På Yles sidor läser jag att "I Lovisa satsar man på dikter i lite annorlunda format, när parkbänkspoesi blir verklighet" - och transporteras tillbaka till hösten 1976. Det är i höst fyrtio år sedan jag började studera vid Åbo Akademi. Och det är också lika många år sedan jag läste en finlandssvensk diktbok, som hade kommit ut det året, och som fick mig att börja skriva själv. Eller försöka skriva själv.
En av de första dikter jag satte på pränt handlade just om en parkbänk. Närmare sagt om en bänk i Domkyrkoparken i Åbo, där Per Brahe står staty och säger sitt "Jag var med landet och landet med mig väl tillfreds”. Själv gick jag ofta genom parken, kanske på väg till Kanes skivaffär uppe på Köpmansgatans backe.
Den här dikten har förut varit publicerad i Finsk Tidskrift, men då pratar vi alltså om ett föregående årtusende. Den ingick inte i min första bok Ansiktet mot muren, eftersom Författarnas Andelslags lektörer inte tyckte att den var tillräckligt bra. Men nu, ett stycke romantisk parkbänkspoesi, varsågoda.
En ensam vit parkbänk
med några grusiga pölar i famnen.
Igår kväll satt två älskande där,
drunkade i ett alkoholkärleksrus.
Hon hade svart halvmåne under ena ögat.
Säkert en blomma han räckt henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar