 |
Den dikt som ingår i Lyrikvännens första nummer för i år 2018 handlar om kriminalteknikens fader Sòng Cí. "Modeflugor, 1235" återfinns i Väggfönster, också. |
lördag 24 februari 2018
Lyrikvän om kriminalteknik
tisdag 6 februari 2018
ÅU: "Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån"
Ann-Christine Snickars recenserar Väggfönster i Åbo Underrättelser 3.2.2018 under rubriken ovan.
"'Väggfönster' tar upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar."
"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."
"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."
("Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån")
"'Väggfönster' tar upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar."
"Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna."
"Nu är jag helt tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat."
("Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån")
fredag 26 januari 2018
söndag 14 januari 2018
"Från 1918 till dystopisk framtid"
Texten innehåller uppgifter från Ellips, Förlaget M, PQR, Schildts & Söderströms och Svenska litteratursällskapet. Marginal, Minimal Förlag och Vilda har ingen utgivning i vår. Litorales och Scriptums uppgifter saknas.
Det gör däremot inte Ett Projekt Ryggverks notering, i artikelns nätversion:
"Poesi
Emma Ahlgren: Isotopia , Ellips förlag, april. Debutdiktsamling.
Eva-Stina Byggmästar: Orkidébarn, Schildts & Söderströms, mars. Känsliga själar och det hudlösa barnet, den andra barndomen eller konsten att bli sin egen farfar. Den produktiva, innovativa och naturnära poeten bringar glädje.
Tomas Mikael Bäck: Morgon, Schildts & Söderströms, januari. En meditation över en gul husgavel på en målning av Fanny Churberg, naturen och musiken, det korta formatet och långa bågar. Författarens tjugoandra diktsamling.
Oscar Rossi: Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång, Ellips förlag, maj.
Matilda Södergran: Överlevorna, Schildts & Söderströms, april. Om det som försiggår människor emellan, "Medgörlighetens förbannelse. Smärtkransen runt samtalet."
Gunnar Högnäs: Väggfönster, Ett Projekt Ryggverk, januari. Dikter."
Som synes ger Ellips ut två diktsamlingar våren 2018, Schildts & Söderströms tre, medan till exempel Förlaget M inte ger ut någon alls. Situationen är beskrivande för de senaste årens poesiverksamhet och intresse i den finlandssvenska verkligheten. Läget innevarande vår är helt normalt. Kanske antalet titlar till och med är större än intresset hos den läsande allmänheten, så ingen vits att klaga.
fredag 12 januari 2018
söndag 7 januari 2018
Distribution, beställningar
Gunnar Högnäs: [ Haicurriculum ], (2024), dikter, 108 sidor.
Gunnar Högnäs: Notapparat, (2021), dikter, prosasviter, 190 sidor.
Gunnar Högnäs: | Haiculdesac |, (2020), dikter, 118 sidor.
Gunnar Högnäs: Väggfönster, (2018), dikter, 140 sidor.
Gunnar Högnäs: Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), dikter, 120 sidor.
OBS! att [ Haicurriculum ] för tillfället endast via Ett Projekt Ryggverk!
***
De aktörer som använder Kirjavälitys kan beställa via Kirjavälitys.
De aktörer som använder Booky kan beställa via Booky.
De finns också till salu på nätet hos bland andra följande:Adlibris, Akademiska Bokhandeln, Boklund, Booky, och CDON.COM.
Samt hos till exempel Prisma, Suomalainen kirjakauppa och Turun Kansallinen Kirjakauppa.
I Åbo finns den på bokhandelsdisken i Kansallinen Kirjakauppa;
också Akademiska Bokhandeln kan ha.
Övriga beställningar och kontakt:
Ett Projekt Ryggverk,
gunnar.hognas (at) gmail.com.
Gunnar Högnäs: Notapparat, (2021), dikter, prosasviter, 190 sidor.
Gunnar Högnäs: | Haiculdesac |, (2020), dikter, 118 sidor.
Gunnar Högnäs: Väggfönster, (2018), dikter, 140 sidor.
Gunnar Högnäs: Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016), dikter, 120 sidor.
OBS! att [ Haicurriculum ] för tillfället endast via Ett Projekt Ryggverk!
***
De aktörer som använder Kirjavälitys kan beställa via Kirjavälitys.
De aktörer som använder Booky kan beställa via Booky.
De finns också till salu på nätet hos bland andra följande:Adlibris, Akademiska Bokhandeln, Boklund, Booky, och CDON.COM.
Samt hos till exempel Prisma, Suomalainen kirjakauppa och Turun Kansallinen Kirjakauppa.
I Åbo finns den på bokhandelsdisken i Kansallinen Kirjakauppa;
också Akademiska Bokhandeln kan ha.
Övriga beställningar och kontakt:
Ett Projekt Ryggverk,
gunnar.hognas (at) gmail.com.
Väggfönster | diktsamling | 8.1.2018
 |
| Gunnar Högnäs: Väggfönster Utgivningsdag: 8.1.18 © Gunnar Högnäs Dikter, 140 sidor. Foton Gunnar Högnäs | C. Sirius, Bibliotheca Bildbehandling omslag Gunnar Högnäs Nina Huurrevaara Ombrytning layout Gunnar Högnäs Ett Projekt Ryggverk gunnar.hognas (at) gmail.com ISBN 978-952-93-9315-2 Tryck Painosalama Åbo 2018 |
onsdag 6 december 2017
fredag 27 oktober 2017
onsdag 20 september 2017
Poesi som går åt på Stockholms stadsbibliotek
 |
| Helt kul att för en stund finnas med på Stockholms stadsbiblioteks lista med 57 st diktsamlingar (per 20.9): "Här hittar du den mest lånade poesin på svenska det senaste året". (Milstolpar femte från vänster i rad tre uppifrån sett.) |
onsdag 6 september 2017
Gunnar i Gunnar, Asplund om Högnäs
 |
Stockholms stadsbiblioteks byggnad är alltså en skapelse av Gunnar Asplund och det invigdes 1928, för snart 90 år sedan och 15 år efter det att Åbo huvudbiblioteks Bibliotheca togs i bruk.
Milstolpar i gärdsgårdsserien finns förutom i Stockholms stadsbiblioteks samling också i Poesibazaren:
"Här kan du titta i blädderexemplar av ny lyrik, lyssna på författare som läser och talar om poesi samt läsa i våra tidskrifter. I rotundan finns låneexemplar av all poesi.
Poesi är en genre som rymmer otroligt många olika stilar och som förändras hela tiden. Hos oss på Stadsbiblioteket finner du den allra nyaste och mest moderna poesin, den som bryter nya vägar och utmanar, men också den som tröstar och ger oss energi. Vi har dessutom all den poesi som kommit tidigare, romantiker, modernister, konkretister."
fredag 18 augusti 2017
måndag 24 juli 2017
Science fiction i gärdsgårdsserien
Tillsammans med min kompis Stefan - som senare skissade pärmbild och teckningar för min debutsamling Ansiktet mot muren (1978) - skrev jag några science fiction noveller under skoltiden, i mitten av 1970-talet. Vi skickade en till SFSF:s (Skandinavisk Förening för Science Fiction) fanzin.
Namn som John-Henri Holmberg, Mats Dannewitz Linder, Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg har varit redaktörer för tidningen; då vi postade vill jag minnas att Mårtensson höll i trådarna.
Också Stieg Larsson figurerade i de sammanhangen. Larsson hade vi ändå aldrig någon kontakt med. Men under inspelningarna av Mika Kaurismäkis The Girl King råkade jag få en liten pratstund med Michael Nyqvist som spelade Mikael Blomkvist i Millennium-serien. Det artade sig till en intressant diskussion om "hon, han och hen" i det svenska 2000-talets språkbruk. Mötet illustrerade på sitt sätt tumregeln att det på sin höjd är sex steg (personer) till vilken som helst människa på vårt klot.
I Ansiktet mot muren syntes ännu några spår av det tidiga(re) intresset för science fiction. Milstolpar i gärdsgårdsserien innehåller inte längre sf-smulor, bara vissa rymdperspektiv och teknologi-hänvisningar.
Namn som John-Henri Holmberg, Mats Dannewitz Linder, Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg har varit redaktörer för tidningen; då vi postade vill jag minnas att Mårtensson höll i trådarna.
Också Stieg Larsson figurerade i de sammanhangen. Larsson hade vi ändå aldrig någon kontakt med. Men under inspelningarna av Mika Kaurismäkis The Girl King råkade jag få en liten pratstund med Michael Nyqvist som spelade Mikael Blomkvist i Millennium-serien. Det artade sig till en intressant diskussion om "hon, han och hen" i det svenska 2000-talets språkbruk. Mötet illustrerade på sitt sätt tumregeln att det på sin höjd är sex steg (personer) till vilken som helst människa på vårt klot.
I Ansiktet mot muren syntes ännu några spår av det tidiga(re) intresset för science fiction. Milstolpar i gärdsgårdsserien innehåller inte längre sf-smulor, bara vissa rymdperspektiv och teknologi-hänvisningar.
 |
Klipp ur SFSF-fanzinets innehåll, nr 67, år 1975. Vi skrev under pseudonymen Konrad & Hula, men vårt följebrev har tydligen gett arkivarien uppslaget att bunta ihop oss under samma släktnamn. Novellen Ditt liv är ett för mycket handlade om överbefolkningshotet. |
tisdag 9 maj 2017
Till minnet av en tolvårig flicka, offer för hat, för terrorism, för vår mänsklighet
Jag har fått fina recensioner för Milstolpar i gärdsgårdsserien, åtminstone är jag mer än nöjd.
Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.
Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.
Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.
De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.
Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.
På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.
Girl gone, but the memory
It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.
But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.
The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.
This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.
She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.
But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.
The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.
And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.
But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.
Ändå har jag skrivit en dikt, på engelska, som ingalunda är det bästa jag skrivit (kanske den inte kan mäta sig med en endaste en i Milstolpar), men som på ett helt annat sätt har nått fram, blivit viktig.
Frankrike har just fått en ny president. Europa, och andra länder, världsdelar, kämpar med stora problem. Populism, rädsla för terrorism, terrorismen i sig. I mitten av november 2015 utsattes Paris för ett blodigt terrorattentat. Hundratrettio människor mördades och nästan fyrahundra skadades.
Dådet ledde också till offer i efterhand. Dikten jag skrev handlar om en tolvårig flicka som misshandlades svårt, på väg hem från sin ballettlektion, bara för att hon hade fel hudfärg och huvudduk. Hon avled en liten tid senare på ett sjukhus i Paris.
De unga män - helt vanliga, hjälpsamma individer (som en gammal tant i samma hus konstaterade) - som misshandlade henne till döds kom inte undan. Straffen blev just så stränga som man kan utmäta.
Den döda flickans bror begick självmord (på hennes grav), eftersom han pinades av skuldkänslor. Just den kvällen allting hände hade han inte haft möjlighet att som normalt följa sin lillasyster hem från ballettlektionen. Resten av familjen, föräldrarna och flickans storasyster, flyttade tillbaka till sitt hemland.
På flickans begravning läste storasystern upp den dikt jag skrivit (som jag först publicerade här: Becoming the terrorism we fear in terrorists). Nu på Europadagen återvänder jag till den.
Girl gone, but the memory
It’s not just
a question of IS or US.
It’s not just a question
of justice and knots.
Think of a dozen years
in a muslim girl.
A dozen years against
five grownups.
A dozen years
against hundred and thirty victims
in Paris.
But no, not against. But
for the five Frenchmen, wanting
to beat the little thing up for being
a muslim child, a girl, a woman.
So yes, it’s not a question of
IS or US, but both
in us.
The men in us,
breaking her legs, her arms,
her eyes, her heart.
The gods in us,
ruling by sacrifices,
the dogs in us,
barking at the wrong trees.
This time she had assured she would
manage, home alone
from her ballet lesson.
A tiny distance even for
a twelve year girl.
Just a tiny distance, but
for the five homegrown guys
a big leap.
She trusted the steps mankind took.
She loved the Moomin family books.
She had but a dozen of dreams.
One of them
was to get married
in the Moominworld,
somewhere far away
in a far-away-land,
Nådendal,
Vallis gratiae,
Naantali,
Finland.
Like the end of the world,
finis terrae,
the beginning of a new.
But now, for the moment, tired
and tied to a hospital bed
by the violence of chains
to Liberty, Equality and Brotherhood,
her heart was broken.
Not her mind, yet.
The heart is just a muscle and muscles
cannot beat
the shit out
of open minds.
Eager to be visited by some
foreigners, she has to
get nearer,
nearer to the language of Moomins,
find out the sound.
Tasting words instead of worlds.
The future is still
a little bit huge, more so
than the next month,
next week, next day.
For the moment, that will do.
That will do,
for the next hour.
Small signs are big signs
when you let them shine.
And yes, no human is an ISland.
Should not be.
Should not have been.
That muslim girl,
the sparrow of Paris
she died one day,
this day
she could not make it.
But the language of hope
is forever if we just
want it to be.
Remember that twelve year old
muslim girl,
she is not a question of IS or US.
She is an answer
to all of you
in us.
fredag 14 april 2017
Överhuden (latin: epidermis) i gärdsgårdsserien
 |
| Allt emellanåt blir nätet en automatisk gene- rerare av surrealism. Dofac.com har en träff eller tråd med sökordet "Överhud". Förutom en artikel om överhud i Wikipedia, lägger Dofac.com fram bland annat ett inlägg i bloggen Allas med rubriken "Akne och dålig hud: Hudläkarens bästa råd!" och en bokrecension på Svenska Yles sidor, "Lyrik med glimt och splint i ögat". Bloggtexten innehåller ordet överhud och recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien citerar några rader ur en dikt: "Fingrar trevar över hud, / övar sig i melodier, / pauser, / kaskader. // Du är över mig nu, / du är över nu." Så kan det på nätet, ofrivilligt eller inte, skapas vardagssurrealism. - Litet åt det håll som Comte de Lautréamont (Isidore Lucien Ducasse) pekade ut för halvtannat sekel sedan. "det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord" (Comte de Lautréamont, Maldorors sånger, 1869) Vad lär jag mig av detta. Ja, ibland brukar recensenter et cetera tala om hudlös dikt. Eftersom min dikt möter överhud, kan den alltså inte kallas hudlös. |
tisdag 11 april 2017
Kungliga gärdsgården
 |
| Första lilla stolpskottet i Sverige. Kungliga biblioteket har katalogiserat och ställt på avbytarhyllan. Att en artikel som heter Mellan två böcker (om två böcker av Fredrik Lång och Kjell Westö) ingår mellan två böcker ser ju nästan ut som en tanke, eller åtminstone som poesi. |
torsdag 16 mars 2017
Nya Argus spanar in milstolpar
En av de nya är Milstolpar i gärdsgårdsserien, "...en tankeväckande vackert formgiven bok och under det ståtliga förlagsnamnet 1PR eller Ett Projekt Ryggverk" som Öst skriver i Nya Argus (Nr 1-2 * 2017, ss 10-11, 14). Hon lyfter fram byten av mikro- och makroperspektiv, namngivningen av dikterna. Speciellt gläder det att hon hittar fram till de röda trådarna i riktning utanför gärdsgårdsserien.
"'Gräset är mullens sätt / att svalka sig.' verkade Gunnar Högnäs, i en dikt han förankrat på en kyrkogård i Närpes, ifjol svara på Gösta Ågrens tal i Dikter utan land ett år tidigare: 'Gräset är mullens sätt att / brinna.'"
tisdag 7 februari 2017
1PR 8.1.2018 | Väggfönster
 |
| Gunnar Högnäs: Väggfönster. Ny diktsamling inbokad för Ett Projekt Ryggverk måndag 8.1.2018. |
lördag 21 januari 2017
Förstärkt verklighet bortom gärdsgårdsserien
 |
| En milstolpe igen då Donald Trump installerades på sin tron igår fredag 20.1.2017. Han var sig själv trogen i sitt tal, det blev en förstärkt verklighet. Så heter också min dikt i senaste numret av Nya Argus, och berör, tangerar, dessutom DT himself (skriven i glappet mellan Trumps valseger- och farsdag). I samma nummer (11-12 - 2016) ingår Laura Saarikoskis och Saska Saarikoskis artikel Trump och teorin om den Stora Lögnen (som är ett utdrag ur deras bok Trump och vredens Amerika). |
fredag 9 december 2016
Eller så inte (rikligare lyrikår)
 |
Hufvudstadsbladet 9.12
|
Torsdag 1.12 öppnade Hufvudstadsbladet en kalenderlucka; fyndade i Schildts & Söderströms, Förlaget M:s, Marginals, Fontana Medias och Svenska Litteratursällskapets vårutgivning 2017.
I en Kommentar konstaterar Pia Ingström: "Poesititlarna är inte så många, men barnböcker finns det relativt gott om."
Enligt Ingströms genomgång är titlarna tre till antalet. S & S ger ut Eva-Stina Byggmästars Naturbarn. Dikter i urval 1986-2016 och Ulrika Nielsens & Nina Hagelbäcks gemensamma Ömhetsmarker. Förlaget M publicerar Jörgen Mattlars Att vända sig bort.
För ett par veckor sedan skrev jag om ett "Rikligare lyrikår". Där summerade jag för Schildts & Söderströms och Förlaget M:s del, att förstnämnda stod för sammanlagt sju diktsamlingar år 2016. Men under hösten prånglade bägge ut en endaste poesititel var på marknaden. Och S & S:s utgivning handlade dessutom om Gösta Ågrens Samlade dikter 1955–2015.
Det här innebär att Schildts & Söderströms under två årstider - i praktiken ett utgivningsår, alltså, hösten 2016 och våren 2017 - ger ut en nyskriven poesibok, Nielsens & Hagelbäcks "diktsamling med två signaturer, gemensam text uppvuxen ur vänskap". Av de inalles tre lyrikverken på S & S under nämnda period är de två övriga poesi i urval. Och Förlaget M:s lyrikskörd inom samma tidsram är två titlar.
Kanske hösten 2017 för med sig en rikligare lyrikutgivning på de två stora finlandssvenska förlagen. Om - eller förstås då - de här två stora aktörerna tillsammans "släpper fram" fem diktböcker hösten 2016 - våren 2017 (som sagt, i praktiken under ett helt år av utgivning), ser det just så dåligt ut som det kanske också är. I synnerhet som två av de fem är dikter som redan publicerats i olika sammanhang.
Det här tänker jag i mitt stilla sinne, samtidigt som jag ser att åtminstone en poet har chans att kamma hem Runebergspriset.
"Här är kandidaterna för Runebergspriset 2017": Vesa Haapala, Pauliina Haasjoki, Riitta Jalonen, Helmi Kekkonen, Henrika Ringbom, Minna Rytisalo, Peter Sandström och Sinikka Vuola.
Haasjokis Planeetta är den enda diktsamlingen bland de åtta kandiderande böckerna. Men Haapala och Vuola är poeter som likt Finlandiavinnaren Jukka Viikilä debuterar i romanform. Blir det igen fråga om poesismuggling, för att tala med Viikilä - lyrik i förklädnad?
tisdag 6 december 2016
Glimten i ögat, ansiktet mot muren
 |
| Det är inte alla gånger man får uppträda tillsammans med finalister i britternas X Factor. |
Svenska Yle recenserade Milstolpar i gärdsgårdsserien: "Lyrik med glimt och splint i ögat" (5.12). Känns förstås skönt att ha kommit så pass god bit på vägen - att det som var ansiktet mot muren nu dessutom har glimten i ögat.
Det är också roligt att samtliga recensenter (i ÅU, HBL, VBL, Ny Tid, Yle) har hittat sina respektive infallsvinklar; tillsammans har de belyst Milstolpar i gärdsgårdsserien varvet runt, hela vägen, lyft på snart sagt varje sten och tuva.
Yles Marit Linqvist tycker att det "är en givande läsupplevelse – inte minst tack vare författarens uppenbara kärlek till språket och en smittande fascination för ordens valörer och konnotationer".
Än en gång är jag nöjd över att jag har lyckats göra mig förstådd, att innehåll och form strävar i samma riktning: "Gunnar Högnäs har en säker blick för det överraskande och det absurda i vardagen liksom i språket – det sneda och snäva i tillvaron inte att förglömma."
måndag 28 november 2016
Milstolpar i Gutenberggalaxen
I april 2014 satt jag begeistrad i Åbo huvudbiblioteks Studio och hörde på Nina Burton. Hon uppträdde på Åbo poesidagar under två pass. Fredag 11.4 stod det "Närhet i Arkimedes tecken. Poeten och essäisten Nina Burton läser egna dikter" i programbladet. Lördag 12.4 höll hon ett föredrag "Om teknik och tecknens konst" som "tidigare gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm".
Jag hade inte många nyskrivna dikter i "lådan" (inte sedan 1980-talet), då i april två år tillbaka i tiden. Men bland de enstaka jag sparat på datorns hårdskiva hade jag valt ut en och skickat till Åbo Underrättelsers sommarbilaga. I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår den som (ii) i dikten Kvalmusik i sex akter (för övrigt också publicerad i tidskriften Horisont, 2/2015).
Efter att ha lyssnat till Nina Burton började det snurra och surra i mitt huvud. Den första dikten svaret i samlingen Ett svar i 24 skärvor blev rent konkret en inspirationskälla och kom ovan nämnda (ii) att växa ut till den 6-delade sviten.
Förutom de inspirationskällor, språngbrädor, bollplank jag nämner i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien bör Burton absolut nämnas. Jag är ledsen att jag inte skrev ut hennes namn redan i själva boken. Nu är det hög tid att reparera skadan så gott det går.
I svaret skrev hon så här:
Utsträckt på natten
hör jag hur regnet faller
över jorden,
ännu i skuggan
mellan mig och solen
när ljuset i
ett dubbelfönster tänds
tvärs över gården
och blir ett bokuppslag,
lysande nattligt
av sina blanka sidor
Och jag i min tur i Kvalmusik i sex akter, (iv):
det upplysta fönstret mittemot
öppnar sig som en elektronisk bok
i grånatten
regnet skriver finstilt
upp och ner
texten har ställt
sig på kant
med tillvaron
Så ni ser att jag är både tydligt inspirerad och också replikerar.
Temat för det årets Åbo poesidagar var poesi och teknik, vilket också satte spår, sådde frön i min gärdsgårdsserie. Men ett stort tack till Nina Burton - och ett minst lika stort grattis!
Idag har det nämligen klarnat, att ett av årets Augustpris tilldelats fackboken Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Det är ju Burton, även kallad "en av Nordens mest egensinniga essäister", som författat det mästerverket.
Och då, där och då, i Åbo huvudbiblioteks Studio 12.4.2014 var Nina Burton inne på det här med Erasmus och medierevolutioner. Det lät lovande och intressant det hon sa, och inte utan orsak.
Jag hade inte många nyskrivna dikter i "lådan" (inte sedan 1980-talet), då i april två år tillbaka i tiden. Men bland de enstaka jag sparat på datorns hårdskiva hade jag valt ut en och skickat till Åbo Underrättelsers sommarbilaga. I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår den som (ii) i dikten Kvalmusik i sex akter (för övrigt också publicerad i tidskriften Horisont, 2/2015).
Efter att ha lyssnat till Nina Burton började det snurra och surra i mitt huvud. Den första dikten svaret i samlingen Ett svar i 24 skärvor blev rent konkret en inspirationskälla och kom ovan nämnda (ii) att växa ut till den 6-delade sviten.
Förutom de inspirationskällor, språngbrädor, bollplank jag nämner i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien bör Burton absolut nämnas. Jag är ledsen att jag inte skrev ut hennes namn redan i själva boken. Nu är det hög tid att reparera skadan så gott det går.
I svaret skrev hon så här:
Utsträckt på natten
hör jag hur regnet faller
över jorden,
ännu i skuggan
mellan mig och solen
när ljuset i
ett dubbelfönster tänds
tvärs över gården
och blir ett bokuppslag,
lysande nattligt
av sina blanka sidor
Och jag i min tur i Kvalmusik i sex akter, (iv):
det upplysta fönstret mittemot
öppnar sig som en elektronisk bok
i grånatten
regnet skriver finstilt
upp och ner
texten har ställt
sig på kant
med tillvaron
Så ni ser att jag är både tydligt inspirerad och också replikerar.
Temat för det årets Åbo poesidagar var poesi och teknik, vilket också satte spår, sådde frön i min gärdsgårdsserie. Men ett stort tack till Nina Burton - och ett minst lika stort grattis!
Idag har det nämligen klarnat, att ett av årets Augustpris tilldelats fackboken Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Det är ju Burton, även kallad "en av Nordens mest egensinniga essäister", som författat det mästerverket.
Och då, där och då, i Åbo huvudbiblioteks Studio 12.4.2014 var Nina Burton inne på det här med Erasmus och medierevolutioner. Det lät lovande och intressant det hon sa, och inte utan orsak.
torsdag 24 november 2016
Rikligare lyrikår
Det har varit ett år med flera fina understreckare för poesins del, åtminstone verkar det se så ut. Idag blev det klart att poeten Jukka Viikilä får årets Finlandiapris i skönlitteratur.
Vinnarromanen Akvarelleja Engelin kaupungista är Viikiläs första, efter två diktböcker. Själv tycker han (i en intervju för Yle, som jag här citerar fritt genom översättningar) att hans första prosabok är mera lyrisk än hans poesisamlingar. Han är också nöjd med valet av genre. Det är svårt att få en bred läsekrets för dikter, han valde att paketera sina meningar i romanform.
Romanen är egentligen den enda litteraturarten som säljer, så den är ett fint emballage för att lyriksmuggling till en större skara läsare, myser Viikilä.
Är den färska Finlandiaromanen med andra ord en smygseger för poesin? Eller visar den - också den - att dikten är ett till stor del förlorat kapitel. På samma sätt som årets val av Nobelpristagare. Många räknar, vill och önskar betrakta Bob Dylan som en fjäder i lyrikhatten. Själv är jag inte säker, övertygad om den saken. Till exempel Adonis hade varit ett mera framstegsvänligt val, ur poesins horisont sett.
Att poeter vinner lyrikpris är inte överraskande. Så att Catharina Gripenberg vann Sveriges Radios lyrikpris 2016 med sin Handbok att bära till en dräkt är i och för sig som det skall. Det man däremot kan hänga i julgranen är det faktum att hon är finlandssvensk, diktar på finlandssvenska. "Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få", som Eva Pursiainen konstaterar i en artikel i Yle Kulturs temahelhet om poesi.
Däremot är Katarina Frostensons fullträff Nordiska rådets litteraturpris 2016 för hennes Sånger och formler ett rent "fall" framåt också för lyriken i sig.
Som sagt finns det fortfarande hopp för poesin. Men situationen är som ökenvandring på nattgammal is, så det är bäst att inte hoppas alltför mycket.
Tankesmedjan Magma har undersökt den finlandssvenska litteraturförsäljningen åren 2011 och 2015. Kanske det inte direkt brinner i knutarna, inte mer än på andra håll i världen. I vilket fall som helst säljer poesin i klenaste laget. Och om jag räknat rätt var inte heller de två stora förlagens poesiutgivning särskilt omfattande under innevarande år.
En snabb koll i Bokkatalogen 2016 visar att Förlaget - som visserligen debuterade först under höstsäsongen - gav ut en diktsamling. Också Schildts & Söderströms nöjde sig med sig ett lika blygsamt antal (den obligatoriska kvoten?) under samma tidsperiod; dessutom var det fråga om ett band med samlade dikter. Allt som allt stod dessa två aktörer för sju diktsamling, eftersom Schildts & Söderströms vårutgivning 2016 ändå bjöd på fem stycken lyrikböcker.
Också ifjol var poesiutgivningen på ett stort finlandssvenskt förlag, det vill säga Schildts & Söderströms, sju till antalet - och också då var en av samlingarna fråga om nyutgivning.
Vinnarromanen Akvarelleja Engelin kaupungista är Viikiläs första, efter två diktböcker. Själv tycker han (i en intervju för Yle, som jag här citerar fritt genom översättningar) att hans första prosabok är mera lyrisk än hans poesisamlingar. Han är också nöjd med valet av genre. Det är svårt att få en bred läsekrets för dikter, han valde att paketera sina meningar i romanform.
Romanen är egentligen den enda litteraturarten som säljer, så den är ett fint emballage för att lyriksmuggling till en större skara läsare, myser Viikilä.
Är den färska Finlandiaromanen med andra ord en smygseger för poesin? Eller visar den - också den - att dikten är ett till stor del förlorat kapitel. På samma sätt som årets val av Nobelpristagare. Många räknar, vill och önskar betrakta Bob Dylan som en fjäder i lyrikhatten. Själv är jag inte säker, övertygad om den saken. Till exempel Adonis hade varit ett mera framstegsvänligt val, ur poesins horisont sett.
Att poeter vinner lyrikpris är inte överraskande. Så att Catharina Gripenberg vann Sveriges Radios lyrikpris 2016 med sin Handbok att bära till en dräkt är i och för sig som det skall. Det man däremot kan hänga i julgranen är det faktum att hon är finlandssvensk, diktar på finlandssvenska. "Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få", som Eva Pursiainen konstaterar i en artikel i Yle Kulturs temahelhet om poesi.
Däremot är Katarina Frostensons fullträff Nordiska rådets litteraturpris 2016 för hennes Sånger och formler ett rent "fall" framåt också för lyriken i sig.
Som sagt finns det fortfarande hopp för poesin. Men situationen är som ökenvandring på nattgammal is, så det är bäst att inte hoppas alltför mycket.
Tankesmedjan Magma har undersökt den finlandssvenska litteraturförsäljningen åren 2011 och 2015. Kanske det inte direkt brinner i knutarna, inte mer än på andra håll i världen. I vilket fall som helst säljer poesin i klenaste laget. Och om jag räknat rätt var inte heller de två stora förlagens poesiutgivning särskilt omfattande under innevarande år.
En snabb koll i Bokkatalogen 2016 visar att Förlaget - som visserligen debuterade först under höstsäsongen - gav ut en diktsamling. Också Schildts & Söderströms nöjde sig med sig ett lika blygsamt antal (den obligatoriska kvoten?) under samma tidsperiod; dessutom var det fråga om ett band med samlade dikter. Allt som allt stod dessa två aktörer för sju diktsamling, eftersom Schildts & Söderströms vårutgivning 2016 ändå bjöd på fem stycken lyrikböcker.
Också ifjol var poesiutgivningen på ett stort finlandssvenskt förlag, det vill säga Schildts & Söderströms, sju till antalet - och också då var en av samlingarna fråga om nyutgivning.
söndag 13 november 2016
Rik lyrik
Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur och många tycker att han är en diktare värd priset och att den genré han representerar är värd uppmärksamhet. Visst, han står för rik lyrik.
Själv har jag vissa dubier. Inte mot att poesi lyfts fram, men nog beträffande valet av en Dylan. "Som en sten i min sko", skriver jag i Nya Argus (Nr 9-10 / 2016).
Själv har jag vissa dubier. Inte mot att poesi lyfts fram, men nog beträffande valet av en Dylan. "Som en sten i min sko", skriver jag i Nya Argus (Nr 9-10 / 2016).
lördag 12 november 2016
Ny tid i gärdsgårdsserien
Bengt Berg recenserar Milstolpar i gärdsgårdsserien i Ny Tid och tycker bl.a. så här:
"Bokens titel är för övrigt lika blygsam som förlagsnamnet är förbryllande: Ett Projekt Ryggverk. Men dikterna är bra, somliga möjligen för 'bra' – lite överfyllda kan man tycka. Jag är ganska övertygad om att upphovsmannen skulle kunna berätta mycket intressanta saker runt dikternas tillkomst och innehållet mellan raderna, det är en känsla som infinner sig."
"...Denna beläsenhet skymmer inte alls sikten för Högnäs, vars dikter visserligen tycks vara tillkomna av ren och skär lust, men också med en helt egen klang."
"Men ibland kan det bli för mycket av det goda som när sommaren blir för kort i rocken, när hackspetten tar sig rytmisk syl i vädret med hjälp av telefonstolpens plåthätta eller hur metamorfosen lanserar furstliga lyriska utbrott.
Som stämningsskapande miljöåtergivare är dock Högnäs ofta påtagligt på plats; eller när ljudregistreringar blir skir poesi; filosofiska funderingar på vår plats inte bara i rummet utan i den tänjbara tiden, och livet är helt uppenbart som en parentes i allt 'det andra'".
Hela recensionen här: "Dikter i tid och rum" (Ny Tid 11.11)
onsdag 2 november 2016
Bibliotekslagen i gärdsgårdsserien
Finland firar ett sekel av självständighet nästa år. Så är det meningen. Samtidigt är det också meningen att Finland skall få en ny bibliotekslag, modell 2017. Det finns alltid risker i släptåg, då förändringar sker. Svenska Yles rubrik mot slutet av oktober pekar på ett möjligt scenario: "Bibliotekslagen förnyas: 'Riskerna störst för små kommuner'".
"Högnäs jobbar på Åbo Akademis bibliotek", hette det i Vasabladets recension av Milstolpar i gärdsgårdsserien - "En glädjekant på tillvaron" (en uppgift som rättades till följande dag; Åbo stadsbibliotek skall det ju vara). "Det har inte resulterat i att hans 'andra debut' skulle ha en karaktär av läsfrukter, men han nämner nog namn som inspiratörer: Aspenström, Tranströmer, Forström, Tove Jansson, Job i Bibeln, och Samuel Beckets berömda I väntan på Godot.", fortsätter stycket i Vbl.
Hoppas att väntan på en uppdaterad, moderniserad, mera inkluderande och uppfodrande bibliotekslag inte blir som att vänta på Godot. Själv var jag för ett och ett halvt år sedan inbjuden till en tillställning i Helsingfors (ordnad av undervisnings- och kulturministeriet) på tröskeln till första maj, för att tala ut om gamla respektive bibliotekslagen in spe. "På väg mot den nya bibliotekslagen, regional inlägg" löd min rubrik i utskrift på ministeriets sida.
Som Vasabladets recensent mycket riktigt påpekade, är mitt yrke inte det centrala i diktsamlingen. Men visst finns ett par dikter som antingen direkt eller indirekt tangerar brödfödan. Den ena heter "Cirkelläsning". Den andra skrev jag i tåget, så att säga på väg från den nya bibliotekslagen (alltså från den där tillställningen i april 2015). Jag vet inte om sinnesstämningen har så mycket med den kommande bibliotekslagen att göra. Men nu då den första snön har fallit, hösten innan Finland 100, passar det att köra till:
Vitsippor
Det snöar vilt nu.
Kråkan klättrar uppför
väggen av flingor,
klapprar med vingarna
för att få spjärn
i något komprimerat
mellanrum.
Allt har sin tid.
Väderlekens upptåg
och passagerarnas
allvarliga uppsyn
på väg från Kyrkslätt
och april.
"Högnäs jobbar på Åbo Akademis bibliotek", hette det i Vasabladets recension av Milstolpar i gärdsgårdsserien - "En glädjekant på tillvaron" (en uppgift som rättades till följande dag; Åbo stadsbibliotek skall det ju vara). "Det har inte resulterat i att hans 'andra debut' skulle ha en karaktär av läsfrukter, men han nämner nog namn som inspiratörer: Aspenström, Tranströmer, Forström, Tove Jansson, Job i Bibeln, och Samuel Beckets berömda I väntan på Godot.", fortsätter stycket i Vbl.
Hoppas att väntan på en uppdaterad, moderniserad, mera inkluderande och uppfodrande bibliotekslag inte blir som att vänta på Godot. Själv var jag för ett och ett halvt år sedan inbjuden till en tillställning i Helsingfors (ordnad av undervisnings- och kulturministeriet) på tröskeln till första maj, för att tala ut om gamla respektive bibliotekslagen in spe. "På väg mot den nya bibliotekslagen, regional inlägg" löd min rubrik i utskrift på ministeriets sida.
Som Vasabladets recensent mycket riktigt påpekade, är mitt yrke inte det centrala i diktsamlingen. Men visst finns ett par dikter som antingen direkt eller indirekt tangerar brödfödan. Den ena heter "Cirkelläsning". Den andra skrev jag i tåget, så att säga på väg från den nya bibliotekslagen (alltså från den där tillställningen i april 2015). Jag vet inte om sinnesstämningen har så mycket med den kommande bibliotekslagen att göra. Men nu då den första snön har fallit, hösten innan Finland 100, passar det att köra till:
Vitsippor
Det snöar vilt nu.
Kråkan klättrar uppför
väggen av flingor,
klapprar med vingarna
för att få spjärn
i något komprimerat
mellanrum.
Allt har sin tid.
Väderlekens upptåg
och passagerarnas
allvarliga uppsyn
på väg från Kyrkslätt
och april.
måndag 31 oktober 2016
Svenska Gärdsgårdens Vänner
 |
| Som medlem i Svenska Folkskolans Vänner får man till på köpet reklam om ny skönlitteratur i fin förpackning gratis i postlådan. (SFV Magasinet 3/2016) |
söndag 30 oktober 2016
Halloween i gärdsgårdsserien
 |
Jag har inte firat Halloween.
Men en dikt i Milstolpar i gärdsgårdsserien dyker upp i synfältet. Stilleben
Veken brinner
och det är jag som är vek.
Ljuset släcker mig.
Jag är natten,
jag är mörkret.
Finns inget
att vara rädd för,
ingenting
annat.
|
onsdag 26 oktober 2016
Milstolpar i fiffelserien
 |
| Läser i tidningarna att enligt en ny rapport har e-böcker blivit allt populärare. Påstås att e-läsningen blivit vardag liksom. Knappa aderton procent hade enligt undersökningen köpt eller lånat en e-bok under 2015, en ökning med hela femtio procent jämfört med motsvarande förfrågan året innan (visserligen sägs det inte, huruvida köparna-lånarna till på köpet läste böckerna). Också Milstolpar i gärdsgårdsserien har blivit e-bok. Eller så ser det ut. En sida som heter - kallar sig - Kirjat sinulle erbjuder Milstolpar som "Muoto kirjan:Pdf,Epub,Mobi,Txt,iBook,Kindle". I själva verket lär det handla om fiffel & båg. Det finns sidor som denna som låtsas bjuda ut e-böcker för gratis nerladdning. Men handlar inte om olaglig kopiering, utan om försök att locka besökare till sidan och hösta in reklampengar, genom fin besöksstatistik. Själva böckerna går det inte att ladda ner. Idén är att skylta med tilldragande böcker och bokpärmar. Jag kan väl känna mig rätt hedrad, antar jag. (Det är ju nästan som att få ett litteraturpris.) |
måndag 17 oktober 2016
Minnets minne
Igår skulle min yngsta bror ha fyllt femtio år. Men han hann tillryggalägga bara hälften av de milstolparna. Ju längre vi lever, desto djupare lever vi - också - i våra minnen. Och en gång var jag på vippen att skriva upp, att det är våra minnen vi dör ifrån.
Det blev tal om min brors död, och en av oss sade, att minnet bleknat, att han låtit honom gå. Det är fint sagt. Förstås, då också handlar det om processer inom oss själva. Som det ofta konstaterats, jorden runt: så länge vi minns finns den bortgångna kvar. Ändå kan det vara svårt i längden, att hålla kvar minnet, som vi kommer ihåg det, och barmhärtigare att släppa taget.
Jag råkade se filmen "Mr. Holmes" med Ian McKellen i huvudrollen, också det igår. Jag blev tagen på sängen, jag hade inte väntat mig en så bra film, vetat att den finns. Filmens teman passade väl in i stämningarna: att minnas, att leva, att dö. Att ta emot stafettpinnen och låta gå.
I Milstolpar i gärdsgårdsserien återfinns en dikt, som tar fasta på konkreta minnen av min lillebror. Vila i frid.
Sankta Maria, på kyrkbacken
Fördriver tid
men tiden är inte
flyktig.
Den har gjutit sig fast
i urverkets visare,
fossilerats i kyrkklockornas
kläppar,
flänger av
och an som lågor
i syrebrist.
Gräset är mullens sätt
att svalka sig.
Och mitt.
Stakar mig igenom
gravstenars årtal
och namn.
Läser mellan rader.
Och han över min axel, leende,
inåtvänt,
som han en gång gjorde.
Röken följer mig.
Näsborrars minne.
(Kyrkan i Närpes heter Sankta Maria.)
Det blev tal om min brors död, och en av oss sade, att minnet bleknat, att han låtit honom gå. Det är fint sagt. Förstås, då också handlar det om processer inom oss själva. Som det ofta konstaterats, jorden runt: så länge vi minns finns den bortgångna kvar. Ändå kan det vara svårt i längden, att hålla kvar minnet, som vi kommer ihåg det, och barmhärtigare att släppa taget.
Jag råkade se filmen "Mr. Holmes" med Ian McKellen i huvudrollen, också det igår. Jag blev tagen på sängen, jag hade inte väntat mig en så bra film, vetat att den finns. Filmens teman passade väl in i stämningarna: att minnas, att leva, att dö. Att ta emot stafettpinnen och låta gå.
I Milstolpar i gärdsgårdsserien återfinns en dikt, som tar fasta på konkreta minnen av min lillebror. Vila i frid.
Sankta Maria, på kyrkbacken
Fördriver tid
men tiden är inte
flyktig.
Den har gjutit sig fast
i urverkets visare,
fossilerats i kyrkklockornas
kläppar,
flänger av
och an som lågor
i syrebrist.
Gräset är mullens sätt
att svalka sig.
Och mitt.
Stakar mig igenom
gravstenars årtal
och namn.
Läser mellan rader.
Och han över min axel, leende,
inåtvänt,
som han en gång gjorde.
Röken följer mig.
Näsborrars minne.
(Kyrkan i Närpes heter Sankta Maria.)
tisdag 20 september 2016
Sälgrund, ett försök
Svenska Österbottens litteraturförening ordnar sin årligen återkommande tvärkonstnärliga poesifestival Try Poetry på Sälgrund utanför Kaskö, med temat öppet hav. I början av oktober då hela havet kan svalla.
I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår en dikt som handlar om Sälgrund, men årstiden och årtusendet är inte desamma. Där skymtar också en blinkning till Tove Janssons Pappan och havet.
Sälgrund, mapp ö
En liten flugskit i havsbandet, bara.
Och där på klipporna, i skrevorna,
fågelspillning, stora steg för
växtligheten.
Solen lapar nattens fukter,
ur kupade blad och hällarnas
skröpligheter.
Nobelpris i kemi för upptäckter
rörande genernas molekylära reparatörer,
står det skrivet för den som kan
tyda naturens tecken.
Men visst, den här ön är en ö, är en ö,
och skvalpar bortom all redlighet,
på tiotals avstånd från
de teorier som gör verkligheten
verklig.
För oss blåser dagen upp
till overkliga proportioner.
Vi strövar tills vi stupar
i våra sjörövarlekar,
och kvällens insekter åker snålskjuts
i fyrens ljuskarusell.
I Milstolpar i gärdsgårdsserien ingår en dikt som handlar om Sälgrund, men årstiden och årtusendet är inte desamma. Där skymtar också en blinkning till Tove Janssons Pappan och havet.
Sälgrund, mapp ö
En liten flugskit i havsbandet, bara.
Och där på klipporna, i skrevorna,
fågelspillning, stora steg för
växtligheten.
Solen lapar nattens fukter,
ur kupade blad och hällarnas
skröpligheter.
Nobelpris i kemi för upptäckter
rörande genernas molekylära reparatörer,
står det skrivet för den som kan
tyda naturens tecken.
Men visst, den här ön är en ö, är en ö,
och skvalpar bortom all redlighet,
på tiotals avstånd från
de teorier som gör verkligheten
verklig.
För oss blåser dagen upp
till overkliga proportioner.
Vi strövar tills vi stupar
i våra sjörövarlekar,
och kvällens insekter åker snålskjuts
i fyrens ljuskarusell.
fredag 16 september 2016
Språkgrodan i gärdsgårdsserien
 |
| Recension "igen", tredje gången gillt. Fredrik Hertzberg finner nöje i det han läser, redogör i Hufvudstadsbladet 15.9. |
onsdag 14 september 2016
torsdag 8 september 2016
Glädjekanter i gärdsgårdsserien
 |
| Den andra recensionen av Milstolpar i gärdsgårdsserien. Den här gången är det Kaj Hedman som granskar; för Vasabladet 8.9: "...men som vid en närmare läsning bjuder inte enbart på mycket snärtiga och begåvade poesirader utan också på en fungerande narrativ ordström där dikterna ingalunda är utspridda korn, utan snarare är, som titeln antyder, milstolpar i en serie på en gärdsgård." Speciellt uppskattar jag att Hedman lagt märke till min ansats: "Författaren har bemödat sig om att med omsorg få dikterna att hänga ihop och stödja varandra, till och med mera än en del poeter som ger ut på så kallade etablerade förlag." |
tisdag 6 september 2016
Roger!
I radiotrafik är Roger en förkortning eller signal som betyder att meddelandet är uppfattat. Det här slog mig då jag på Yles sidor igår kväll läste att "Roger Holmström har avlidit".
För fyrtio år sedan började jag studera statsvetenskapliga ämnen vid Åbo Akademi. Men hösten var inte långt hunnen, innan jag insåg att jag inte var skickad att förkovra mig i nationalekonomi, statistik och matematik som stöd för statistikstudierna. Jag bytte till humanistiska fakulteten och litteraturvetenskap, bara sociologin fick hänga med vid sidan om, det första året.
Roger Holmström var en av de få anställda vid litteraturinstitutionen. Och det framgick genast att han var hängiven. Han tog litteraturen på fullaste allvar, men hade också en stillsam, underfundig humor. Vid vissa tillfällen kunde den rentav bubbla fram. En gång höll Roger en provföreläsning i ett auditorium under Sibeliusmuseet på Biskopsgatan, ämnet var visst dadaism och andra avantgardistiska rörelser. Då han skulle dela ut det kopierade föreläsningsmaterialet gjorde han det inte, på traditionellt vis. Han tog bunten med papper och slängde ut den bland publiken, som nog blev tagen på sängen. Det hade vi då rakt inte väntat oss.
Det året jag började studera, 1976, hade en av mina medstuderande i litteratur, Kim Casén, gett ut en diktbok, Nattvakten kallad. Jag råkade det året bo i samma lägenhet som två av Caséns klasskamrater och den vägen fick jag boken i min hand, antagligen följande vår. Jag läste igenom den och fick det hela om bakfoten. Trodde att det var hur lätt som helst att skriva "sånt där". Och tur det, för annars hade jag aldrig försökt mig på.
Efter ett antal skrivna dikter undrade jag var jag stod, om det var någonting att hänga i julgranen. Redan då förstod jag att det inte var fullt så enkelt som det såg ut. Det säger en del om Roger, tycker jag, att det var honom jag utsatte för den första provläsningen. Själv var jag en ung, blyg, tafatt studerande och han var anställd vid ett universitet - och vår åldersskillnad kändes vida större än åtta år. Men jag tänkte mig att det gick att fråga honom om han kunde tänkas ögna igenom några dikter jag rafsat ner.
Så vi träffades en dag över en kopp kaffe på ett café i den låga byggnaden i hörnet av Tavastgatan och Nylandsgatan framför parkeringsplatsen, där det numera finns en butik för datateknik. Han hade fått med sig ett knippe dikter som hemläxa och hade tagit uppgiften på fullaste allvar. Den som känner eller kände Roger vet eller kan gissa sig till hur det gick. Bristerna höll han inte tyst om, men han var uppmuntrande och koncentrerade sig på det han tyckte om, ansåg lovande och som redan var bra. Han föreslog också att jag skulle ge eller var det så att han skötte om saken, nåja, i vilket fall som helst tog Finsk Tidskrift emot två dikter och publicerade dem i det första numret 1978. Att jag på hösten samma år debuterade med Ansiktet mot muren är med andra ord ett resultat i en händelsekedja, där också, eller i synnerhet Roger Holmström spelade en betydelsefull roll.
Den sista gången jag träffade Roger var hösten 2015, på ett av Författarseriens tillfällen på Gamla stortorget. Jag är glad att jag pratade en stund med honom och också avslöjade mina planer på en andra diktbok. Direkt efteråt harmade det mig att jag pratat bredvid mun. Men nu i denna stund känns det som att det var det rätta att säga. Då jag i Milstolpar i gärdsgårdsserien dedikerar "Tack till er alla!", är Roger i ljuset av det jag nu skriver en av de människor som speciellt är tacket värt, i synnerhet då vi talar om det vi talar om då vi talar om litteratur.
Så tack Roger, också uttryckligen!
För fyrtio år sedan började jag studera statsvetenskapliga ämnen vid Åbo Akademi. Men hösten var inte långt hunnen, innan jag insåg att jag inte var skickad att förkovra mig i nationalekonomi, statistik och matematik som stöd för statistikstudierna. Jag bytte till humanistiska fakulteten och litteraturvetenskap, bara sociologin fick hänga med vid sidan om, det första året.
Roger Holmström var en av de få anställda vid litteraturinstitutionen. Och det framgick genast att han var hängiven. Han tog litteraturen på fullaste allvar, men hade också en stillsam, underfundig humor. Vid vissa tillfällen kunde den rentav bubbla fram. En gång höll Roger en provföreläsning i ett auditorium under Sibeliusmuseet på Biskopsgatan, ämnet var visst dadaism och andra avantgardistiska rörelser. Då han skulle dela ut det kopierade föreläsningsmaterialet gjorde han det inte, på traditionellt vis. Han tog bunten med papper och slängde ut den bland publiken, som nog blev tagen på sängen. Det hade vi då rakt inte väntat oss.
Det året jag började studera, 1976, hade en av mina medstuderande i litteratur, Kim Casén, gett ut en diktbok, Nattvakten kallad. Jag råkade det året bo i samma lägenhet som två av Caséns klasskamrater och den vägen fick jag boken i min hand, antagligen följande vår. Jag läste igenom den och fick det hela om bakfoten. Trodde att det var hur lätt som helst att skriva "sånt där". Och tur det, för annars hade jag aldrig försökt mig på.
Efter ett antal skrivna dikter undrade jag var jag stod, om det var någonting att hänga i julgranen. Redan då förstod jag att det inte var fullt så enkelt som det såg ut. Det säger en del om Roger, tycker jag, att det var honom jag utsatte för den första provläsningen. Själv var jag en ung, blyg, tafatt studerande och han var anställd vid ett universitet - och vår åldersskillnad kändes vida större än åtta år. Men jag tänkte mig att det gick att fråga honom om han kunde tänkas ögna igenom några dikter jag rafsat ner.
Så vi träffades en dag över en kopp kaffe på ett café i den låga byggnaden i hörnet av Tavastgatan och Nylandsgatan framför parkeringsplatsen, där det numera finns en butik för datateknik. Han hade fått med sig ett knippe dikter som hemläxa och hade tagit uppgiften på fullaste allvar. Den som känner eller kände Roger vet eller kan gissa sig till hur det gick. Bristerna höll han inte tyst om, men han var uppmuntrande och koncentrerade sig på det han tyckte om, ansåg lovande och som redan var bra. Han föreslog också att jag skulle ge eller var det så att han skötte om saken, nåja, i vilket fall som helst tog Finsk Tidskrift emot två dikter och publicerade dem i det första numret 1978. Att jag på hösten samma år debuterade med Ansiktet mot muren är med andra ord ett resultat i en händelsekedja, där också, eller i synnerhet Roger Holmström spelade en betydelsefull roll.
Den sista gången jag träffade Roger var hösten 2015, på ett av Författarseriens tillfällen på Gamla stortorget. Jag är glad att jag pratade en stund med honom och också avslöjade mina planer på en andra diktbok. Direkt efteråt harmade det mig att jag pratat bredvid mun. Men nu i denna stund känns det som att det var det rätta att säga. Då jag i Milstolpar i gärdsgårdsserien dedikerar "Tack till er alla!", är Roger i ljuset av det jag nu skriver en av de människor som speciellt är tacket värt, i synnerhet då vi talar om det vi talar om då vi talar om litteratur.
Så tack Roger, också uttryckligen!
tisdag 30 augusti 2016
Snigelpost från gärdsgårdsserien
 |
| FÖRBIFARTEN i tidningen Syd-Österbotten (27.8.2016). Bilden refererar till ett annat ärende. 38 års väntan är ju inte direkt expressfart. F.ö. säljs Milstolpar i gärdsgårsserien i den Sydösterbottniska Luckan. |
söndag 21 augusti 2016
Köper man Milstolpar köper man också Gömda land och Pedagogisk retorik
 |
| Vad berättar det om Milstolpar i gärdsgårdsserien - eller vad finns det för direkta och indirekta beröringspunkter - då Milstolparnas köpare också skaffat sig Den nya ekonomistyrningen, David Lagercrantz: Se mikä ei tapa, Bengt Ericson: Den härskande klassen, Tom Clancy: Döden som diktator, Tuija Laine: Kolportöörejä ja kirjakauppiaita, Karin Boye: Moln; Gömda land, Pirkko Lindberg: Fukushima för evigt, Nihad Bunar: Nyanlända och lärande, Tina Kindeberg: Pedagogisk retorik, Sven Olov Karlsson: Västmanland, Marilynne Robinson: Gilead. |
Einstein och det glödande lövet i gärdsgårdsserien
 |
| Tycker du om Det glödande lövet, så tycker du kanske också om Albert Einstein: det modiga, En oväntad vänskap, En sån som du, Axel var idiot och Milstolpar i gärdsgårdsserien. Åtminstone tycker Adlibris så. |
tisdag 16 augusti 2016
Milstolpar i gärdsgårdsnätet
Milstolpar i gärdsgårdsserien kan köpas på nätet åtminstone hos följande langare av poesi:
söndag 14 augusti 2016
Som ringar på nätet...
 |
| Milstolpar i gärdsgårdsserien finns till salu över nätet inte bara hos Prisma, utan också via Adlibris och CDON.COM. Det vet bookify.se. |
lördag 13 augusti 2016
Ord förr och nu
I nummer 2/1979 av Resonerande bokkatalog lät det så här om min "språkspelöppning".
"En lovande debutsamling av en lyriker i 'den unga generationen'. Gunnar Högnäs, 21 år, hemma från Kristinestad och studerande i Åbo, talar i 'Ansiktet mot muren' om vår tid. Teknokratin och miljöförstöringen skildrar han med ångest och desperation som äckliga resultat av blinda och maktgalna verkställares handlingar. Själv är G. H. en idealist som slåss mot alla odds för att rädda livet och naturen. Oss medlöpare vill han väcka till insikt, genom att skildra den värld, vi är med om att skapa, just så absurd och surrealistisk som den är. G. H. är onödigt, kaotisk ordrik ibland, men överraskar med talande, stringenta bilder och kraften i dikterna är övertygande. Hans ekologiska pessimism är inte så nattsvart som hos t.ex. Larry Silván och den norska Knut Faldbakken, men besläktad. Diktsamlingen är väl värd att skaffa till biblioteken, den ger en aktuell tidsstämning med lyriska värden även på längre sikt."
Det där med "onödigt, kaotiskt ordrik ibland" låter delvis välbekant. Som om inte uppemot fyrtio år skulle ha runnit sin kos under Auras broar och vattenmassor slipar kantigheter och spolat sediment och grus. Det Barbro Nygård tyckte på 1970-talet, tycker på sitt sätt Ann-Christine Snickars nu. Jag tänker på det som stod i ÅU:s recension "Diktens orter, diktens gränsland" (30.7.2016).
"Bilden är pockande, den språkliga frasen har en säker rytmik och akustik. Därför är den övertygande. Det är den här språkkompetensen som bär hela samlingen, den sätter stopp när ordlekarna blir för frestande, den tillåter inte heller att sentimentalitet avsöndras."Ja, vad skall jag säga? Det är helt enkelt för roligt att syssla med ord, och händer lätt att "man" överdoserar. För det kan väl vara som jag menar i efterordet till Milstolpar i gärdsgårdsserien. Språk är fria, gränslösa allmänningar och nöjesfält. Och dikter smekningar på hudens insida; med- och mothårs, medsols och mot-.
torsdag 4 augusti 2016
onsdag 3 augusti 2016
Språkkompetens i gärdsgården
 |
| Dagens Åbo Underrättelser hänvisar till lördagens (30.7) recension med ett citat. |
söndag 31 juli 2016
Svenska Yle: "Romantisk parkbänkspoesi i Lovisa"
På Yles sidor läser jag att "I Lovisa satsar man på dikter i lite annorlunda format, när parkbänkspoesi blir verklighet" - och transporteras tillbaka till hösten 1976. Det är i höst fyrtio år sedan jag började studera vid Åbo Akademi. Och det är också lika många år sedan jag läste en finlandssvensk diktbok, som hade kommit ut det året, och som fick mig att börja skriva själv. Eller försöka skriva själv.
En av de första dikter jag satte på pränt handlade just om en parkbänk. Närmare sagt om en bänk i Domkyrkoparken i Åbo, där Per Brahe står staty och säger sitt "Jag var med landet och landet med mig väl tillfreds”. Själv gick jag ofta genom parken, kanske på väg till Kanes skivaffär uppe på Köpmansgatans backe.
Den här dikten har förut varit publicerad i Finsk Tidskrift, men då pratar vi alltså om ett föregående årtusende. Den ingick inte i min första bok Ansiktet mot muren, eftersom Författarnas Andelslags lektörer inte tyckte att den var tillräckligt bra. Men nu, ett stycke romantisk parkbänkspoesi, varsågoda.
En ensam vit parkbänk
med några grusiga pölar i famnen.
Igår kväll satt två älskande där,
drunkade i ett alkoholkärleksrus.
Hon hade svart halvmåne under ena ögat.
Säkert en blomma han räckt henne.
En av de första dikter jag satte på pränt handlade just om en parkbänk. Närmare sagt om en bänk i Domkyrkoparken i Åbo, där Per Brahe står staty och säger sitt "Jag var med landet och landet med mig väl tillfreds”. Själv gick jag ofta genom parken, kanske på väg till Kanes skivaffär uppe på Köpmansgatans backe.
Den här dikten har förut varit publicerad i Finsk Tidskrift, men då pratar vi alltså om ett föregående årtusende. Den ingick inte i min första bok Ansiktet mot muren, eftersom Författarnas Andelslags lektörer inte tyckte att den var tillräckligt bra. Men nu, ett stycke romantisk parkbänkspoesi, varsågoda.
En ensam vit parkbänk
med några grusiga pölar i famnen.
Igår kväll satt två älskande där,
drunkade i ett alkoholkärleksrus.
Hon hade svart halvmåne under ena ögat.
Säkert en blomma han räckt henne.
lördag 30 juli 2016
Åbo Underrättelser: "Diktens orter, diktens gränsland"
 |
| ÅU först ut med recension 30.7. Och det är Ann-Christine Snickars som säger sitt. |
måndag 25 juli 2016
tisdag 19 juli 2016
Åbo Underrättelser: "Han som inte kom undan poesin"
 |
| "Han som inte kom undan poesin" rubricerar Åbo Underrättelser sin intervju, publicerad på ÅU-nätet 19.7. |
lördag 16 juli 2016
Dagdikt
Visst skriver jag tillfällighetsdikter, ibland, också. Antingen i huvudet, för speciella ändamål, i blogg - eller haikun i Svenska Yles kommentarsfält. Här en "samling" som finns i Gunnars blogociped.
För någon vecka sedan köpte jag Radioheads nya album A Moon Shaped Pool. En stämningsfull skiva.
Ratiohead
Att vara djupt insyltad,
nära slutet av sitt sextionde
årtionde.
En kvart innan timmen är slagen.
Att ligga tvärs over
sängen och för första gången
i sitt liv lyssna
på A Moon Shaped Pool.
Att nämna det
enda av betydelse
i poesi
om musikstråk och klassiska rörelser.
Att låta balkongdörren
öppna sig mot
världen och vara
lika innesluten som atomers mellanrum.
Att förstå
det man redan
förstod som tonåring.
Men inte visste då.
För någon vecka sedan köpte jag Radioheads nya album A Moon Shaped Pool. En stämningsfull skiva.
Ratiohead
Att vara djupt insyltad,
nära slutet av sitt sextionde
årtionde.
En kvart innan timmen är slagen.
Att ligga tvärs over
sängen och för första gången
i sitt liv lyssna
på A Moon Shaped Pool.
Att nämna det
enda av betydelse
i poesi
om musikstråk och klassiska rörelser.
Att låta balkongdörren
öppna sig mot
världen och vara
lika innesluten som atomers mellanrum.
Att förstå
det man redan
förstod som tonåring.
Men inte visste då.
onsdag 13 juli 2016
Rökoen, staadin - eller konsten att mjölka med lins
 |
| I november 2015 gick jag omkring i Kristinestad med kamera och i olika väderstreck. |
 |
| Också i "staadin" var det höst, med vackra färgdimensioner. |
 |
| På Salavägen började jag skymta mitt mål, det som skulle bli milstolpen. |
 |
| Närmare sagt, Röda kon, eller Rökoen. |
 |
| Grånat trä, speglingar, vackra ögonblick. |
 |
| Livets storslagenhet och bilringars själavandring; byte av kommunikation. |
 |
| På långbryggan upptäckte jag poesins kärna. |
 |
| Raden av bojar, som planeter i ett solsystem. |
 |
| Visst fanns det också mera grånat trä, stolpar, tunna bokryggar. |
 |
| Men den här gången hade jag mest ögon för bojarna. |
 |
| De drog och slet i mig, förtöjde min fantasi. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)