aldrig vad som kommer på nästa sida." Det var just det här som var en del av den avsiktliga redigeringen, så jag upplever själv att jag lyckats i min strävan.

Att Finlands Svenska Författareförening så pass mycket betonar själva redigeringen är vid en första eftertanke smått överraskande. Jag vet med säkerhet att många författare - också föreningens författarmedlemmar - får mer eller mindre hjälp av förlagens lektörer. Det inte författana enbart som sköter den biten. Så om den biten nu kan fälla utslag, borde inte då också förlagens lektörer få bli medlemmar eller del-medlemmar i Finlands Svenska Författareförening. Utan lektör ingen välredigerad författare.

Men då jag tänker litet efter, förstår jag bättre. Det kanske inte handlar bara om redigering utan också om det sätt på vilken utgivningen skett.

***

Vid ett seminarium som Svenska Kulturfonden ordnade om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett knappt ett par år sedan talade bland andra kritikern Tatjana Brandt: "Hon uttrycker också en viss oro över att självutgivning blivit vanligare. Vid självutgivning är kvalitetskontrollen inte den samma som vid bokutgivning via ett förlag." ("Finlandssvenska litteraturen – ekosystemet som desperat behöver läsare", Hufvudstadsbladet 1.11.2016)

Jag utgår från att Finlands Svenska Författareförenings arbetsgupp som bedömt mina alster tänkt litet i samma banor, Och då kommer jag igen fram till den samma slutsatsen. För att klara ribban måste du ha den där kvalitetskontrollen i ryggen, erkända förlags lektörer som räddare i nöden. Det räcker inte med att du visar att du kan skriva, utan någon på ett förlag måste ha redigerat - och redigerat just så som man på förlag redigerar (så som författare lärt sig att deras lektörer redigerar och gör litteratur av deras manuskript).

Lördagssoffan genom väggfönster

Poeten Nicko Smith har en itressant serie reflektioner på gång: "Poetens lördagssoffa". I nummer #10 har jag själv beretts sittplats. Före mig har Matilda Södergran, Thomas Brunell, Jörgen Mattlar, Åsa Maria Kraft, Ann-Sofi Carlsson, Emma Ahlgren, Månskensbonden (Markus Bergfors, Tomas Mikael Bäck och Ralf Andtbacka. Den sistnämnda premiärsatt lördagssoffan 26.3.2018.

Ur Andtbackas svar på tal om poesins situation eller kris fiskar jag upp den sista meningen: "Med åren har jag blivit allt mer övertygad om att lyriken är litteraturens kackerlacka, den kommer att finnas kvar också efter apokalypsen." Själv svarade jag beträffande likande frågeställning: "Vi som njuter av den kan väl bara vara glada att vi har det här njutningsmedlet (och efter oss ”syndafloden”). Om man måste skapa ett intresse, så finns det säkert en och annan hund begraven där någonstans."

Nicko Smith - Poetens reflektioner finns på adressen https://nickopoet.wordpress.com/ 
Tio första gästerna i Poetens lördagssoffa

Fyrtiotalist

Det slog mig att jag första gången såg mina dikter i tryck för dryga 40 år sedan, i Finsk Tidskrift. Den ena av dem ingick senare samma år, hösten 1978, i min debutsamling Ansiktet mot muren. 

Nej nu blommar det!

Erik Bergqvist recenserade Väggfönster i Hufvudstadsbladet 28.3.2018. Också Ann-Christin Snickars tyckte i Åbo Underrättelser om det oväntade: "Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket."

Men där Snickars såg stilsäkerhet, fann Bergqvist alltså ojämnheter, "sådant som känns påbörjat och lämnat i hast".

Visst hittade Bergqvist bland annat "småfinurliga meditationer", "livsvisdom, allvarliga och lite mer tramsiga språklekar". Och tillägger han, "Högnäs starkt bildspråkliga impuls saknar inte värde".

Sedan kan man smått undra vad Bergqvist riktigt menar med ordet - bedömningen - "osannolik" i det följande:

"Efter ett allegoriskt kärlekspoem med en avslutande Edith Södergran-variation följer den osannolika "Modeflugor, 1235" som börjar 'Det är en dag som andra / mot slutet av Songdynastin'."

Dikten Bergqvist refererar till ingår också i Lyrikvännen 1 / 2018 (f.ö. ett nummer som tillägnas Elsa Grave), och där med en förklaring (se nedan).

Avslutningsvis anser Bergqvist att "Inget fel på spretiga buketter, men inte heller fel att gallra... Så finns, som sagt, ändå dikter som på sitt vis bär vad de skall bära, ända in i läsaren. Till exempel denna, 'Stora granen':

Solen blåser ut tungan.
Ett flexibelt spetsmoln.
Ringlar över blånaden,
slickar den djupare.
Sommardagens
varma sensus.

Också evigheter
har en dekorerad punkt."

Det lustiga är ju, att i det skede (under större delen av år 2017) då jag sammanställde Väggfönster, gallrade, filade och målade över, var Stora granen en av de dikter jag inte var speciellt nöjd med, som jag var på vippen att kassera. Tur för Erik Berqvist gjorde jag det ändå inte.

(Nu kunde man också ha tänkt sig, att Bergqvist hade nämn den dikt där den rätt unge skribenten röker torra Hufvudstadsblad, eftersom han recenserar i nämnda tidning. Det att han inte gjorde det, kullkastar åtminstone inte min försynta misstanke, att han skyndat igenom Väggfönster och stängt det lika hastigt som han öppnat.)